Efter fem spel med titeln Tomb Raider har Lara Croft blivit något av en institution. I början släpptes ett nytt spel ungefär varje år, till glädje för tillbedjarna. Dock är det nu tre år sen vi senast stiftade bekantskap med den hästsvansförsedda våghalsen, så en gissning är att vi i och med det nya spelet, Tomb Raider: The Angel of Darkness, får se fler nyheter än vad vi är vana med. Eller förlitar sig Core Design på tidigare framgångar?

Åtskilliga liter vatten har runnit under broarna sen Lara Croft gjorde entré i spelvärlden. Det var i mitten av nittiotalet som äventyrerskan blev mångas favorit och därmed var en uppföljare närmast en självklarhet. Fast nu blev det inte bara en fortsättning, seriens senaste tillskott är det sjätte i ordningen.

Trots att det gått tre år sen det förra spelet finns inte särskilt många nyheter (bortsett från förbättrad grafik) och så ska det nog också vara med detta spel. Mysterier ska lösas, tempot ska vara måttligt, gåtorna kluriga och Lara ska ha stora bröst. I det avseendet passar Angel of Darkness perfekt in i serien, anhängarna kommer känna igen sig direkt.

Det hela börjar i Paris där Lara anklagas för att ha mördat sin förre mentor Werner Von Croy. Hon flyr och i jakten på sanningen stöter hon på lurigheter som en gammal alkemist, rykten om att en seriemördare härjar i staden och tal om jakten på fem flera sekler gamla målningar. Föga överraskande hänger dessa element ihop, exakt hur framgår längre fram i spelet. Handlingen berättas, förutom i själva spelandet, genom filmsekvenser där vi emellanåt blir delaktiga genom att välja Laras svar. Också denna gång växlar uppgifterna mellan problemlösning, strider och precisionsmanövrering för att ta sig vidare i omgivningen.

Lite nytt, mycket gammalt

Själva spelandet skiljer sig inte nämnvärt från föregångarna. Det handlar om att klättra, krypa, hoppa, flytta föremål, aktivera strömbrytare, leta prylar, skjuta och så vidare. En ny funktion är möjligheten att smyga sig på fienden och ha koll på dem genom att titta runt hörn, men eftersom eldstriderna liksom tidigare utförs med automatiskt sikte finns ingen egentlig anledning att obemärkt gå i närstrid, det går lika bra (eller dåligt) att skjuta på avstånd. Autosiktet är en plåga, inte minst eftersom det känns slumpmässigt: vissa fiender stupar tämligen omgående medan andra kräver uppåt tio skott för att förpassas till de sälla jaktmarkerna. Ett annat nytt inslag är att Lara i vissa situationer blir starkare av att flytta föremål, en sorts rollspelsinslag. Inget fel på idén, men man har endast nytta av den i det sammanhang då kraftökningen inträder.

Också styrningen åtnjuter ett antal förändringar, till exempel att det inte längre är lika vanligt att av misstag störta mot döden och att Lara automatiskt hänger kvar i kanter. Dock lider styrningen av en fördröjning som stör nåt oerhört. Tryck in en knapp och det dröjer kanske en halv sekund innan Lara reagerar. Eftersom Tomb Raider i många avsnitt handlar om precisionsförflyttning är fördröjningen förödande. Lägg därtill oprecisa och inkonsekventa kontroller, en musrotation som är fullständigt förkastlig och lågt, jag upprepar: lågt tempo och vi har ett kontrollsystem värdigt all förakt jag kan komma på. Kontrollerna är den detalj som Core i mitt tycke borde ha satsat mest krut på att förnya, men istället har man lyckats med konststycket att försämra dem.

Buggkurs

Grafiken i Angel of Darkness är givetvis bra mycket läckrare än tidigare, även om det bär tydliga spår av syskonen på konsolmaskinerna. Karaktärerna har fortfarande ganska trista texturer, men deras rörelser ser helt okej ut, liksom realtidsskuggorna från Lara och de andra. När allt fungerar som det är tänkt, vill säga. Åtskilliga clipping-problem (karaktärerna smälter in i omgivningen), skuggor och kroppsdelar som ibland flippar ur helt, oväntade och till synes omotiverade sänkningar av antalet bilder per sekund med mera sänker ett annars godkänt grafikmässigt helhetsintryck. Förvisso är testdatorn ingen monstermaskin, men eftersom den mer än väl överstiger de rekommenderade systemkraven (1,5 GHz CPU, 64 MB grafikkort, 256 MB RAM) bör den på inga villkor sjunka under tio bilder per sekund, vilket sker slumpmässigt flera gånger.

En av få riktigt positiva saker med detta spel är ljudet. Den stämningsfulla musiken passar väl in i sammanhanget och lyckas undvika att bli klichéartad. Dialogen må vara halvknackig ibland och läppsynkningen har en del brister, men röstskådespelarna gör ett utmärkt jobb. Tyvärr räcker inte ett bra ljud för att rädda ett i så gott som alla andra avseenden mycket mediokert lir.

Som förr, fast sämre

Vad vi har att göra med är ett spel som tycks vara sämre än föregångarna på flera punkter. Möjligen är detta dåligt formulerat, mer korrekt är kanske att det har många likheter med förra upplagan. Men eftersom över tre år förflutit gör spelindustrins snabba utveckling att Angel of Darkness känns hopplöst passé på flera punkter, och helt värdelöst på andra. En massa grafikbuggar, kraschbenägenhet, förkastlig styrning (som faktiskt är den sämsta av de Tomb Raider-spel jag testat), ett evigt banladdande med bitvis sega laddtider och hopplöst omodern kamera förtar all glädje med bra ljud, bitvis intressant story och möjligheten att spara närhelst man vill.

Ett bra spel kräver mer än uppfräschat utseende på ett par proportionellt sett gigantiska polygonbröst. Om man nödvändigtvis vill titta på falska bröst är en herrtidning en bättre investering. Och om Core fortsätter släppa skräp som detta kommer herrblaskan förmodligen ha högre anseende än Lara om ett par år.

Testdator:

AMD Athlon XP2000+
GeForce Ti4200 128 MB
512 MB minne

Skicka en rättelse