Jag anfaller västsaxarna om natten. Uslingarna har inte en chans när mina hirdmän med yviga skägg trasar sönder deras hastigt resta sköldmurar. Processen blir kort och när de sista ryttarna snyftande galopperar bort i natten, klagande över nordmännens raseri, skänker jag en tanke till de som först kom till dessa gröna öar, och karvade sina runor på orörd mark. Då var det för guld och strid. Nu handlar det om hämnd, och om att bygga ett nytt rike.

Creative Assemblys Saga-spinoff ska sätta ett snävare fokus på händelser i vår historia, med ett mer uttalat berättande där spelaren verkligen ska kunna gå på djupet i viktiga skeenden. Lite som man gjorde med några av kampanjerna i Napoleon Total War, Caesar in Gaul eller för all del Fall of the Samurai. Jag välkomnar dessa nedslag och tycker oftast att de har givit ett skönt avbräck till de lite mer bångstyriga, svindlande jättekampanjer med ett sorts sandlådegameplay där helheten alltid har varit större än de enskilda delarna.

När man nu sätter en egen etikett på de tidigare tilläggen, öppnar det upp för både större frihet och risk för hårdare fall. Där man tidigare kallat de smalare kampanjerna för add-ons eller expansioner, ska Saga stå på egna ben. Sådant förpliktigar, särskilt om prissättningen hamnar i de övre skikten. Man riskerar även att göra fansen förvirrade: vad lägger man sina resurser på? CA arbetar i dagsläget både på den tredje Warhammer-delen och Three Kingdoms, ett nytt historiskt spel av storformat.

Med tillräckliga resurstilldelningar kan man med Saga göra just de där nedslagen många av oss älskar och längtar efter. Vi kan komma att få se de där händelserna som också format hur vår värld ser ut idag, men som nödvändigtvis inte rymts i skolböckerna. Möjligheterna är svindlande – trettioåriga kriget, Karl XII, Krimkriget, boerkrigen, you name it. Samtidigt ska Saga-spelen “följa på befintliga Total War-spel och täcka samma tidsperioder”, så risken är att man låser in sig, lite i onödan kan jag tycka. Det skulle vara mycket intressant att vara en fluga på väggen hos Creative Assembly när de ska försöka komma överens om vilka perioder som ska avhandlas.

"Saxare, vikingar och gaeliska stammar blandar sig och stöter samman i en explosiv smältdegel."

I Saga-premiären föll valet på en era som säkert ligger de brittiska utvecklarna varmt om hjärtat. Startskottet går 878, åttionio år efter den allra första vikingaräden mot de brittiska öarna. Vikingarnas "stora armé", uppbyggd efter Ragnar Lodbroks död, har slagit ned sina bopålar och kommer inte att återvända till sina hemländer. Nu väntar erövring, snarare än räder. De inhemska kungarna och herremännen käbblar, mängder av folkgrupper slåss för inflytande. Saxare, vikingar och gaeliska stammar blandar sig och stöter samman i en explosiv smältdegel.

Precis som jag tröttnade på tv-serien Vikings efter att Ragnar Lodbrok strök med, har jag lite svårt att hitta entusiasm inför Thrones. Dels handlar det såklart om att jag aldrig djupläst om eller varit särskilt intresserad av den här platsen, den här tidsperioden. Men jag känner mig också lite förvirrad. Jag har svårt att skilja fraktioner från varandra, vet inte så mycket om deras grundläggande motiv. Vem hatar vem? Vilka är allierade av tradition, eller blodsband? Det känns som att kasta sig in i en film där de första tio minuterna bjuder på alldeles för många namn och platser.

Kampanjkartans utforming hjälper inte till, det är jämnbrungrått, överströsslat med ikoner och fraktioner vars sigill ser ut som kopior av varandra. Jag försöker spela som jag alltid har gjort, men märker snabbt mängder av förändringar i hur jag förväntas spela, inte minst med Warhammer-titlarna i bagaget. Jag brukar alltid inleda med att sluta så många handelsavtal som möjligt, men dessa lyser med sin frånvaro. Istället handlar man per automatik, om man inte ligger i krig med en part. Arméer kostar både guld, och mat. Två resurser att jonglera alltså, och dessutom har alla arméer nu en supply-mätare. när den dimper råkar man ut för attrition. Enheter rekryteras inte över flera omgångar, men anländer inte i full kraft. Det tar flera omgångar för dem att bli fulltaliga, men kan alltså användas direkt efter inköp.

Vidare kan man inte börja forska direkt – de olika områdena i tech-trädet låses upp först efter att man har genomlevt vissa händelser i spelet. Och när jag ska rekrytera en spion för att skicka ut över kartan märker jag att alla, ALLA agenter är borttagna. Inga fler lönnmord eller sabotage alltså, vilket känns lite fattigt. Kampanjkartan är samtidigt helt öppen redan från start, det finns inget behov av att skicka ut agenter för att upptäcka nya fraktioner. Jag känner mig lite vilsen.

"Belägringar är klart mer intressanta än i Warhammer."

Spelet påminner närmast om Attila, både grafiskt och spelmässigt. Kanske främst striderna känns bekanta. Belägringar är klart mer intressanta än i Warhammer. Nu blir hela städer och byar slagfält, inte bara en enda, ynka mur. Striderna är snabba, kanske lite för snabba. Inte ens patchen som går ut mitt under recensionsperioden åtgärdar detta trots att den sägs göra det. Jag finner att slag som är över på mindre än tio minuter inte riktigt ger samma tyngd. Autoresolve används tyvärr mer flitigt. När jag väl slåss är det ofta svårt att skilja enheterna från varandra. Säkert historiskt korrekt, men här blir det så brunmurrigt. Enhetsmodellerna känns också alldeles för klonlika, bredden och variationerna är borta. Animationerna verkar vara som tagna direkt från Attila.

På plussidan känns kavalleriet omarbetat. Jag kan nu rida rakt igenom fienden om jag har tillräckligt med momentum, för att sedan omgruppera och anfalla dem i ryggen. Jag kommer på mig själv att använda ridande enheter i mycket högre utsträckning, vilket är välkommet. Kavalleri spelade ingen stor roll i den här tidsperioden, men det hade varit tråkigt utan den dynamik som det erbjuder. Jag upptäcker även hur guard-läget kan ställas in som default, hurra! När jag sedan märker att vissa trupper kan bilda elaka sköldmurar stiger humöret ytterligare – hästar som rusar mot mig stannar faktiskt upp och stegrar sig, hela kraften i deras anfall blir som bortblåst. I ett spel där det inte finns mängder av olika, fantastiska enheter är det viktigt att det finns en tyngd i striderna. Det märks att CA har jobbat på AI:n som känns mer aggressiv, men det är fortfarande för enkelt att leka flankering med den då den inte verka tänka många drag framåt.

Jag måste också nämna det här med skepp och sjöstrider. Bataljer till havs är tillbaka, men är inget som någon spelare kommer lägga mycket tid på. Klumpiga, nästan komiska rörelser som alltid slutar i en kaosklump av skepp som buffar och puffar på varandra. För landenheter har man försökt jobba bort problemet med “blobbande” trupper som aldrig behåller sin formation, men till havs känns det som man inte ens lagt manken till. Undvik, autoresolve. Värre är att inte ens vikingafraktionerna på kampanjkartan kan segla eller ro uppför floder eller göra strandhugg i alla inlopp som finns längs kusterna. Besvikelsen var monumental när jag märkte hur mina glada vikingabröder var tvungna att runda en enorm halvö för att komma åt fienden. Så många strategiska möjligheter i sjön.

Thrones of Britannia är en detaljerad djupdykning i skeenden som jag tidigare inte hade hört så mycket om. Rik kampanjkarta, habila strider och en uppenbar känsla för källmaterialet gör den första delen i Saga-serien intressant. Men kanske främst för de som verkligen har koll på vad Alfred den Store var för filur – det krävs insikt för att engagemanget i en sådan här fokuserad titel ska hållas högt. I besvikelsen över att nästa regelrätta Total War blir Three Kingdoms med Kina i fokus, hade jag hoppats på att Thrones skulle känns fräschare. Men jag kan inte riktigt uppbåda kämparandan som fått mig att lägga hundratals timmar på de flesta av de tidigare titlarna. Om det är Warhammer som fått mig att känna att allt är lite blekt, vet jag inte. Men att jag inte känner att jag måste spela “bara en runda till” fastän klockan är midnatt, är lite oroväckande.

Total War Saga: Thrones of Britannia
3
Bra
+
Detaljerat
+
Snävt fokus
+
Vikingar!
-
För korta strider
-
Rörig kampanj
-
Känns lite daterat
Det här betyder betygen på FZ