Betydligt mer imponerande är däremot nästa del – den första i kronologisk ordning. Jag börjar återigen sittande, men denna gång i ett illavarslande rum komplett med en mindre samling tortyrredskap och en skallig man med blåslampa. En svensk uppfinning, för övrigt.

Med en svensk uppfinning i högsta hugg.

Efter en stunds obehagligt verklighetstrogna trakasserier inleds en tillbakablick till den heist som föranledde biljakten, och här gör sig Morpheus och Move­kontrollerna mycket bättre. Jag står vid ett medelhögt träbord och ska med pistol försvara mig mot ett dussintal anfallande fiender. Jag duckar, skjuter genom springor och letar i lådor efter ammunition, och när upplevelsen är över är jag bara ögonblick ifrån att lägga ifrån mig Move­kontrollerna på det virtuella bordet framför mig när min Sony­representant kommer rusande och jag kommer på mig själv. Inlevelse var ordet, och som lanseringstitel till Project Morpheus har jag svårt att tänka mig en bättre demonstration av headsetets styrkor.

Titta, klicka och nicka

Mycket riktigt fick jag därefter prova på ett par märkbart svagare upplevelser. Först ut var #Headmaster vars logga får det att likna en fotbollsversion av #Simogos underbara #Device 6 – men icke. Headmaster bygger mer eller mindre vidare på de små internetbaserade fotbollsspelen jag spelade under rasterna i mellanstadiet. Bollar kommer flygande från olika håll, och du ska helt enkelt nicka dem i mål. Efter en lätt inledande nivå dyker en plywood­målvakt upp, och banorna blir därefter progressivt svårare. Inget för de med nackskador, och jag har svårt att se hur det skulle kunna bli något mer än ett småtrevligt minispel.

Headmasters skulle kunna vara en rymling från tiden när Microsoft demade Kinect.

Nästa spel var det långt charmigare #Wayward Sky. Det är ett ”look and click”­-äventyrsspel från utvecklarna bakom – hör och häpna – kickstartersuccén #Planetary Annihilation som bjöd på en intressant demonstration av hur vr kan komma till användning utanför förstapersonsupplevelser. Huvudpersonen Bess har kraschlandat sitt flygplan i ett flygande slott, och hennes far, händelsevis gestaltad av världens sämsta röstskådespelare någonsin, alla kategorier, har tillfångatagits av onda robotar.

Wayward Sky försöker visa att vr-styrning funkar också i tredjeperson.

Det är ganska uppenbart att det är utformat som en introduktion till vr för unga spelare, för interaktionerna är i simplaste laget, särskilt för ett äventyrsspel. Jag drar i en spak, vrider på ett par hjul, undviker ett par förutsägbart patrullerande robotar och förför en höna, och så var det med den saken. Att från en tredjepersonsvy, att titta istället för att peka på det man vill interagera med är onekligen en intressant ny interaktionsform för genren, men utöver det känns det som ett slöseri av Morpheus potential, och oturligt nog ännu en besvikelse från #Uber Entertainment.