Det är inte helt lätt att beskriva .detuned, ett minimusikspel byggt på surrealism. Om du tänker dig musikvideon "Weapon of Chioce" med Fatboy Slim, men Christopher Walken har ledvärk och är taktdöv och det hela är regisserat av Salvador Dalí så kommer du ganska nära. Spelandet sköts med axelknapparna där du pumpar upp och ner olika effekter som bestäms beroende på temat. Det finns ungefär ett dussin att välja mellan, såsom elefanter, svampar och vampyrer. Med spakarna styr du kameran samt hur mannen i stolen rör sig.
Moderna museets Dalí-utställning? Nix, .detuned.
Det är ett enkelt koncept gömt bakom en mängd effekter. Du gör om ansiktet på mannan i stolen, får honom att dubbleras och sedan dansa runt stolen i hopp om att det ska vara i takt med musiken. Det är missvisande att kalla det musikspel då det du gör egentligen inte har så mycket med musiken att göra. Visserligen följer två låtar med och du kan använda din egen musik från PS3:ans hårddisk, men det är upp till dig att avgöra om dansstegen och transformationerna sker i takt, eller ens passar musiken. Jag kan hacka fienden i takt med musiken i Ninja Gaiden, men det gör det inte till ett musikspel. Det borde de som marknadsför .detuned ha lärt sig.
Lågpris-surrealism
Spelet är över på ungefär tio minuter, men sen är prislappen bara 25 kronor. Behållningen är att småfnissa åt det knasiga som händer, och när du upptäckt det som finns att upptäcka är det hela över. Viss extra speltid kan fås genom att köra någon annan musik till spelet. Inget flerspelarläge, inga poäng, inte ens en huvudmeny finns. Bara för att det är ett budgetspel måste det inte bete sig som ett sådant.
Men samtidigt, det är ett löjligt lågt pris och att agera någon typ av köpguide för ett spel som kostar som en påse chips är egentligen meningslöst. Problemet är bara det att jag inte tycker spelet är värt pengarna. Livslängden är lika lång som den tid det tar att ladda ner och installera det, och kortare än den tid det skulle ta att äta upp chipsen. Det finns ett nöje i att se svampar dansa runt till Kyuss, men det är ett nöje som dör ut på ett ögonblick.
Hade det funnits möjlighet att spela in dina skapelser tillsammans med musiken och spara dem, eller bara att kunna skicka vidare till vänner-listan, hade jag kunnat ge mer än dubbla priset. Nu är det en lekstuga utan mål, där det egentliga enda nöjet är att småfnissa år surrealismen innan du tröttnar. Det är fullt fungerande surrealism och ett lågt pris, men också ett koncept som är roligare att beskriva än att spela.
