När jag växte upp semestrade vi varje sommar på vackra Rossö utanför Strömstad på Västkusten. När man kör in i Strömstad möts man av en stor skylt med en räka på. Nu vet jag hur min barndoms semestersomrar hade sett ut om bomberna hade fallit. Den där räkan hade varit ett muterat monster, för det första. Nya #Fallout 4-expansionen #Far Harbor hade kunnat utspela sig i ett postapokalyptiskt Strömstad med omnejd.
Förmodligen hade jag inte fiskat krabbor om de varit tre meter långa människoätare. Då räcker inte klädnypor och snören långt. Kanske hade inte husvagnarna och tälten skyddat mot den täta, radioaktiva dimman heller. För sådan är vardagen för invånarna i Far Harbor.
Stämningen är lika tät som dimman.
Här är det dock inte solsemester som för dig till det trasiga gamla fiskarsamhället. Istället är det ett sökande efter en försvunnen person som leder dig hit. På ön finns dock inte bara den lilla byn Far Harbor, utan även en robotkoloni och en grupp religiösa galningar som kallar sig Children of the Atom. Mellan de här grupperingarna råder en högst bräcklig fred, och det är så klart din uppgift att lägga dig i på alla möjliga vis.
När man först anländer till Far Harbor med båt kan man nästan känna saltstänket mot ansiktet, och den unkna doften av ruttnande tång och skaldjur. Den täta dimman är inte bara stämningsfull, utan visar sig snabbt vara ett reellt hot mot livet på ön. Miljöerna har extremt sköna John Carpenter-vibbar (det här som en postapokalyptisk variant av hans The Fog) och närmar sig, precis som gamla Point Lookout-expansionen till #Fallout 3, skräckterritorier med sin olycksbådande atmosfär.
Intrigen kretsar kring den profetiska, mystiske Dima.
Far Harbor är en ganska rejäl expansion med mycket att utforska, uppdrag att utföra och monster att döda. Det finns en del riktigt läckra mutantdjur, som en eremitkräfta som använder en rostig bil som skal, men de bästa nyheterna är varken nya monster eller de nya vapnen. Det är miljön i sig, och invånarna. Här finns lite mer utrymme att lösa uppdrag utan våld, något som många saknade i huvudkampanjen. Mycket handlar fortfarande om att slåss mot monster och banditer, så klart, men här finns också andra sorters uppdrag – som ett mordmysterium på ett lyxhotell befolkat av rika aristokratrobotar med slips.
Huvudintrigen är enkel men effektiv, och handlar om en konflikt mellan urinvånarna och de bindgalna sektmedlemmarna som dyrkar den radioaktiva dimman. Däremellan står en koloni av fria synths, robotar som ser ut som människor. Att ta reda på vad alla är ute efter är intressant, och det finns gott om inslag av klassisk Philip K. Dick-tematik här, med karaktärer som grubblar över om de är mänskliga eller inte. Grubblerier som även smittar av sig på ens egen karaktär. Det är fint med lite filosoferande om identitet och minne som bryter upp alla strider mot förvuxna skaldjur.
Åker. Genom natten. Dimma. Runt mej.
Med ett något större fokus på rollspelande jämfört med huvudkamapanjen är Far Harbor en gedigen expansion som ger lite välbehövlig omväxling. Det som främst gör att den sällar sig till några av #Bethesdas bästa expansioner är den tunga atmosfären som verkligen gör att jag känner det som om jag vore där. Det är inte lika idylliskt som min barndoms somrar, men det är likväl en fantastisk resa väl värd att göra.
Fotnot: Vi har testat Fallout 4: Far Harbor på pc.
