Kungen av vilda västern lämnar 1800-talet för ett blekt och glåmigt 2011. Och redan där förstår vi nog vartåt det lutar.

Alla älskar en underdog, men vem älskar en medelmåtta? Call of Juarez-spelen var kanske inga bländande mästerverk men, oj, vad det är kul med vilda västern. Dramatiska bankrån, vilda pistoldueller och tjoande cowboys mot den blodröda solnedgången. Livet blir knappast vackrare än så.

Men polska #Techland sätter ner cowboy-bootsen. Nu blir det inget mer spaghetti-western. Call of Juarez slungar oss från det smått unika 1800-talstemat och placerar oss i 2011 års Los Angeles. Det är nästan så att jag vill ta till lipen. För när allt kommer omkring, hur mycket är Call of Juarez värt utan sina rafflande pistoldueller?

Trion är en soppa av olika slags klyschor. Men det har ju också en slags charm, väl?

Inte så värst mycket, ska det visa sig. Slumkvarteren i L.A. är slum av en anledning. Techland är fortfarande duktiga på att rita upp trovärdiga miljöer, men när förlagan inte är värd mer än en axelryckning är det svårt att hänföras. Allting utspelar sig inte i den skitiga storstaden, men det mesta gör det och det mesta är också tämligen oinspirerat.

Som 2011 och 1995 – på samma gång

Men riktigt hela spelet landar inte i 2011. Här och nu heter årets största actiontitlar #Battlefield 3 och #Crysis 2, för att bara nämna ett par exempel. Men Call of Juarez saknar all framåtanda och nytänkande finess från moderna FPS. Spelmekaniken är stabil, kul ibland, men visst känns det som att åka tillbaka till genrens forntid? Och, nej, det var inte bättre förr. Taskig AI, klumpiga vapen och bedrövliga animationer åldras sällan med värdighet.

Men helt utan förtjänster är inte spelet. För att uppleva det till fullo bör du göra det med två kumpaner. Ni kan med andra ord samarbeta genom hela historien som de tre karaktärerna, vilka har olika för- och nackdelar. Karaktärerna är ungefär lika intressanta som deras styrkor är förutsägbara. Men balansen är åtminstone bra och det är lätt att hoppa in i ett spel, precis som det är en baggis att sjappa och låta AI:n ta över.

Jo men visst, Kim är en hejare på att sikta.

En intressant detalj är att du kan låsa upp nya vapen genom att utföra ett antal sidouppdrag under banornas gång. Det kan handla om att fästa en avlyssningsmanick på en telefon eller samla på sig dina fienders tillhyggen. Extra rafflande är det faktum att du inte får bli upptäckt. Ni förstår, de tre huvudpersonerna har alla olika bakgrund och tilltron dem emellan är därför bräcklig.

Bräcklig är också mycket av spelmekaniken. De chansartade knytnävesslagsmålen är tänkta att simulera riktiga sådana. Men istället vaggar man omkring och boxas lite på måfå. Bilkörningen känns som allt annat än bilkörning. Och, nej, det är inte heller ett gott betyg.

Techland ämnade med #Call of Juares: Bound in Blood att göra den "bästa västernupplevelsen någonsin". De målen infriades inte riktigt, men det var åtminstone en vacker målbild. Den här gången tycks man nöja sig med att göra det "mest mediokra spelet någonsin". Det är inte vackert på något sätt.

Skicka en rättelse