Jag var nog inte mer än sex eller sju år när jag såg den gamla Ray Harryhausen-klassikern Jason and the Argonauts. I filmens mest kända scen kämpar vår grekiske hjälte mot en armé av stop motion-skelett. Det är fantastiskt. Sedan dess har jag alltid roats av levande skelett – från de dansande föräldrarna i Monkey Island 2 till metallskelettet i Terminator. Det kan dock bli för mycket av det goda, och av allt att döma har Strange Brigade omvandlat min fascination till kliande allergi – åtminstone för stunden.

Inte ens för vår skelettkramande recensent håller det med samma skelettfiender hela tiden.

"Strange Brigade drar sig inte för att upprepa sig in absurdum."

Innan jag fortsätter tjata om skelett, och katter, vill jag bara konstatera att Strange Brigade inte alls är någon katastrof. Spelet är kompetent, både tekniskt och spelmekansikt – men det är ett väldigt ordinärt och finesslöst co-op-actionspel. Du väljer mellan fyra hjältar och en handfull vapen, och sedan bär det av till Egypten för gammaldags matinéäventyrande. Tillsammans med andra spelare kan det vara milt underhållande ibland. Åtminstone mer roande än att ensam ta sig an horderna av likadana fiender. Strange Brigade drar sig inte för att upprepa sig in absurdum.

Det är där skeletten kommer in. Alla spelets fiender återkommer i drivor, om och om igen. I regel med bara små variationer, dessutom. Vi får skelett med och utan rustning, och ibland är de pirater. Det är inte så noga – det viktiga är att de är många, och dyker upp ofta. Vissa fiender är snabba och försöker hugga ner dig med svärd, andra är asjobbiga och står långt bort och kastar spjut och bomber på dig.

Även bossarna upprepar sig. Den mest vanligt förekommande bossen är ett svävande klot som skjuter missiler och frammanar en jäkla massa skelett och annat oknytt. Den andra vanliga varianten är något stort monster, som en minotaur, med självlysande svaga punkter. Naturligtvis frammanar även de horder av de där dussinfienderna.

"Allt är jolly hit och jolly dit, utom katter. Berättaren hatar katter"

Genom hela kampanjen får vi också sällskap av en superbrittisk, earl grey-vurmande berättarröst som kommenterar det som händer. Även han älskar att upprepa sig, och det blir snabbt jobbigt, eftersom det han säger inte är kul ens första gången. Allt är jolly hit och jolly dit, utom katter. Berättaren hatar katter, vilket utvecklarna uppenbarligen tycker är så fantastiskt dråpligt att det återkommer om och om igen genom hela spelet.

Atmosfären är dock ganska träffsäker, och alla ruiner och grottor du utforskar känns verkligen som hämtade från de där gamla 30-talsserierna som inspirerade både Indiana Jones och Tintin. Pusslen och fällorna är dock inte särskilt fyndiga – om de nu ens kan kallas pussel. Det handlar mest om att kolla runt i miljöerna efter symboler, eller lösa väldigt enkla Pipemania-pussel.

Det finns en gedigen grund här – jag gillar miljöerna och den tillbakalutande tonen, och skjutandet funkar bra. Särskilt gevären är roliga att använda om man uppgraderar dem med en modul som gör att de laddas om snabbare. Men det känns som om idéerna tog slut lite för snabbt, och kvar blir ett paket spelmässig mellanmjölk. Eller om man så vill – här finns skelettet till ett bra spel, men det hade behövt mer kött på benknotorna.

Fotnot: Strange Brigade testat på Xbox One. Det släpps till den, PS4 och pc den 28 augusti.

Strange Brigade
2
Tveksamt
+
Trivsam atmosfär
+
Co-op
-
Repetitivt
-
Störig berättare
-
Usla pussel
-
Oinspirerat
Det här betyder betygen på FZ