Nu för tiden är studenterna från spelutbildningarna den kanske viktigaste rekryteringsbasen för spelindustrin. Utbildningarna är generellt mycket bättre idag än för bara fem, sex år sedan. Visst, det finns fortfarande många självlärda utvecklargenier som tar sig in i branschen, men de börjar bli mer undantag än regel. Frågan är då så klart hur fördelningen mellan kvinnor och män ser ut på skolorna. Jag har kollat med tre av dem.

På Game Assembly i Malmö, en så kallad ky-utbildning, har man hittills utbildat 364 elever. Av dem är 59 kvinnor. Det är 16 procent.

På samtliga spelutbildningar som Uppsala universitet har på Gotland är det för tillfället snäppet bättre med totalt 18 procent kvinnor.

Nyligen kunde vi läsa rubriker om andelen kvinnor på Sveriges största spelutbildning, den vid högskolan i Skövde, kommer att öka i höst. Det är ju gott och väl, men sanningen är att siffrorna i skrivande stund är exakt samma som för Gotland – 18 procent.

Det här är inte ett dissande av dessa utbildningar, jag vet att de jobbar hårt för att locka fler kvinnliga studenter. I Skövde finns till exempel nätverket Donna som jobbar just med att försöka locka unga kvinnor till spelutbildningen, och både Game assembly och spelutbildningarna i Visby driver jämställdhetsfrågorna hårt.

Ändå är inte siffrorna högre. Och här är poängen:

I den svenska spelbranschen jobbar idag 16 procent kvinnor. Det är lite och kritiseras ofta. Ändå är det alltså inte en dramatisk skillnad mot hur fördelningen ser ut på de högre spelutbildningarna.

Jag vill också vara med! Att inkludera unga tjejer i spelvärlden gör antagligen att fler av dem vill göra spel själva. (Foto: Thomas Arnroth)

Jämförelsen är kanske inte helt rättvis; det finns ju en hel del jobb i branschen som inte kräver en spelutbildning, så man skulle kunna hävda att branschen som helhet borde kunna ligga högre än utbildningarnas knappa 20 procent kvinnor på sikt. Men när det gäller spelstudior – alltså arbetsplatserna där spelen görs – är det ju svårt att se hur de ens på sikt ska kunna ha en jämnare fördelning mellan könen än de högre utbildningarna.

"Tjejerna som söker utbildningen förbereds på chocken att möta en hel klass killar som faktiskt pluggar och jobbar hårt i skolan"

Det finns säkert orsak att diskutera hur bra de svenska spelarbetsplatserna är på att få kvinnor att söka sig dit, att få dem att känna sig inkluderade och ha samma förutsättningar som männen för att göra karriär. Men den där känslan av att de borde vara så mycket bättre på att ha fler kvinnor anställda blir i ljuset av de svenska utbildningssiffrorna siffror just bara det – en känsla. Man kan förmodligen begära att spelbranschen ska bli bättre på att jobba förebyggande, det vill säga dra sitt strå till stacken för att få fler unga tjejer intresserade av att göra spel, men här hamnar vi snabbt i frågor som går långt utanför både spelbranschens och spelutbildningarnas ansvar och möjligheter.

I Skövdeprojektet Donna anstränger man sig redan väldigt mycket för att träffa tjejer som pluggar i gymnasiet, på Game Assembly gör man samma sak. Donna har funnits sedan 2011.

Ändå räcker det inte.

Och även när skolorna lyckas locka kvinnliga studenter kan det dyka upp helt andra hinder. En skolledare berättade för mig att de för några år sedan märkte att många tjejer hoppade av studierna. De förstod inte riktigt varför och började kolla om det förekom trakasserier eller var något annat som var fel.

Projektet Donna försöker locka gymnasietjejer till branschen.

Vad de upptäckte var det som brukar kallas duktig flicka-syndromet; alltså många av de kvinnliga studenterna var vana vid att vara flitigast och bäst i skolan, i vart fall mycket flitigare och bättre än killarna – men på spelutbildningen stämde plötsligt inte det längre. De var varken bäst eller flitigast per automatik, och situationen var så ovan och obekväm att de slutade. Sedan detta upptäcktes har situationen förbättras, jag antar att tjejerna som söker utbildningen förbereds på chocken att möta en hel klass killar som faktiskt pluggar och jobbar hårt i skolan.

Men här har vi ju faktiskt lämnat spelbranschens egna problem bakom oss och istället hamnat på det som kallas strukturella problem i samhället. Dit räknas också detta med att allt tekniskt och it-igt är mer okej för unga killar än tjejer att ägna sig åt, något som förmedlas till barnen långt utanför skolans väggar (om du inte tror mig, kolla in närmaste leksaksbutiks utbud av pojk- och tjejleksaker).

Men om vi nu lämnar den här typen av frågor därhän - det är så lätt att bli uppgiven ju – så måste ändå arbetet med att locka tjejer till spel börja redan i grundskolan. Det borde vara både rimligt och möjligt, eftersom spelmakandets grund handlar om programmering.