Sällan har utvecklare så stora problem att följa upp forna tiders storverk som #Reflections. #Driver var 70-talets granithårda biljakter från Bullitt och The French Connection i spelform, och den öppna spelvärlden och berättelsen om konstapel Tanners gummiröksfyllda vardag fick välförtjänt beröm. Sen gick det utför, och tron på att serien skulle lyckas ratta upp på banan igen har väl uppriktigt sagt inte växt under de fyra och ett halvt år som gått sedan #Parallel Lines.

Nedskräpningsbötern hängde i luften

Men med #Driver: San Francisco tar Tanner nya och okonventionella tag. Han ställs direkt mot Jericho (skurken från #Driv3r) i en våldsam uppgörelse som försätter honom i koma. Men sjuksängen hindrar inte vår hjältes framfart – han drömmer fram en historia om Jerichos djävulska planer och sina egna försök att hälla grus i skurkmaskineriet. Vidare förvånas Tanner lika mycket som vi över sin förmåga att byta från sin egen kropp och bil till valfri stadsbos.

Där någonstans gör storyn honom sällskap in i koman. Det är som om Bobbys Ewings död i teveserien Dallas hade avslöjats vara fejk i samma ögonblick som han dog. Hör du en sorgens suck västerifrån är det manusförfattarna som deppar för sitt förlorade världsrekord i krystad handling.

Krystvärk

Fast den bisarra berättelsen fyller faktiskt en viktig funktion – den gör Driver: San Francisco nyskapande. Vanliga biljakter, checkpoint-race och våghalsigheter som att köra mot trafiken blir helt nya upplevelser när man kan kasta sig från bil till bil. Som när en skurk ska stoppas: istället för att jaga byter du till en mötande kärra längre fram och ger boven en frontalöverraskning. Eller om du ligger hopplöst efter, byt då till ett muskulösare åkdon, kanske rentav en i gynnsammare position i förhållande till mållinjen.

Shift, som funktionen kallas, aktiveras med ett tryck på A-knappen (jag har testat Xbox 360-versionen), och den skickar upp dig i fågelperspektiv bakom bilen, varpå du fritt kan navigera runt i de delar av staden som låsts upp. Samtidigt bromsas tiden till slow motion, vilket ger dig tid att hitta lämpligt nytt fordon eller planera rutten. Fler zoomlägen blir tillgängliga längre fram i berättelsen och i det sista steget kretsar du högt ovan ett imponerande Bay Area-område.

Förutom att kunna hoppa mellan fordon har Tanner ramm- och nitrofunktioner till förfogande. Yster körning laddar en mätare som ger tidsbegränsad tillgång till dessa hjälpmedel. Men nitron aktiveras dumt nog genom att dra vänsterspaken framåt; kraftiga bilars bakvagnar sticker direkt om du styr bara aningen snett. Nödvändigheten med dessa funktioner kan diskuteras, om inte annat för att nitron belyser gummisnoddseffekten hos AI-förarna när man brakar fram i 250 blås och den man jagar plötsligt står still och väntar på dig.

Skulle Tanner förlora är han ändå en vinnare. Så är det när man äger en Dodge Challenger från 70-talet.

Ett par saker från det första Driver känns bekanta, exempelvis att allt spelande utförs från bilen (du kan alltså inte springa runt till fots) och att fotgängarna äger en anmärkningsvärd förmåga att undkomma din motorhuv. Jag riktar ett stort tack i Reflections riktning för den gräddfeta körkänslan med vilt krängande men ändå kontrollerbara bakvagnar – både däcken och Tanners orangea Dodge Challenger formligen vrålar tidigt amerikanskt 70-tal. Helrätt förstås, och jag önskar nästan att spelet ägt rum då istället för i nutid. Fast då hade vi å andra sidan missat upplevelser som Ford GT och andra nutida glädjespridare.

Driver 5 – den efterlängtade tvåan

Avklarade storyuppdrag låser upp både fortsättningen på berättelsen och sidouppdrag. De senare ger erfarenhetspoäng som används för att köpa garage, vilka i sin tur låser upp bilar, uppgraderingar och ytterligare uppdrag. Två spelare kan köra splitscreen och nätspelandet erbjuder drygt tio spelformer. Och även här skiner innovationens lampa. I ett spelläge är en förare ”den” och får poäng för det tills någon nuddar honom/henne och tar över ”den” och poänginsamlandet. I ett annat lämnar en AI-styrd bil ljusspår tiotalet meter efter sig, att köra i spåret ger poäng och först till 100 vinner. Sex-åtta bilar som bildar plåtgröt när de försöker lägga sig närmast AI-bilens ljusspår bör varje arkadracingvän få uppleva, för inte tala om kaoset som uppstår när förarna börjar byta bilar. Även i multiplayer finns ett erfarenhetssystem som låser upp förmågor, bilar och annat ju mer man spelar.

Splitscreen i konceptstadiet

Ett filmverktyg låter dig redigera och dela med dig av dina eskapader och den som vill hålla omgivningen uppdaterad kan nyttja Facebook- och Twitter-stödet. Men onlineprylarna kräver att du registrerar ett konto hos Uplay (Ubisofts nättjänst med belöningar och annat) och löser in en medföljande kod. Köper du spelet begagnat måste du därmed köpa en ny kod för att kunna lira online.

Med Driver: San Francisco gör Reflections racingserie storstilad comeback, och det känns äntligen som att originalet fått en rättmätig fortsättning. Även om det inte prickar bull’s eye på alla områden gör det väldigt mycket rätt, faktiskt så mycket att jag kan leva med den svårköpta ursäkt för nytt gameplay som storyn är. Tanner och Driver är tillbaka bakom ratten, och vad än kassa manusförfattare vill inbilla oss är det på riktigt.