Efter fem års väntan följer Tri-Ace äntligen upp Playstation 2-äventyret Star Ocean: Till the End of Time. Resultatet är ett habilt hantverk i samma anda som seriens tidigare delar, med såväl positiva som negativa egenskaper.

Tri-Ace har alltid gjort rollspel på sitt alldeles egna vis, och det gillar jag. #Star Ocean: The Second Story tillhörde genrens absoluta toppskikt till Playstation, medan #Till the End of Time höll ställningarna på Playstation 2. Efter att ha dykt in i den senaste delen är det därför skönt att kunna slå fast att titeln lyckats bevara seriens unika känsla och space opera-stil redan från första introsekvensen.

The Last Hope är en föregångare till originaltrilogin och den utspelar sig år 2097. Jorden har förstörts av ett förödande tredje världskrig och mänskligheten vänder ögonen mot nya planeter att bosätta sig på. Som huvudpersonen Edge Maverick är du en i gruppen som skickas ut för att hitta ett nytt hem, men (som vanligt) går saker och ting inte riktigt som planerat...

Berättelsens grundstomme må låta helt okej, men utförandet när det gäller handling, dialog och karaktärsutveckling lämnar dessvärre mycket att önska. Maverick är en standardhjälte stöpt enligt mall 1A, och vid sin sida har han (såklart!) den söta barndomsvännen Reimi vars roll mest tycks vara att tillrättavisa vår käre huvudperson med spydiga kommentarer. Denna fantasilösa öppning sätter liksom ribban och de andra karaktärer som ansluter senare är precis lika tråkiga och intetsägande som man kan vänta sig. Spelar du japanska rollspel för handlingens och karaktärernas skull kan du glömma den här titeln direkt.

Spelets många och långa mellansekvenser dras ofta ned av barnsliga och rentav usla dialoger och röstskådespeleri, och handlingen har fler hål än en schweizerost som pepprats med en bazooka. Tyckte du att liknelsen i föregående mening var lite märklig? Isåfall är det lika bra att du vänjer dig, för det blir mer av den varan om du tänker spela The Last Hope. Dessutom ser karaktärernas plastiga, dock-lika utseenden väldigt... artificiella ut. Deras livlösa ansikten och animationer under mellansekvenserna skapar ytterligare en kall, livlös barriär mellan spelaren och det som händer på tv-skärmen.

Föregående Nästa
Skicka en rättelse