Jag har tagit mig an ett antal spel som kretsar kring äventyr i olika sagolika miljöer, men få känns lika ambitiösa och tjusiga som Europa. Det inleds med att jag kliver in i rollen som androidpojken Zee, en liten, till synes osnuten och stum parvel som precis begravt sin gamle far. En sista hälsning från den framlidne fadern manar pojkvaskern att ta sig till den svävande, avlägsna ön. Svävande ö? Ja, du läste rätt, detta är en indiepärla med fantasifulla science fiction-förtecken.
Det är en otroligt mysig värld som möter mig när äventyret drar igång. Skådeplatsen för spelet är Jupiters fjärde största måne, Europa, som också gett spelet dess titel. Men den som väntar sig klassiska månlandskap kommer sätta det lunära dammet i vrångstrupen. Gröna grästäckta fält vajar i vinden samtidigt som massiva bergsformationer skymtar i fjärran, Jupiter tornar upp sig på himlavalvet och vidderna är befolkade med en salig blandning av vanliga djur och mekaniserade hybrider. I övrigt är det rätt folktomt, och snart framkommer det att månen har genomgått åratal av terraformning som förvandlat himlakroppen till ett veritabelt paradis.
Varför Zee är ensam och varför man stöter på övervuxna ruiner vart man än vänder sig är lite av ett mysterium. Passande nog finns utrivna sidor ur din fars gamla journal utströsslade längs vägen och genom att läsa dessa kommer saker och ting att börja falla på plats. Att avslöja exakt hur vore att säga för mycket – det får du upptäcka själv om du känner dig hågad.
"En tankliknande behållare som låter honom trotsa gravitationen"
Som tur är slipper jag knata hela vägen mot målet, för under min resa öppnas miljöerna upp och låter mig flyga relativt fritt. På ryggen bär nämligen robotpojken en tankliknande behållare som låter honom trotsa gravitationen och sväva fram. Problemet är att allt leviterande förbrukar en hel del energi och i spelets början rymmer inte ryggsäcken så mycket bränsle. Turligt nog finns det lysande blå energisvärmar utströsslade lite överallt och tar du dig bara tillräckligt nära absorberar tanken dem automatiskt. Om du planerar ditt flygande, och gör strategiska turer mellan svärmarna, är det inga problem att hålla sig i luften. Att ta sig runt är riktigt trevligt. Den lille äventyraren flyger, svävar och hoppar sig fram på ett sätt som blir rätt beroendeframkallande. De som spelat något av Insomniacs Spider-Man-titlar kommer känna igen känslan av att man inte vill stanna av. Kort sagt: “The floating feels good”.
Automatiska kanontorn är en av få fiender.
Från grästäckta paradismiljöer...
... till snötäckta ruiner.
Faderns slitna journal ger svar på många frågor.
Vägen mot den svävande ön är tämligen linjär och bjuder på lagom mycket plattformande och pusslande i olika former genom en handfull kapitel som tar mig genom lite varierande biomer. Det blir aldrig riktigt svårt men känns lagom stimulerande och hjärncellerna slipper jobba övertid. Även om den Ghibli-inspirerade grafiska inramningen, berättelsen och möjligheten att rör sig runt i världen håller hög kvalité.
"Upplevelsen känns ändå rätt rumphuggen"
Men den sammantagna upplevelsen känns ändå rätt rumphuggen. Det går utan problem att ta sig igenom spelet på tre, fyra timmar beroende på hur mycket man utforskar. För vissa mindre titlar kan detta kännas fullt tillräckligt, men i Europas fall hade man gärna fått dra ut upplevelsen lite till. När jag tittar lite närmare på spelets achievements får jag känslan av att utvecklarna själva också insett att det är i kortaste laget. Flera utmaningar bygger på att man klarar spelet utan att ta skada, utan att detonera någon utplacerad bomb, hitta alla kristaller och så vidare. Vill man så kan man alltså kräma ut bra många fler timmar, men frågan är hur många som lockas av en sån utmaning.
Svårighetsgraden för den enstaka genomspelningen är också i lägsta laget, och det gäller både pusslen man ställs inför och den begränsade fiendefloran. Vår protagonist är nämligen praktiskt taget odödlig och det värsta som kan hända är att man får några stjärnor som tar sig en svängom kring huvudknoppen.
Pricka in de blå energisvärmarna så kan du flyga längre.
Ibland behöver man trycka på knappar.
Pussel är ett återkommande inslag.
Zee är en fena på att rita.
Sammanfattningsvis är Europa en mycket trevlig upplevelse som väcker en del filosofiska tankar, men som tar slut för tidigt. Men för den som letar efter ett kort avbräck från tyngre, mer allvarsamma titlar som Space Marine 2, Silent Hill 2 eller Black Myth Wukong är Europa ett ypperligt alternativ som bjussar på lika mycket mys som rofyllt svävande.
Fotnot: Europa släpptes den 11 oktober till pc och Switch. Testat på pc med Intel Core i7-12700H, RTX 3070 Ti, 16 GB RAM.
