När ett spel försöker kombinera inspiration från moderna klassiker som Breath of the Wild, Monster Hunter och Shadow of the Colossus är förväntningarna höga. Det är precis vad Yellow Brick Games försöker uppnå med sitt debutspel, Eternal Strands. Resultatet är en blandning av imponerande ambition och ett stundtals frustrerande utförande – ett spel som försöker göra allt men som inte har det som krävs för att lyckas.
"Ett spel som försöker göra allt"
I Eternal Strands spelar jag som Brynn, en Weaver som återvänder tillsammans med andra nomader till den mystiska Enklaven, en plats som länge varit otillgänglig efter en förödande katastrof. Denna händelse utplånade en stor del av stadens befolkning och skapade en kupolformad barriär runt stadens gränser, känd som the Veil. Vad som till en början verkar vara ren tillfällighet leder Brynn och hennes följeslagare in i Enklaven. Där börjar de bit för bit avslöja vad som verkligen skedde och hur de kan krossa the Veil för att åter öppna Enklaven.
Det finns mycket att uppskatta här – världen är ibland imponerande att titta på, och vissa områden bjuder på stämningsfulla miljöer som lockar till utforskande. Men trots att världen, som är indelad i olika zoner, är vacker i sina bästa stunder, känns den också tom och livlös. Den saknar variation och interaktivitet som får zonerna att kännas levande. Efter några timmars spelande känns de istället monotona, och den återkommande mekaniken att ständigt behöva återvända till basen för att göra ständiga framsteg förstärker bara detta.
Storyn är utan tvekan spelets starkaste kort. Berättelsen om Brynn och hennes kamp för sitt folk är välskriven, och karaktärerna utvecklas på ett sätt som känns både trovärdigt och engagerande. Röstskådespeleriet är förstklassigt och ger en nivå av emotionell tyngd som många spel i genren saknar. Men där berättelsen briljerar, gör presentationen det inte. Dialoger och mellansekvenser är statiska, med minimalt animerade bilder som känns billiga och opersonliga. Detta skapar en distans till narrativet, som annars hade kunnat lyfta spelet ännu mer.
Striderna lämnar blandade känslor. Vapnen – oavsett om det är svärd, bågar eller tvåhandsvapen – saknar tyngd och precision. Det är som om vissa slag missar sitt mål, även när de träffar. Spelet har också ett blocksystem borde ge striderna en taktisk dimension. Tyvärr fungerar det bara mot enstaka fiender. När flera ansluter bryter systemet ihop och lämnar dig försvarslös. Detta kombinerat med fiender som skjuter projektiler med övermänsklig precision gör vissa av striderna mer frustrerande än roliga.
"Striderna lämnar blandade känslor"
Magiska krafter är en av spelets huvudfunktioner, och på ytan är de imponerande. Fysiken bakom dem är genomtänkt – eld smälter is, is kyler eld, och telekinesis låter dig manipulera omgivningen. Problemet är att dessa krafter är omständliga att använda och ibland missar målet. Det är synd, för det är tydligt att utvecklarna lagt stor energi på att få dessa krafter att kännas unika. När allt klickar – som när jag låter olika magier fungera i symbios och allt fungerar precis som jag önskar – är det riktigt kul. Även om det kan kännas upprepade att fälla gigantiska monster med lite samma taktik är det alltid roligt att klättra runt på en stor fiende och hugga med svärdet för glatta livet. Därmed inte sagt att spelet inte hade tjänat på lite mer variation i olika angreppsvinklar för bossarna.
RPG-inslagen är decimerade till att uppgradera basen för att få tillgång till bättre möjligheter kring att crafta vapen, rustning och magiska krafter. Det finns inget skill tree eller level-system. Avskalat på många sätt, med en tradition hantering av loot som material att använda i basen.
Det är tydligt att Eternal Strands är ett spel med stora ambitioner, men också att det aldrig riktigt når hela vägen fram. Världen är stundtals vacker, men känns ofärdig och innehållslös. Striderna är klumpiga och oresponsiva. Och de magiska krafterna, som skulle vara en av spelets höjdpunkter, är godkända men inte så mycket mer. Spelets styrkor – den välskrivna berättelsen och det lysande röstskådespelet – gör att det finns glimtar av briljans här. Men de drunknar i tekniska problem, opolerad mekanik och designval som begränsar upplevelsen.
"Ambition måste matchas med utförande"
Vad som kunde ha blivit en oförglömlig indiepärla känns istället som ett spel som släpps för tidigt. Eternal Strands är en påminnelse om att ambition måste matchas med utförande. Det finns potential här, och det finns stunder när spelet lyser. Istället för att kännas som en sammanhållen upplevelse, framstår Eternal Strands som en serie bra idéer där somliga av dem aldrig riktigt faller på plats.
Fotnot: Eternal Strands släpps den 28/1 till pc, PS5, Xbox Series. Testat på PS5.