I spelbranschen pratas det om speltrender som är "distruptive". Saker som helt bryter mönstret och får oss att ändra spelvanor och ger oss nya sätt att spela på. Som Wii gjorde, som surfplattor och gratisspelen gör nu och Oculus Rift vill göra i framtiden.

Men det finns en helt annan slags, mycket större och störande kraft som börjar träffa spelbranschen med förödande effekt nu.

"På Dice har så många medarbetare blivit föräldrar under de senaste åren att det närmast liknar en epidemi"

Spelbranschen med dess fantaster, utvecklare och medier är ett smått bisarrt homogent sällskap åldersmässigt. Visst finns det udda typer som jag, 60-talister som hängt kvar sedan #Pong, men majoriteten av alla som antingen gör spel, skriver om spel eller kallar sig gamers, är födda på sent 70-tal eller senare.

Om man skulle se spelvärlden som en egen nation är medelåldern låg och landets seniorer under 40.

Men i takt med att hela spelbranschen vuxit till sig, har plötsligt väldigt många ungefär samtidigt hamnat i åldern då de skaffar barn. På #Dice har så många medarbetare blivit föräldrar under de senaste åren att det närmast liknar en epidemi; jag har faktiskt hört just det ordet användas på studion. Jag tror läget är snarlikt på många studior runt om i världen som funnits med ett tag nu.

Jag brukar ju skriva om spelbranschens skevhet när det gäller kön, att ungefär nio av tio som jobbar i den är män. Men samma skevhet gäller även ålder; oerhört få är alltså över 50, en handfull över 40, desto fler mellan 30 och 40 (och, så klart, väldigt många under 30).

På just Dice, för att fortsätta med det exemplet, är medelåldern nu 36 år; precis den ålder många skaffar barn i. Det är rart. Och fullständigt förödande.

Jag har haft tre småbarn, samtidigt. Jag har fortfarande tre barn, tack och lov och peppar, peppar, men de är stora nu. Och visst var det fint när de var små, visst finns där massor av fagra minnen, många förmodligen de allra finaste i hela livet. Men jäklar i min låda, där fanns många katastrofer också. Och många år av att knappt hinna med mig själv, än mindre alla spel jag ville hänge mig åt.

Medan andra lirade #Doom spelade jag nämligen #Mulle Meck, när andra körde fort i #Gran Turismo gjorde jag det i #Lego Racers. När jag försökte spela något jag verkligen ville och som krävde min koncentration, ropade ofta minste ett av de tre barnen "pappa, pappa, pappa, men pappppaaaaaaa!" bakom ryggen. Jag var dessutom ensamstående, så något "prata med mamma" eller "er andra pappa istället" funkade inte.