I finalen rycker Broken Sword: The Serpent’s Curse upp sig och levererar ett spännande peka och klicka-äventyr som ingen genrefantast bör missa.

När första delen av #Broken Sword: The Serpent's Curse slog ned som en charmig peka och klicka-bomb i slutet av förra året, innebar det återuppståndelsen för en anrik spelserie där konspirationer, mord och torra vitsar var vardagsmat. I det nya äventyret möttes de välbekanta protagonisterna George Stobbart och Nicole Cobbard på ett konstgalleri i Paris, av en ren slump. Ett möte som liksom resten av upplevelsen kändes en aning krystat.

Många av skämten fungerade inte alls och blev snarare fåniga än underhållande. Manuset präglades av lite för många sammanträffanden och osannolika beslut av karaktärerna, samtidigt som pusseldesignen var ojämn. Framförallt kändes det aldrig riktigt som om spelet kom till skott, utan mest höll oss på halster inför den andra och sista delen. Trots sina brister gjorde avsnittet dock ett bra jobb med att kittla nyfikenheten och få mig intresserad av att uppleva fortsättningen.

Handmålat och späckat med detaljer. Som det ska vara.

Med skakiga debutnerver ur vägen inleder den andra delen mycket starkare än det förra. Vi befinner oss i Spanien tillsammans med George och Nicole, där det inte dröjer många sekunder förrän pistolskotten viner över våra huvuden. På klassiskt peka och klicka-manér, även känt som MacGyver-stilen, använder vi gamla bilvrak, en arg get och en hög med frukt för att ta oss vidare på vår resa. Jag växlar flitigt mellan huvudpersonerna och knäcker tankenötter som aldrig slutar underhålla.

Vackra utmaningar

Pusseldesignen känns genomtänkt och väl anpassad efter situationerna jag befinner mig i. Att kombinera föremål på roliga sätt blandas med det som Broken Sword gör så bra – kluriga gåtor vars svar vi endast finner genom att tolka urtida målningar och kryptiska meddelanden. Visst finns det fortfarande några ologiska och långsökta pussel på plats, men de hör genren till, och eftersom de är relativt få till antalet drar de inte ner helhetsintrycket. De som föredrar problemlösning av den kluriga sorten kan dessutom glädjas över ett par ordentliga utmaningar.

Liksom i de två första spelen stoppas pusslen in i tjusiga, handmålade miljöer. Att spela Broken Sword: The Serpent's Curse är att vandra genom slående vackra vykort, fulla av läckra detaljer, och inuti dem nystar vi i ett gammalt mysterium som härstammar från en hemlig religiös order och dess samtida väktare. I förra delen blev vi introducerade, nu djupdyker vi ned i dess spännande förflutna och får hela den intressanta historien skickligt berättad för oss. Detaljrikedomen är stor, precis som det ska vara i Broken Sword-sammanhang. Känslan av att befinna mig mitt i något viktigt är ständigt närvarande och driver mig att vilja fortsätta framåt. Men bland gangsters och domedagsprofetior glömmer #Revolution Software inte bort humorn, som även den fungerar bättre den här gången. Jag skrockar förtjust åt framförallt Georges torra anmärkningar och billiga skämt, men även några av de andra karaktärerna lyckas stimulera skrattmuskulaturen enstaka gånger.

Det blir grillat i afton.

Fast är det något jag saknar så är det just en större mångfald hos karaktärerna. De två första spelen i serien var otroligt välbefolkade med sina digra gallerier av färgstarka bekantskaper i både små och stora roller. Att vandra längs torg och gränder och bara prata med människor var en betydande del av Broken Sword-känslan, som nu tagit ett kliv bakåt. De vi träffar är inte lika många till antalet och överlag inte heller lika intressanta. Många av rollerna är små och hastiga, utan vidare möjlighet att fördjupa relationerna.

Men det är egentligen mitt enda stora klagomål, och till min förvåning är andra delen av The Serpent's Curse betydligt bättre än den föregående. Det är skickligt sammansatt, där de enskilda komponenterna fungerar väldigt bra ihop. Spelet är tryggt och ger oss mer av samma i Broken Swords älskvärda universum, snarare än att vidareutveckla konceptet och ta det till nya höjder. Men det är ju inte alltid man behöver en spelmässig revolution. Ibland vill man bara ge sig ut på ett peka och klicka-äventyr, så som ett peka och klicka-äventyr ska vara. Och är man på det humöret mynnar Broken Sword: The Serpent's Curse trots en något svag inledning ut i en rafflande resa som utan problem kan stilla de pyssliga begären.

Skicka en rättelse