Jag hade vid det här laget nästan torkat helt, och muntrades upp ännu mer av att jag äntligen skulle få spela #Godling som jag sett så mycket fram emot sedan jag först hörde talas om det, och inte bara för att det delar namn med en av de många fascinerande karaktärerna i #The Witcher 3. Det verkar trots allt perfekt för VR – du spelar som en liten halvgud snäppet större än en myra.

Godling ser tyvärr inte alls lika bra ut som bilderna lovat.

Jag fick på mer eller mindre eget bevåg vandra omkring i en liten glänta bland svampar, grässtrån, löv och en vänligt sinnad snigel, alla självklart enorma jämfört med mig. Med mina imponerande gudakrafter bar jag runt på ett par små vattendroppar fram och tillbaka i ett par minuter innan en vänlig röst uppmanade mig att tända en av de jättelika tändstickorna som något skräpat ner min fina gräsmatta med. Samma röst, som jag i efterhand antar var min inre pyroman, bad mig sedan att tända eld på ett torrt löv bredvid, och vips hade hela gläntan brunnit ned. Jag hör fortfarande myrornas hjälplösa skrik när jag blundar, men kan inte låta bli att känna att hela upplevelsen var lite intetsägande, och jag lämnade Godling utan den blekaste aning om hur den slutgiltiga produkten skulle kunna tänkas se ut.

Quake möter Rocket League

Vilsen fick jag därefter vandra bland besvikelser och halvfärdiga prototyper innan det till slut blev min tur att spela #Rigs. Jag hade sett det för första gången när det utannonserades på E3 i somras, skrattat halvtyst för mig själv åt den löjliga trailern och förvisat det till delen av min hjärna markerad ”Spel jag troligtvis aldrig kommer spela”. Mitt misstag visade sig snart vara katastrofalt, för #Guerilla Cambridges korsning mellan FPS och basket kan vara det roligaste jag haft på väldigt, väldigt länge.

[size=12]Rigs – det roligaste på väldigt, väldigt länge.[/size]

Två lag à tre spelare iklädda sportanpassade kolfiber­mechdräkter tävlar om poäng i en färgglad, kuperad arena. I spelläget Power Slam ska du samla på dig gula små klot tills du har fått tillräckligt för att hoppa genom korgen i mitten av banan och på så vis få poäng, samtidigt som du med våld och list ska förhindra dina fiender från att göra detsamma. Kloten erhålls lättast genom att döda (eller utföra ”takedowns” på, som utvecklarna noga poängterar) andra spelare, och konfrontationer är därför alltid runt hörnet. I tempo och spelstil liknar det närmast en blandning mellan #Quake och #Rocket League, och det är minst lika beroendeframkallande.

Du siktar intressant nog inte via tumspak, utan tittar helt enkelt på det du vill skjuta på. Vrider du huvudet långt åt vänster vänder din karaktär sig åt det hållet, och vice versa. Jag och många av de andra på plats var inledningsvis skeptiska till hur det skulle fungera, än mer kännas, att inte styra på det sätt man är mest bekant vid, men vi blev snabbt övertygade. Styrningen kändes både intuitiv och precis, och Rigs går därför extremt fort att lära sig. Mina två matcher vann jag för övrigt med 11­0 och 16­1, vilket kanske kan förklara en del av min kärlek till spelet.

Dräkterna har tre olika lägen de kan skifta mellan ­ snabbhet, självreparation och skada.

Men oavsett vad det berodde på har Rigs på egen hand övertygat min att införskaffa Project Morpheus vid första möjliga tillfälle. Lyckligtvis har headsetet också visat sig vara det stabilaste och mest bekväma jag provat hittills, även om HTC Vive och den senaste versionen av Oculus Rift är något bättre rent tekniskt. Långt ifrån den hafsigt ihopsatta gimmick jag såg för första gången för över ett år sedan, och ett blått piller jag är villig att ta med varken ånger eller dåligt samvete.