Den tuffa svårighetsgraden är en av gruppmaterialets stora fördelar. Den är så pass hög att bra kommunikation (gärna med program som Ventrilo eller Mumble) är obligatorisk. Utan detta slutar rundorna oftast i tårar, med splittrade grupper och slösad tid (ytterligare en negativ aspekt för ensamspelaren). Men tack vare detta blir känslan när man klarar av någonting så mycket starkare. Att döda sista bossen i en grotta för fem spelare i Wildstar kommer upp i samma nivåer som att slakta rädbossar i andra spel, och det är bara att konstatera att Carbine träffat precis rätt med tonen.

"100 spänn på att hon har gulsot.

Vill man spöa andra spelare är battlegrounds själva stommen i upplevelsen. De två krigszonerna låter tio spelare från vardera fraktion göra upp mot varandra för ära och rikedom. Det sistnämna kommer i form av valutan prestige som används för att köpa särskild pvp-rustning. Organiserade spelare kan köra rankade battlegrounds för ytterligare belöningar, förutsatt att de klättrar tillräckligt högt i rankingsystemet. Arenaspel med 2vs2, 3vs3 eller 5vs5 drar det tävlingsinriktade spelandet till sin spets med intima bataljer där endast de bästa kan klättra till toppen. Köttigast blir det dock i warplots där hela 80 personer krigar mot varandra i fort som de själva utformar till respektabla dödsfällor.

Strålande gruppspel

Jag tycker att pvp fungerar väldigt väl rent spelmekaniskt, tack vare de rörliga striderna. Det känns som att skicklighet spelar lika stor roll som vilken rustning kombattanterna bär. Men det är också ett lite för tryggt och traditionellt arrangemang som förutom warplots inte tar ut svängarna särskilt mycket. Att det just nu bara finns två battlegrounds och en arena är inte på något vis katastrofalt dåligt, men för den dedikerade pvp-spelaren kan det säkert bli monotont att nöta dessa in i förbannelse. Särskilt med tanke på att det inte finns några större incitament för open world-pvp.

I Wildstars end game-material är den ensamma spelaren den stora förloraren, just för att det saknas tydlig progression utöver de själadödande, dagliga uppdragen. Det ska dock sägas att de månatliga uppdateringarna ofta kommer rikta sig till solofolket – den första stora uppdateringen innehöll bland annat en ny zon anpassad för traditionellt questande. Framtiden kanske blir ljusare, men det är inget jag tänker förutsätta här och nu.

Wildstar mår bäst i andras sällskap.

För den som hittar en bra guild kryllar det dock av möjligheter att ta sig fram genom de gruppbaserade utmaningarna, oavsett om man vill ägna sig åt pvp eller pve. Och på den fronten levererar Wildstar en väldigt underhållande upplevelse. Framförallt den tuffa svårighetsgraden gör att det blir väldigt belönande att investera tiden som krävs för att bli framgångsrik i spelet, vilket i sig känns som en väl fungerande end game-satsning.

Fotnot: Eftersom spelet fortfarande är nytt har vi inte hunnit testa räder eller warplots. Räder kräver omfattande förberedelser och warplots-spel har inte hunnit ta fart inom communityn än.