Tänk dig ett äventyr där du byter svärd och sköljd mot substantiv och adjektiv. Då har du Scribblenauts Unlimited, en kreativ bokstavsfest utan press.

Det sägs att pennan är mäktigare än svärdet. Må så vara, men vet du vad som är ännu häftigare? Jo, en penna som du kan skriva ordet ”svärd” med och som förvandlar ordet till ett fysiskt svärd. Om du vill kan du slänga på coola, dödliga och fräcka adjektiv – och plötsligt har du ett coolt, dödligt och fräckt svärd. Där har du grejen med Scribblenauts; en spelserie där din vapenarsenal består av ditt ordförråd.

Ord är bra saker, och egentligen borde jag ha skrivit just de här orden i februari. Men av någon dum anledning beslutade någon att skjuta upp #Scribblenauts Unlimited till Wii U och 3DS. Lyckligtvis har det stora lilla äventyret inget bäst före-datum.

Djupa hav, höga berg och stora städer. Allt finns i Scribblenauts.

Det känns verkligen som ett riktigt äventyr, vilket är något jag saknat med föregångarna. Precis som då samlar jag starites och skärvor av sådana stjärnor, men skillnaden är att världen ligger öppen vid mina fötter och att det finns en mening med att jaga livet ur mig. Maxwell, hjälten med den ilsket röda tuppkammen, måste nämligen rädda sin syster. Efter ett nedrigt busstreck av syskonparet håller hon på att förvandlas till sten och bara genom att resa världen runt och utföra goda gärningar kan Maxwell ställa allt till rätta.

Och vilken värld det är: piratskepp, villaförorter, sagoslott och havsbottnar. Här far jag runt och gör bra saker – även om det här med ”bra” är rätt subjektivt. Att mata en kannibal med en baby eller skjuta ihjäl en skogstokig skogshuggare gör väl knappast någon mer än kannibalen eller Greenpeace-aktivisten lyckliga. Men å andra sidan visar det hur kreativt och knasigt spelet är om du bara tillåter din fantasi löpa amok.

Unlimited tillåter mycket men kräver nästan ingenting.

Tyvärr gör aldrig Unlimited sitt bästa för att sätta dit mig. En stackars bok som inte är avslutad kräver bara en författare, en tandläkare gör underverk med värkande tänder och en ledsen man blir glad om jag bara skriver dit en clown.

Även om spelet är en bottenlös brunn av kreativitet behöver jag aldrig gräva särskilt djupt. Det gör att jag nästan alltid har roligt, men nästan aldrig tvingas hitta det mest vansinniga inom mig. Och det vill jag. Jag vill att Scribblenauts Unlimited sätter mig i skiten, att det på riktigt är kolosalt svårt att rädda sjukhuset från zombieinvasionen och den knarrande herrgården från gastarna. Men så är det inte, och därför upplever jag äventyret ömsom med ett leende, ömsom med en axelryckning.

Skicka en rättelse