När jag första gången hörde talas om Medal of Honor: Above and Beyond och att spelet var helt och hållet utvecklat för VR blev jag genast intresserad. Idén att springa runt som hemlig agent och spränga skallen av nazister medan jag med tänderna drar sprinten ur en handgranat är ju som gjort för att uppfylla en pojkdröm.
Det är utvecklat av Respawn Entertainment, kända för Apex Legends och Titanfall, med flera veteraner från Medal of Honors tidiga dagar. Då stod Steven Spielberg bakom serien, med drömmar om att underhålla och utbilda människor om andra världskriget.
Grundtanken finns kvar i Above and Beyond och du har en singleplayer-kampanj, multiplayer och gallery. I den sistnämnda intervjuas riktiga krigsveteraner och vi får följa dem i tillbakablickar. En emotionell och högst rekommenderad del av spelet, men frågan är om den inte kunde ha varit ett fristående segment. Upplägget skär sig nämligen en hel del då singleplayer gör en betydligt mer lättsam tolkning av kriget. Humöret hos samtliga soldatkamrater är ständigt på topp, trots faktumet att de är mitt uppe i, well, ett världskrig.
Du spelar som en amerikansk soldat i Office of Strategic Services (OSS) och placeras till en början i ett krigshärjat Frankrike där du ska hjälpa motståndsrörelsen att bromsa den nazistiska invasionen så gott det går. Kampanjen tar dig även igenom flera större strider, som bland annat Operation Overlord vilket är uppdelat i flera delar. Trots upplägget känner jag att utvecklarna var lite väl försiktiga i framställningen av krigstiden då det vid flera tillfällen mer liknar en komedi à la Lumparkompisar än ett världskrig. Jag kan förstå valet att satsa på underhållningsvärde framför en skrämmande verklighet, särskilt för en relativt outforskad plattform som VR. Men jag hade ändå hoppats på lite mer balans och några djupdyk i krigets fasor.
Kampanjen har visserligen sina otroliga höjdpunkter där man inte kan annat än le såsom när ett tåg exploderar och på ett hår när passerar mitt huvud, eller när jag sittandes ovanpå en stridsvagn och körs rakt in i en Battlefield-trailer med stridsplan som svischar förbi samtidigt som jag blir omringad av nazister och har en ilsken Tiger I bakom mig. Men dessa är relativt få, till största delen består singleplayer av att springa från punkt A till punkt B och skjuta vågor av nazister, och med en AI hämtad direkt från arkadmaskinerna kan det bli lite långtråkigt. Däremot balanserar vapenhanteringen dessa stunder. Varje gevär kräver nämligen att du manuellt laddar om och siktar, vilket bjuder på en hel del hektiska stunder när jag actionhjältelikt laddar om min M1 Garand på rekordtid och belönas med ett tillfredsställande klick. Men även här har spelet sina svagheter. Vissa vapen känns nästan helt ohanterbara då kontrollen verkar ha svårt att tolka exakt vad din hand håller på med. Det kan leda till frustrerande situationer när du försöker plocka fram en handgranat men istället greppar tag i något helt annat.
Singleplayer består av sex uppdrag och ett femtiotal scener. Och just scener är ett nyckelord här, du hoppar nämligen ständigt in och ut i dessa. En sådan kan vara att ni står runt ett bord och lägger upp en plan, och en annan när du ska köra över tyskar på en motorcykel. De varierar ofta i längd och för mig är de tacksamma avbrott då jag ibland har lite problem att spela längre stunder. Svårt att säga om det är spelets eller mitt fel, förstås. Men för de mer tåliga kan avbrotten kännas som mer ivägen då det tar bort från inlevelsen.
Gällande de olika inställningarna för komfort, finns det en del att välja på. Jag testade till en början att spela det sittandes, men upptäckte snabbt att jag fortfarande behövde böja mig för att nå vissa saker och valde istället spela det ståendes. Tyvärr finns det ingen möjlighet att teleportera sig – utan det är styrspak som gäller för att hantera rörelse och styrning. Du kan visserligen anpassa det till en viss grad, men jag kunde ärligt talat inte känna skillnaden från den högsta och den lägsta komfortinställningen. Utvecklarna har visserligen varit tillräckligt proaktiva i att de låter dig skippa många uppdrag som för vissa kan upplevas yrselframkallande, vilket oftast är när du sitter på något typ av fordon.
I Above and Beyonds multiplayer kan du välja mellan spellägen som Deathmatch, Blast Radius (en variant av King of the Hill) och Mad Bomber, där spelare springer runt och sätter ut tidsinställda sprängladdningar i hopp om att någon ska svepas med. Multiplayer är utan tvekan där spelet skiner som starkast, och är det närmsta vi har ett Battlefield i VR. Nu saknas visserligen möjligheten att flyga plan eller köra stridsvagnar, men det känns som ett logiskt nästa steg om Respawn gör en uppföljare. De kartor jag testat är alla rätt små, vilket leder till non-stop action där explosioner, kulor och granater ständigt viner förbi, något jag tycker passar plattformen perfekt. Det kräver också en del rent fysiska insatser där jag måste ducka eller snabbt vända mig om för att inte blir skjuten i ryggen.
Så här efteråt känner jag att Respawn skulle kunnat skalat ner på singleplayern en hel del, och istället satsat mer på de bombatiska ögonblicken som får en att verkligen uppskatta hur långt VR har kommit. Men om du inte fick nog efter Half-Life: Alyx och vill ha en lång, om än lite ojämn kampanj kan jag rekommendera Above and Beyond - även om jag tror det är multiplayer som kommer locka de flesta.
Jag spelade med på Oculus Quest 2 med Oculus Link-kabel. Spelet flöt för det mesta på fint, även om min GTX 1080 och i7 6700K är under de rätt så saftiga rekommenderade specifikationerna, det vill säga GTX 2080 och i7 9700K. Jag upplevde visserligen en del stuttering (som kan ha varit på grund av min dator) samt ett flertal buggar. Inget som förstörde spelupplevelsen allt för mycket, men tillräckligt för att uppmärksamma.
