En ikonoklast är en slags religiös omstörtare. Mer specifikt är ikonoklasm förstörandet av religiösa bilder och symboler. Det kan låta som en udda titel på ett gammaldags plattformsäventyr, men Iconoclasts lever upp till sitt namn.

Vid en första anblick ser det ut som ett typiskt actionspel, om än med ovanligt fint mejslad pixelgrafik. Både estetik och animationer är av yppersta klass – spelets skapare, Joakim Sandberg, är en av världens främsta på den punkten. Det är lätt att förstå varför det tagit ungefär åtta år att bli färdig med Iconoclasts när man ser alla små, fina detaljer i karaktärernas rörelser.

Grafik är inte allt, och så snart du börjar spela möts du av ett intressant, egensinnigt spel som lånar från gammaldags pusselspel likväl som Metroid och Megadrive-bossrushen Alien Soldier. Faktum är att spelet i första hand är en plattformspusslare, där nästan varje skärm har en serie problem att övervinna för att kunna ta sig vidare. Fienderna är sällan det stora hindret, förutom då de många och underhållande bossarna. Om det är något underväldigande att skjuta diverse monster och fotsoldater längs med banorna så tar spelet igen det med bossfajterna. Även bossarna kan dock ses som en form av pussel, då de sällan kan besegras med rå styrka, utan måste överlistas.

Både pusslen och intrigen kretsar kring huvudkaraktären Robins sinne för mekaniska mackapärer. Till sin hjälp har hon en enorm skiftnyckel som hon kan använda till att öppna dörrar, flytta plattformar, glida längs med elektriska linbanor, och förstås drämma i skallen på folk.

Med enkla medel har Sandberg snickrat ihop en lång serie pyssliga banor som blir allt mer intrikata ju längre du tar dig. Bitvis kan det bli lite frustrerande när det är oklart vad målet är, men i sann Metroid-anda är det egentligen bara att experimentera och ständigt söka sig mot de rum man ännu inte varit i. Kartan är ovärderligt hjälpsam där.

Iconoclasts allra största överraskning är dock berättandet. Som titeln avslöjar är religiösa konflikter ett stort tema. Spelet utspelar sig nämligen i en märklig värld där en sekt styr med järnhand. Att vara mekaniker är till exempel förbjudet för vanligt folk. Att ens äga verktyg är hädelse.

Det är i de små detaljerna Iconoclasts är som mest inspirerat. Karaktärerna har tydliga personligheter med egna drivkrafter och världsuppfattningar, vilket gör att dialogerna inte bara är humoristiska utan ibland förvånansvärt skarpa. Spelet skiftar medvetet och snyggt ton mellan det lättsamma och det mörka, utan att det tappar fokus eller känns spretigt.

Den färggranna grafiken invaggar spelaren i en falsk trygghet, lite som de trosuppfattningar spelets karaktärer tyr sig till. I grund och botten är Iconoclasts absolut ett roligt och charmigt spel, men bakom allt det där fina döljer sig också en ganska vemodig berättelse om en handfull trasiga individer som försöker laga en väldigt trasig värld.

Fotnot: Iconoclasts testat på pc. Det finns även till PS4, Vita, Mac och Linux.

Iconoclasts
4
Mycket bra
+
Väldigt fin pixelgrafik
+
Fyndiga bossfajter
+
Intressant berättelse
+
Älskvärda karaktärer
-
Ganska klent motstånd från vanliga fiender
-
Uppgraderingssystemet är rätt överflödigt
Det här betyder betygen på FZ