15-åriga Seto är ensam i en värld där allt mänskligt liv tycks utplånat av en stor katastrof. Efter att ha begravt sin avlidna farfader lever han ensam i ett nedgånget gammalt observatorium utan att veta särskilt mycket om världen utanför. I biblioteket finner Seto ett mystiskt brev den gamle mannen skrev till honom just innan han dog. Det märkliga meddelandet uppmanar honom att söka sig bortom hans skyddade värld och leta efter andra överlevande i det stora tornet som kan skymtas i horisonten.
Seto i full färd att påbörja sin långa resa.
Under den sällsamma resan mot Tokyo Tower är det som att jag kliver in i en helt annan värld, och det är sällan ett spel trollbundit mig såpass som just #Fragile Dreams. Setos desperata sökande efter sällskap tar honom igenom nedgångna, smutsiga tunnelbanestråk, obehagligt livlösa nöjesparker och kilometervis av förfallen stadsmiljö. Där shoppingcentren en gång pulserade med liv och rörelse har naturen och miljön övervunnit betongen och endast en kuslig, ödesmättad tystnad återstår. Just tystnaden tillsammans med de lågmälda, melankoliska pianomelodierna skapar en blytung atmosfär som förmedlar en total känsla av ensamhet och isolering. Det är talande att när jag för första gången tror mig finna en annan människa i behov av min hjälp, så visar det sig vara en artificiell ljudinspelning. Mystiken är total. Var är jag egentligen på väg? Och varför? Vad är det egentligen som orsakat detta utplånande av i stort sett allt mänskligt liv? Eftersom Seto är precis lika ovetandes som spelaren så är det lätt att leva sig in i situationen och närvarokänslan blir komplett.
Det är svårt att kategorisera Fragile Dreams eftersom det är så annorlunda. Paralleller kan dras till spel som #Another World eller #Ico för att försöka ge en något klarare bild av sinnesstämningen som förmedlas. Producenten Kentarou Kawashima kallar det luddigt nog för ett "mänskligt drama". När jag utforskar världen har jag ständigt en ficklampa i handen, som jag använder till att lysa upp intressanta platser och föremål. Ficklandet sköts utmärkt med Wii-fjärren, samtidigt som jag förflyttar mig med den analoga styrspaken. Kontrollerna är simpla och ställer sällan till med problem - något som annars brukar vara ett vanligt irritationsmoment för mig med just Wii-titlar. Men här känns kontrollen genomtänkt och att själv styra över Setos ficklampa gör mer än vad man kan tro för inlevelsen.
En mix av äventyr och rollspel
Spelsystemet bygger på en blandning av klassiska äventyr och rollspel. Jag vandrar från plats till plats och undersöker saker i traditionell äventyrsstil, samtidigt som striderna innehåller karaktärsnivåer och erfarenhetspoäng. Här och där stöter jag nämligen på obeskrivliga spöken, förvridna monster och djur och alla dessa måste handskas med i typisk actionrollspelsstil. Mer avancerat än att trycka på en knapp för att slå blir det dock aldrig, och det är alldeles uppenbart att spelets fiender och bossar mest fungerar som extra hinder och aldrig designades för att ta överhanden från utforskandet. Under resans gång hittar jag också gamla föremål där de dödas sista tankar och funderingar kvarlämnats, och genom att lyssna till deras historier kan jag sakta pussla ihop händelserna bit för bit. Minnesföremålen kan skifta i alltifrån tragikomiska vardagssituationer till betydligt mörkare och mer rörande berättelser.
Skulle du handla omelett av denna man?
Fragile Dreams ska mer ses som en sammanhängande upplevelse snarare än ett traditionellt spel. Den grundläggande spelmekaniken är på sin höjd medelmåttig och erbjuder inte mycket i varken variation, djup eller utmaning. Inventory-menyn är onödigt tillkrånglad och att mina vapen närsomhelst kan gå sönder känns mer frustrerande än realistiskt. Dessutom kan lokaliseringen kritiseras för att vara halvfärdig då mycket japansk text på väggar, skyltar och liknande i vissa fall inte har översatts. Min gissning är att det förvisso endast rör sig om smågrejer, men i ett spel där bildspråket väger såpass tungt är det såklart tråkigt att missa en del av de meddelanden som lämnats kvar innan katastrofen. Men bortsett den halvdana spelmekaniken ligger istället fokus på att svepa med spelaren in i en obehaglig framtidsvision där världen känns igen samtidigt som den uppfattas både främmande och fientlig.
Det här är inte ett spel för alla, och de som letar efter en mer traditionell spelupplevelse har säkert också svårt att svälja de tveksamma designvalen. Men då missar man hela poängen. Ta istället Fragile Dreams för vad det är. Ett unikt, oförglömligt äventyr som dröjer sig kvar i bakhuvudet långt efter eftertexterna rullat klart. Detta är ett spel som får dig att stanna upp och tänka och börja reflektera över saker och ting. Ifrågasätta. Det är en frisk fläkt i en bransch där allt färre vågar ta ut svängarna och skapa något alldeles eget. Och det är ett ganska bra spel, på köpet.
