Recension – Supreme Commander

Ett problem med enorma banor är överblicken och förmågan att snabbt flytta vyn till händelsernas centrum. Detta har löst genom en grafikmotor som tillåter dig att zooma från minsta detalj till världsvyn med hjälp av scrollhjulet på musen. Det här är fantastiskt smidigt när du väl vant dig vid det och det gör det betydligt enklare att hålla många bollar i luften. En annan sak som förenklat spelandet är de små ikonerna som visar dina och fiendens enheter på kartan. Istället för intetsägande små prickar representeras varje truppslag och byggnad av olika symboler. Fördelen med detta är att du även i utzoomat läge enkelt ser vilken typ av enhet som befinner sig var. Tillsammans bidrar de här nya verktygen till att göra dina enorma fältslag både lättöverskådliga och enkla att manövrera.

Även solen har fläckar

En sak jag saknar från originalet är de olika typerna av ingenjörer. Tidigare hade varje försvarsgren sin egen ingenjörstyp, flyget hade flygande ingenjörer, flottan hade båtar och landtrupperna hade en bil. Nu har dessa ersatts av amfibieingenjörer som bygger både på land och vatten. I praktiken betyder detta att jag måste lasta min ingenjör på ett transportplan för att kunna bygga artilleriinstallationer på annars oåtkomliga platser. En löjlig detalj kan tyckas men värt att nämna då det är den enda negativa förändringen jag hittat.

Det största minuset är emellertid processorbelastningen. När du byggt en ordentlig bas och pumpat ut ett antal enheter börjar spelet hacka oroväckande mycket. Skickar du sedan dessa i strid där vrakdelar och explosionen fyller skärmen blir det stundtals mest bildspel av det. Det spelar inte heller någon roll om jag skruvar ner grafikinställningarna vilket pekar mot att spelet är väldigt processorkrävande. Det här faktumet är knappast någon överraskning och det gör inte SC till ett sämre spel, det understryker bara att datorspelande är en dyr hobby.

Modifieringsvänlighet ger mervärde

En sak som inte faller just mig i smaken är designen av byggnader och enheter. Själv föredrar jag verkliga truppslag framför framtidsditon. Det är givetvis en smaksak och inget som gör spelet mindre underhållande. I detta sammanhang gläder det mig att Supreme Commander ska vara väldigt modifieringsvänligt. Detta får mig att både hoppas och tro att någon därute kommer att bygga egna modeller som ersättning för de befintliga. Modifieringsvänlighet borgar också för utökad speltid efter att man spelat sig trött på originalet, vilket onekligen ökar värdet på spelet.

Svaret på min fråga i ingressen - lever Supreme Commander upp till förväntningarna? - blir ett oomtvistat "ja". Det är allt det jag hoppats på och lite därtill. De små reservationerna jag nämnt är bara petitesser i sammanhanget. Totalt sett är det här spelet en värdig uppföljare och ersättare för det en gång så suveräna men nu åldersstigna Total Annihilation. Ni som tyckte om originalet kommer med största sannolikhet att tycka lika mycket om detta, medan ni som ogillade TA förmodligen inte kommer uppskatta SC. Om du inte provat någotdera får du stå ut med en kort omställningstid från andra realtidsstrategispel men det är det väl värt. Supreme Commander bjuder på storskalighet och strategiskt tänkande som få, om något, spel i genren kan erbjuda.