De har gjort det igen. Tamejfan, de har gjort det igen. Med "det" menar jag att Supergiant har gett oss ännu en fullträff och en ny klassiker i genren. Om det fanns tvivel att en uppföljare kan drabba lika hårt som ett fenomenalt original är de som bortblåsta ganska snabbt.
Hades II fortsätter berättelsen från föregångaren, men denna gång byts huvudpersonen ut mot Melinoë, prinsessa av Underjorden och syster till tidigare protagonisten Zagreus. I centrum för historien den här gången står titanen Kronos, som efter att ha brutit sig ur sin fångenskap tagit över Underjorden och tagit sikte även på gudarnas boning på Olympen. Det blir upp till Melinoë att lösa problemet – med lite hjälp från några pratglada släktingar och bekanta såklart.
Det är nog inte ärtsoppa som kokas här.
Dora är en av många nya roliga karaktärer du får bekanta dig med.
Skelly (numera Schelemeus, lång historia) återvänder från föregångaren.
Precis som Zagreus äventyr i första Hades utspelas det i form av ett roguelite, där du utgår från ett slags hubbområde till vilket du återvänder om (eller snarare när) du dör. Den här gången är det The Crossroads, ett område mellan Underjorden och ytan som känns helt olikt Hades startområde. Häxor, spöken och andar bidrar till en mer kuslig stämning.
"Tamejfan, de har gjort det igen"
I The Crossroads kan du bland annat crafta diverse uppgraderingar genom att blanda ingredienser i en stor kittel, köpa saker av försäljare, eller bara prata och fördjupa relationerna med de olika karaktärerna som är utspridda i områdets alla hörn. Just craftingen spelar också en mycket större roll än tidigare, med fler material och ingredienser att samla. Dessa kan i sin tur kan kombineras för att låsa upp ytterligare förmågor och uppgraderingar, och även föra handlingen framåt.
Det är ett ganska genomgående tema för spelet – grundpelarna är desamma, men har utvecklats eller förändrats på något sätt. Där det märks mest är i striderna då det nu finns betydligt större möjligheter att anpassa sin spelstil. Bland nyheterna finns Arcana-kort som kan låsas upp för att ge diverse passiva bonusar samt olika djurkompanjoner som hjälper till i striderna.
Striderna i sig har också ett annat tempo jämfört med tidigare och blir utmanande även för veteraner. Den främsta anledningen är att Melinoë jämfört med Zagreus inte kan använda sin dash lika frikostigt, men kan istället springa runt obehindrat för att undvika attacker och göra skada från avstånd. Att ta striden på nära håll blir mer av ett risktagande där reflexerna sätts på prov för att ducka slagen.
"Grundpelarna är desamma, men har utvecklats eller förändrats på något sätt"
Självklart finns det även nya vapen för att hjälpa till med detta, totalt sex stycken, som också kan uppgraderas och modifieras på olika sätt. Förutom ett vanligt slag och en specialattack har Melinoë även en tredje i form av en magisk ring som håller fast fienderna en kort stund. Samtliga attacker har också en specialvariant, som använder en del av den för Hades II nya Magick-mätaren.
Alla vapen kan modifieras på olika sätt och har även olika varianter, eller "Aspects", som kan låsas upp. Oftast ändrar dessa Aspects vapnen markant och innebär ett helt nytt spelsätt, till exempel yxan som istället transformeras till en stor spikklubba och som Melinoë frenetiskt dunkar i marken istället för att svinga runt sig. Detta kombinerat med möjligheterna som gudarnas uppgraderingar erbjuder uppmuntrar till experimentering. Känslan när man får till en kombination som känns snudd på obalanserad är ren spelglädje.
Baksidan av det är dock att spelplanen ibland blir lite oöverskådlig, med såväl dina egna som fiendens attacker som flyger över skärmen och bullet hell blir ett faktum. I dessa stunder är det lätt att tappa bort sig och en av spelets få frustrationsmoment visar sig när man tar skada från en projektil man knappt såg komma.
Förutom att erbjuda uppgraderingar fungerar gudarna även som ett sätt att föra berättelsen framåt. Detta var något som fick föregångaren att sticka ut från mängden och detsamma gäller även för Hades II. Antalet karaktärer har utökats avsevärt, alla med välskriven dialog och ypperligt röstskådespel som ger dem en egen personlighet, och det gäller inte minst för Melinoë själv. Förutom huvudberättelsen finns det otaliga trådar att dra i och man blir snabbt engagerad i de olika livsödena med både en och två oväntade vändningar.
Det här gör att det precis som i första Hades aldrig känns tråkigt att dö och behöva börja om från början, eftersom det alltid innebär nya interaktioner och ytterligare fördjupning i handlingen. Att dö är en del av spelet, istället för ett nederlag. Jag upplever heller aldrig att svårighetsgraden är obalanserad, även om det är svårt, och det är alltid mitt eget fel när jag slungas tillbaka till början.
Arcana-korten är ett av många nya tillägg.
Innan varje runda får du välja vapen och annat som du tar med dig.
Det finns många sidoaktiveteter att ägna sig åt – som till exempel att ta ett bad.
Till skillnad från föregångaren har du den här gången två val varje gång du börjar en ny runda – antingen kan du gå ner till Underjorden för att besegra Kronos eller upp till ytan för att hjälpa gudarna med striden uppe på Olympen. Det bidrar på ett naturligt sätt till en större variation i såväl fiender som miljöer, något som lätt blir repetitivt i den här typen av spel.
På vägen ner mot Underjorden stöter du på några av de mest intressanta karaktärerna och bossarna, däribland sjömonstret Scylla som drömmer om att bli rockstjärna med sitt band Scylla and the Sirens. Striden ackompanjeras av ett härligt hårdrockssoundtrack, som också vävs in i det som händer på skärmen på ett fyndigt sätt.
Just musiken är alltid en stor del av upplevelsen i Supergiants spel. Hades II är inget undantag, med flera spår som tillhör deras allra bästa. Soundtracket sätter stämningen perfekt, oavsett om det rör sig om en hetsig bosstrid eller en stunds vila efter att dammet har lagt sig.
"Som sämst lever upp till originalet och som bäst överträffar det"
Som helhet är Hades II precis vad man kan vänta sig av en uppföljare – mer av samma för de som gillade Hades, vilket kan ses som både negativt och positivt. Man har dock gjort allt man kan för att varje del ska kännas ny och fräsch, hur liten den än må vara. Resultatet är ett spel som när det är som sämst lever upp till originalet och som bäst överträffar det. Det borde inte gå. Det gick.
Fotnot: Hades II är släppt till pc (testad version) och Switch 1 och 2.
