– Du vet, snubben som var före dig? Han sover med fiskarna nu.
– Va!?
– Ja, alltså, han är nattvakt på akvariet.
Så fånigt att det blir briljant. Den här tramscharmiga humorn är #Traveller's Tales ständiga äss i rockärmen, men långt ifrån det enda. De brittiska kreatörerna har också förstått att vi är många som föredrar att bygga upp världar snarare än att jämna dem vid marken. Och med de byggstenarna – plus miljarder legobitar – har de byggt ett Lego-imperium.
När det stora fartyget glider in mot Lego Citys hamn, till de frejdiga tonerna av "Walking on Sunshine", märks det att något har hänt. #TT Fusion – systerstudio till Traveller's Tales – prövas när de inte längre kan luta sig mot drömlicenser som Star Wars, Harry Potter och Sagan om ringen. Nu tvingas de stå på egna ben.
Wii U-exklusiva Lego City Undercover är Lego på ett nytt sätt.
Med miljoner och åter miljoner sålda titlar i bagaget borde detta faktum kunna få vem som helst att pissa på sig av prestationsångest. Men utvecklarna gör det jag drömde om; de växer med uppgiften och lyckas skapa det piggaste Lego-spelet på väldigt lång tid.
Den mest iögonfallande skillnaden med #Lego City Undercover kontra de tidigare titlar är, förutom frånvaron av penningstinn Hollywood-licens, det tvära genrebytet. Spåren från de stillsamma och relativt enkelspåriga äventyren finns kvar men GTA-vibbarna är starkare. Inledningen med skeppet är en tydlig passning till #GTA IV. Och när vi kastas ut i myllret i San Francisco-influerade (bland annat!) Lego City ska det bli ännu fler.
Jag kraschar igenom polisblockader, låter tummarna svettas i tajta time trials och rattar allt från limousiner till tunga och svårstyrda långtradare. Sällan har epitetet "sandbox game" burits med sådan självklarhet. För detta är verkligen en stor sandlåda som små och stora barn (i 30-årsåldern. Som heter Fredrik) kan gräva ner sig i under många fina timmar. Även om du på köpet får bråka med Lego-spelens ständigt slapphänta kontroll.
Från knark till glass
Där GTA handlar om knark och prostitution handlar Lego City om glass och clownbanditer. Även om det förekommer grövre bankstölder går det liksom inte att ta dem på fullaste allvar när allting strösslas med griskanoner och bedårande sidokaraktärer som Frank Honey.
TT Fusion har lyckats gjuta liv in i minsta kloss. Jag kommer på mig själv att nästan maniskt uppsöka varenda gränd och inte lämna någon legobit orörd och ständigt drivas av att hitta allt. Ute på vischan omhuldas du av taktfast banjomusik och kan hitta allt från soldränkta stränder till pittoreska timmerstugor. Det är verkligen en fantastisk värld som tar form framför mina ögon, och en som jag är med och bygger. Överallt i staden finns så kallade "super builds". För insamlade klossar är det en baggis att bygga jättelika fontäner, drakar och broar. Ofta är de mer än ögongodis, ibland är de rentav avgörande för att komma vidare i berättelsen.
Inte kända från Hollywood, men stjärnor ändå.
Men som med alla open world-spel finns det problem med tempot; avstånden blir långa och det faller sig inte naturligt att knyta an till vissa områden mer än ytligt när storyn tvingar mig att beta av dem snabbt. Det är ett pris vi väntas betala och som i det här fallet ändå känns överkomligt, särskilt när undercover-snuten Chase McCain i jämna mellanrum dyker in i mer, för seriens vidkommande, konventionella uppdrag. En akrobatfärd över taken med stadens skyline som fond är bara ett hisnande exempel.
Lego City är en chansning som håller. Utan en trygg licens hade det kunnat gå fel, med en storhetsvansinnig GTA-värld hade det kunnat bli platt fall och tomrummet efter den patenterade co-op-glädjen hade kunnat sätta djupa spår.
Han är en riktig akrobat också, den där Chase McCain.
Spelet har fått utstå oförtjänt mycket kritik för avsaknaden av co-op. Ärligt talat, varför inte för en gångs skull sätta solospelaren i främsta rummet? Jag tycker det är befriande att slippa ta hänsyn till någon annan och låta Lego City bli mitt spel. Blir jag ensam är Fylke eller Gotham City aldrig långt borta.
Så jag känner mig inte lurad – men kan förstå att andra gör det.
För är det något som känns onödigt är det Wii U-exklusiviteten. Att exkludera stora delar av spelvärlden rimmar illa med Lego-spelens gemytlighet. Inte blir det lättare att svälja när funktionerna med Wii U-kontrollen är föga upphetsande. För det mesta tar den extra skärmen rollen som en karta, men det hade varit betydligt smidigare att ha den på teven. Att fota och använda scannern med hjälp av kontrollen känns för det mesta onödigt krångligt och redan rätt gjort. Nej, förstärkningen av kontrollskärmen är ironiskt nog mest en bromskloss.
Men utöver denna skuffelse är Lego City fyllt med miljontals klossar att tycka om. Det är ett varmt och storslaget äventyr. Chase McCain plockar med självklarhet upp stafettpinnen och inte för en sekund saknar jag Frodo, Batman eller Indiana Jones.
