A Boy and His Blob (Wii)
Plattformar: Android, iOS, Linux, PlayStation 3/4/Vita, Switch, Xbox One, Wii (testversion), Windows
Release: 2009
16 maj 2011
Ibland måste man våga sväva ut en aning.
Bryta gamla mönster och tänka utanför de ramar man satt upp. Som exempelvis det här med att inte tillåta sig själv att ha en rätt ingående åsikt om ett spel innan man sett det mesta det har att erbjuda.
Är trött på mitt återkommande mål. Det ställer sig i min väg mot underhållning.
Inte för att jag inte uppskattar att ha mål, men som jag mumlat nu ett par gånger på senare tid tenderar målet bli mer relevant än vägen dit. Vill inte ha något konkret mål med A Boy and His Blob överhuvudtaget. Vill komma och gå närhelst jag önskar, och ta mig an det som känns mest lämpligt för stunden.
Idag blev det att spela en sisådär 15 nivåer.
Hade jag varit fokuserad på mitt klassiska mål (att klara spelet, se dess eftertexter) hade jag nog sett det hela främst som en progression. Ett steg på vägen. Nu blev det istället någon timmes simpel underhållning. Kravlös och inspirerande sådan.
Det klingar rätt oväntat med min första bekantskap med spelet. Kändes som att de ständiga laddningstiderna dominerade allt det där andra, som under andra omständigheter hade gjort klart större avtryck hos mig.
De där laddningstiderna var tydligen bara påtagliga i ett inledande skede. Varje liten skärm man lämnade lät mig vänta ett par sekunder för länge på nästa. Kanske hade jag en dålig dag. Kanske lade jag för mycket energi på att fundera över hur störande vägen mot mitt mål skulle komma att bli. Oavsett var det nog för att få mig att känna en besk eftersmak och lägga det hela åt sidan.
Återvände idag till något helt annat.
Titta på den här bilden:
Vad ser du?
Jag ser två vänner som hjälper varandra.
Ser även otroligt vacker tvådimensionell grafik av sådant slag jag för 20 år sedan, när jag satt och rundade av min mest intensiva tid tillsammans med NES, bara kunde drömma om.
Hade jag spelat originalversionen av spelet nämnvärt hade det väntat en drös jämförelser här, men det är outforskat för min del. Det är lite svårt att säga att det idag rör sig om ett barn av sin tid, som följd. Vet inte ens om det är något jag hade velat säga.
Överväldigad blir jag hursomhelst, av det genuina, hur gammalt konceptet än kan tänkas vara. Det känns innerligt, nästan som att det är byggt kring den kärlek och vänskap som går att finna mellan pojken och den amöbaliknande varelsen.
För ovanlighetens skull är det hela presenterat så vackert att jag inte känner något behov av att låta min hjärna fylla i några luckor. Allt jag kan önska mig finns redan på plats.
Visst går det att sammanfatta upplevelsen.
Det skulle kunna se ut såhär:
* Pussel- och actiondrivet plattformsspel
* Presenterat ur ett klassiskt 2D-perspektiv
* Någonstans runt 80 nivåer varav ungefär hälften är gömda och valbara
* Genom att mata Blob med olika bönor förvandlar den sig till olika hjälpmedel
* Använder sig ej av rörelsekänslighet
Känns så kyligt att sammanfatta.
Spelet är varmt och inbjudande. Vill man kan man till och med ge Blob en kram. Sådär förbehållslöst och innerligt som bara riktiga vänner kan göra.
Precis så vill jag fortsätta uppleva spelet.
Att det finns de som talar om frustration, dåligt balanserad svårighetsgrad och så vidare... det får jag tackla när (och om) jag konfronteras med det. Kan även tänkas att sådant kan rubba min inställning till spelet framöver, men där står jag inte här och nu.
Sedan är det väl lite som de säger: Äkta vänskap handlar om att acceptera varandras brister.
Felfri är ingen.
1 juni 2012
?/10.
Jag hoppas att det finns fler än jag som på fullaste allvar ställt sig själva frågan: är jag sjuk i huvudet?
A Boy and His Blob släpptes till Wii.
Det gick inte att köpa, typ någonstans. Som vanligt verkade det skeppas i 17 exemplar och därefter väntade x antal månader av väntan innan det åter började dyka upp i butikerna (för inte hann jag med att köpa mig ett eget exemplar när det var nytt, inte då).
Har hänt många gånger med Wii-spel jag väntat på.
Fick fatt på det till slut. Började spela. Ooooooh, så fint det var, men störde mig extremt mycket på det dåliga beslutet att låta spelet ladda, rätt länge, mellan precis varenda skärm.
Men, shit, så fint det var.
Svårt att lägga peppen åt sidan.
Otillgängligheten gjorde säkert sitt till. Lite mer exklusivt, ni vet. Lite mer relevant att äga det då.
6/10.
Nu blev skärmarna färre efter ett tag, och större. Mindre laddning. Upptäckte det andra gången jag försökte spela spelet.
Blev så till mig att jag skrev en blogg, där jag ivrigt hittade argument för att ha en åsikt om något jag ännu inte utforskat till fullo.
Vänskap är fint och yaddada. Tyckte mig verkligen veta vad jag pratade om. Det rörde sig om något mer än ett spel, yo.
Och, nog fan var det så snyggt som det gett sken av att vara.
9/10.
Sedan låg det där och samlade damm i ungefär ett halvår innan jag klarade jag det, för jag kände att jag borde klara det.
Störde mig åter på laddningsskärmarna (de blev påtagliga igen i slutet av spelet), men tyckte det kändes unikt och eget nog för att få mig att gå igång ordentligt ändå med mitt vurmande.
Tog en liten paus med planer på att återvända och verkligen tömma spelet på innehåll.
9/10 (fortfarande).
Pausen blev längre, längre och längre. Till slut hade den blivit ungefär exakt ett år lång, och som det föll sig fick jag "tvinga" mig själv att dra igång spelandet igen.
Som om något inom mig hade på känn att, nej, något här kommer inte bli som jag vill.
Men.
Det blev som det blev och nu har jag gjort allt som går att göra i spelet (vad jag vet). Klarat samtliga 80 nivåer. Låst upp allt som går att låsa upp. Tittat på all artwork. Sett någon hemmagjord film.
Inte alls så nöjd som jag hoppats på.
Känt hur den skitsnygga grafiken förvandlats till tematiserad tradighet. Högupplöst och vackert, men till slut visuellt enformigt. Mängder av nivåer som smälter ihop till en enda stor sörja av samma lika.
Noterat hur spelet hade kunnat skrota hälften av innehållet utan att kännas mindre relevant.
Sett pussel och miljöer som återanvändas, ett tempo så långsamt som i kombination med ett fippligt kontrollschema stundtals verkligen slagit rakt ned i botten.
Fast.
Fortfarande av den där åsikten att det är ett riktigt bra spel jag har att göra med, om man bortser från de där bristerna som inte borde vara så centrala.
7-8/10.
Satte mig och bajsade när jag kommit hem från jobbet, för några timmar sedan. Behövde en liten stund för mig själv.
Började ifrågasätta mig själv då, en aning, och mitt tyckande. Försökte få rätsida på vad det är som gör att jag har så svårt för att inte tycka bra om A Boy and His Blob.
Vaddå "de där bristerna som inte borde vara så centrala"?
"INTE BORDE?"
Men de ÄR!
De är centrala. Det är naturligtvis bara jag som försöker intala mig själv att de inte är det.
Jag TVINGADE mig själv genom spelet. Inte den inledande rundan från start till mål, och ej heller delar av den mer uttömmande rundan. Men andra delar.
Varför skall jag bortse från något sådant?
Jag har ju allt svart på vitt här. Vad som störde mig. Vad som inte störde mig. Vad jag gillade. Vad jag inte gillade.
Det finns absolut något eget, charmigt och diverse annat positivt att finna här. Beundransvärt, och något man bör uppmuntra.
Jag uppmuntrar det.
Fler utvecklare borde gå sin egen väg.
Uppmuntrar även att inse när hjärnan spelar mig ett spratt, för bortser vi från de där fantastiska stunderna jag faktiskt hade har jag väldigt svårt att se att det har något mer att erbjuda.
Alla de där initiala oooh, aaaaah och ååååh är liksom avverkade. Återvänder jag ännu en gång är det primärt det jag stör mig nu på jag kommer fokusera mig på då.
A Boy and His Blob är så avverkat som det kan bli.
Aldrig mer A Boy and His Blob.
Sedan hade jag bajsat klart.
5-6/10.
17 september 2025
När gamla Loading kraschade och brann försvann en väldans massa texter jag skrivit från det värdsliga breda nätet. Över årens lopp har allt fler texter restaurerats och åter gått online i min blogg, men bland de som återstår offline är det flertalet som känns som att de KRÄVER att jag återvänder till det jag skriver om innan jag låter de åter gå publika.
A Boy and his Blob är ett sådant exempel, då mina åsikter kring spelet pendlat upp och ned och höger och vänster.
Ville helt enkelt se hur jag upplevde det idag, 13 år sedan senaste genomspelningen, innan jag åter knöt ihop dess säck.
Problemet, som jag ser det, är att WayForward är som bäst när det gäller presentation.
Under en period jobbade de ofta med högupplöst och supermjukt scrollande tvådimensionell grafik vars estetik kändes lite bortom denna värld.
Lätt att låta sig svepas med av det kärleksfullt levererade retrovurmandet som gjorde gällande att två dimensioner absolut inte tappade dess mening i och med att tre dimensioner blev till en standard, men det var där och då för idag råder det liksom inte brist på nyretro.
En drös Shantae, Mighty samt en toksnygg adaptering av Batman: The Brave and the Bold lämnade dock en rätt bitter eftersmak efter sig.
Alltid var det något som gnagde, skavde och kändes... fel.
I fallet A Boy and His Blob är det som gnager, skaver och känns fel att det saknar dynamik i dess tempo.
Menyfipplandet är segt, laddningstiderna är återkommande och liiite för långa för att kännas ignorerbara och gameplayloopen blir statisk inom loppet av ett par minuter för att sedan upprepa sig själv över loppet av på tok för många timmar.
Fem nivåer med en snygg men monoton visuell stil, nästan samtliga helt utan minnesvärda vistan eller nivådesignsmässiga inslag värda att lägga på minnet.
Långsamt lösta pussel, ett eller två nya förvandlingsinslag för Blob, och ofta irriterande sekvenser där kollisionsdetektionens otydlighet från en sekund till en annan leder till ett plötsligt dödsfall som tvingar fram ännu en långsam process i vilken man tar sig tillbaka till berört hinder för att ges en ny chans att pröva ta sig förbi dito.
Sedan ytterligare fem nivåer med en ny, snygg men monoton visuell stil, nästan samtliga helt utan minnesvärda vistan eller nivådesignsmässiga inslag värda att lägga på minnet.
Upprepa åtta gånger, och ytterligare åtta gånger om de valfria nivåerna som låser upp bonusmaterial från spelets produktion är av intresse.
Ovanpå allt detta är förvandlingar ofta långsamt animerade, Blob bångstyrig irrar lätt bort sig varpå pojken måste ropa fatt på honom många gånger innan de återförenas för fortsatt äventyrande tillsammans.
Allt är extremt linjärt, förutom de små skattjakterna varje vanlig nivå erbjuder. Tre kistor att finna (det är dessa som låser upp de valfria nivåerna) som man helst finner på första försöket på en nivå då det är pisstrist att tvingas spela om en hel nivå ifall man råkat missa en kista.
Som om man inte redan tvingats spela om nivåer en miljard gånger som följd av bristfällig gameplaymässig design.
Under andra omständigheter hade jag nog kunnat älska A Boy and His Blob. Det har liksom alla grundläggande inslag på plats för att bli något riktigt jävla bra, men det är som att det kämpar febrilt för att dränera upplevelsen på exakt allt vad kul heter.
En hel drös smarta pussel, spännande förvandlingar och snygg grafik rätt fläckfritt presenterat räcker liksom inte.
A Boy and His Blob är en alldeles för lång, utmattande och designmässigt oinspirerad och spelarfientlig fadäs vars faktiska kvaliteter är fullständigt sekundära dess brister.
Lustigt hur det tagit mig hela 14 år att helt självocensurerat konstatera detta.
Men till slut så.
Ja.
Originalversionerna av de två första texterna publicerades ursprungligen i min blogg på (gamla) Loadig.