"Det här verkar bekant." Det var det första jag tänkte när jag såg trailern för svenskutvecklade #Unmechanical. Jag såg genast stora likheter med #Machinarium, även det ett pusselspel som bland annat släppts till mobil. De bygger båda på samma idé om en dystopisk värld som upprätthålls av maskiner, där kontrasten mellan de hårda miljöerna och de mänskliga, kämpande robotarna väcker stark empati.
Små robotar kan väcka stora känslor.
I det här fallet spelar man en liten robot med propeller på huvudet. När den leker med sina kompisar på en äng tränger det plötslig upp ett rör ur marken och suger ner honom i underjorden. Spelet är fritt från spelmanualer, förklaringar, dialoger och interaktioner med karaktärer, vilket bidrar till känslan av att vara helt utelämnad i en främmande värld. I utrymmen som enbart borde ha bestått av jord och sten utforskar man istället stora mekaniska miljöer. Men det dröjer inte länge förrän man även upptäcker att det rör sig om något mycket mer avancerat. I bakgrunden uppenbarar sig plötsligt köttväggar, vener och artärer. Och till slut kommer man även till ett enormt pulserande hjärta.
En mekanik vi sett
Dessvärre är det enda som känns någorlunda ambitiöst den fysikbaserade pusseldesignen, som jag sett alldeles för många gånger tidigare. Unmechanical lägger sig för bekvämt i standardmallen. Med hjälp av enkel pek-kontroll flyger man runt i 2D-miljöer, plockar upp föremål med en inbyggd magnet som går att slå av och på samt experimenterar med gravitation och föremål. Som att stoppa rullande kugghjul med järnrör och samla ihop stenar för att översvämma en lavacontainer. Det finns inte särskilt mycket innovation i att plocka upp ett föremål från punkt A, släppa ner den vid punkt B, sätta igång en mekanism med en knapp och sedan flyga vidare. På de ställen där utvecklarna försökt vara kluriga saknar det hela vanligt funtad logik – något som blir frustrerande och utdraget.
Vad är meningen med Unmechanical? Det vet vi inte – och får inte heller veta.
Valet att plocka bort förklaringar, samt ha några få men omfattande pusseldelar, väcker givetvis många frågor. Vad är man för något? Varför sög det där röret ner mig? Vad är det för cyborg-titan jag flyger runt i? Varför utför jag de här uppgifterna? Vad vill spelet säga mig? Avsaknaden av handling väcker många frågor – ingen som besvaras tillfredsställt. Slutet är dessutom så otroligt oengagerande och själlöst att det blir ett slag i magen på den som tagit sig igenom allt för att få svar. Jag uppskattar spel som inte säger allt, men Unmechanical säger mig inget alls.
Fotnot: Spelet är släppt till Ios för 22 kronor. Det finns även till pc.
