Bevisligen klarar inte ens lilla Sverige sig undan när bomberna till slut faller. Fatshark tar oss med på strövtåg genom ett kungarike som genomlevt domedagen – och tagit med sig Falu rödfärg in i postapokalypsen.

Solsidan ligger i ruiner, Norrmalm har förvandlats till en kåkstad och Sumpan, ja, Sumpan är så gott som oförändrad. Svampmolnen har kommit och gått vilket givetvis innebär att det är hög tid att dra på sig gasmasken, punkoutfiten och sadla om till prisjägare. Innan det i sin tur är dags att ge sig ut i ödemarken där muterade vargar, kringdrivande plundrare och andra otyg väntar i drivor.

Anslaget är förvisso välbekant men den omistliga svenska touchen adderar ett visst mått charm. Samtliga karaktärer pratar engelska med stark brytning och slänger gärna in ett och annat svenskt utrop då och då, samtidigt som det haglar internskämt som troligen flyger flera decimeter över huvudet på de som aldrig varit tvungna att lära sig vem Dr Alban är.

Stabil sjukvård signerad Dr Alban.

Det är ett inspirerat hopkok av spelstilar som #Krater bjuder på, där lika delar rollspel och strategi serveras på en dungeon crawler-tallrik. Du reser med ditt team från by till by medan ni samlar på er uppdrag från lokalbefolkningen och sakta men säkert utforskar spillrorna av Svea rike. Tyvärr lider en stor andel av dessa uppdrag av "mmorpg-syndromet" vilket leder till att du spenderar väl mycket tid med att leta upp X antal exemplar av djur Y till person Z utan synbar anledning. Att spelet själv gör narr av hur tröttsam den klichén är gör den inte ett dugg piggare utan får mig snarare att vilja ge någon på #Fatshark en saftig örfil.

Ditt dreamteam – bara en dröm?

Max tre personer ingår i ditt team men under spelets gång så samlar du ständigt på dig nya karaktärer som du sedan kan byta in och ut närhelst du känner för att fräscha upp din trupp och strategier. Det finns en rad olika typer av karaktärsklasser att välja mellan och här finns det teoretiskt sett utrymme för att finjustera ditt eget dreamteam efter önskad spelstil. Personligen fann jag dock att standardutbudet med en tank, en medic och en mekaniker funkade bäst, mycket tack vare möjligheten att utrusta sina kämpar med boosters och implantat.

Protip: somliga fiender är explosivt allergiska mot siffran 27.

Men det går tyvärr inte att stanna med samma uppställning särskilt länge eftersom samtliga karaktärer har leveltak så det gäller alltså att ständigt vara på jakt efter ersättare. Det här är förvisso en hyggligt intressant variant av det uråldriga levelsystemet men i praktiken känns det bara störigt att ständigt behöva överge de karaktärer som du kämpat med en längre tid enbart för att de nått sin formtopp. Speciellt när förmågor och implantat inte kan överföras till ersättaren. Vid vissa punkter måste du helt enkelt göra dig av med personer som du spenderat tid, kraft och pengar på och få en samling nytillkomlingar i ersättning, vilket har som konsekvens att samtliga karaktärer känns lika utbytbara som medlemmar i Sugababes. Själva konceptet att ha ett stall med talanger redo att när som helst bytas in ser bra ut på pappret men sättet det har implementeras är alldeles för godtyckligt och stjälper mer än det hjälper.

Actionmomenten är desto roligare och när du väl finner dig med en passande laguppställning är det en ren fröjd att stöta på en hop ondingar. Det gäller att nyttja sin grupps förmågor på ett effektivt sätt för att ta sig framåt och den som tror att de kan kasta sig huvudstupa in i strider kommer snart att åka på bakläxa. Striderna har ett högt tempo utan att för den sakens skull mynna ut i rent kaos. Sällan känns en förlust som något annat än ens eget fel och blir ett uppdrag för tufft så kan du antingen rekrytera nya medlemmar, uppgradera dina nuvarande eller biffa till arsenalen. Finns det inga intressanta vapen att köpa så kan du ge dig ut på jakt efter ritningar och reservdelar som du sedan kan "Minecrafta" ihop till nya krigsredskap.

"Och vad GAST-ar du om då?

Krater är ett kompetent och mestadels trevligt äventyr som träffar rätt oftare än det bommar. Tyvärr känns dess värld lite för identitetslös för att jag verkligen ska kunna sugas in i den, något som inte blir lättare när samtliga karaktärer känns som förbruksbara spelpjäser snarare än personer av kött och blod. Men kan man se förbi detta så är det en underhållande domedagsresa över vårt sargade rike som väntar.

Skicka en rättelse