Det är stundtals ren och skär glädje, stundtals frustration, när Anno-serien tar sig an en fiktiv 1800-övärld.

Korven är slut, fabriksarbetarna rasar! Bäst att expandera grisgårdarna, och där verkar det behövas några extra hantlangare för att hinna med logistiken. Det brinner i snapsfabriken, mobilisera brandkåren! En konkurrent vill ha hjälp med att leverera tio lådor fisk, och den där nybyggda skolan verkar inte vara optimalt placerad. Plötsligt hörs berättarrösten: ”Du har spelat i två timmar, dags för en paus?”

Ja, tiden flyger iväg i Anno 1800, och det brukar vara ett bra tecken. Det är en djup och ambitiös tolkning av den industriella revolutionen och de sju haven. Tillsammans med ett par konkurrenter har du några öar i någon form av europeisk skärgård att kolonisera. När det börjar bli trångt styrs skutan över havet till ”den nya världen”, underförstått Sydamerika, där nya typer av resurser kan håvas in. Varför nöja sig med att äta fisk och bröd när man kan fritera bananer? Spelvärlden befinner sig någonstans mellan realism och fantasi. Som oinvigd är det till en början lite svårt att sätta fingret på var man egentligen befinner sig, men ganska snart känns miljöerna och karaktärerna lika naturliga som rökpelarna från dina stålverk.

"Anno är, eller försöker vara, många olika saker"

Anno är, eller försöker vara, många olika saker. Grunden till allt är dock produktionskedjorna, och den ständigt växande kravlistan på nya varor från dina allt mer välutbildade invånare. Mycket känns igen: allt börjar med träskjul, sedan krävs det tegelstenar för att komma vidare. Det är här spelglädjen gömmer sig, i ett koncept som Bluebyte har förädlat sedan de första Settlers-spelen på 90-talet. Det finns nästan löjligt många nivåer av gods att producera och spelet gör ett bra jobb med att hela tiden dingla med nästa lyxvara vid horisonten.

Ovanpå industrisimulatorn finns bland annat strider som i princip bara går ut på att ha fler och större fartyg än dina motståndare, och textbaserade expeditioner till fjärran vatten. ”Quests” ber dig klicka på en ko som vandrar runt på stadens gator eller lokalisera tre blommor som lämpligt nog pekas ut med gigantiska pilar. Det blir spretigt, och spelupplevelsen hade tjänat på färre men mer renodlade moment.

Vi har också att göra med en stadsbyggare här, och utvecklarna vill verkligen att du ska skapa något fint. Bara några minuter in i kampanjen sveper kameran över din antagonist tillika farbrors ö, där vackra parker trängs med mäktiga monument och bostadshus. När man sedan försöker åstadkomma något liknande sätter rutnätet käppar i hjulen direkt. Landskapet på din egen ö bryts av spikraka vägar med 90-graderssvängar. Trots gott om valmöjligheter i byggmenyerna blir resultatet hur man än försöker ett kantigt hopplock med rader av hus. Med tanke på vilken frihet spel som Cities Skylines ger spelaren är det obegripligt hur man här klamrar sig fast vid ett system som passar bättre i mer nostalgidoftande sammanhang.

Smaken är som baken, för vissa är det estetiska helt ovidkommande. För oss andra blir rutnätet en tvångströja. Det är synd, för spelet ser i grunden riktigt bra ut och har i övrigt alla förutsättningar att nå en bredare publik. Undantaget är öarnas hamnar, där det är lätt att få till ett bygge värdigt ett världsomspännande handelskompani. Av någon anledning är det väldigt tillfredsställande att få till en riktigt snygg kaj.

"Spelets kött och potatis: sandlådeläget"

Kampanjen är överstökad på ett par timmar och övergår sedan i spelets kött och potatis: sandlådeläget. Den här typen av spel har mycket att vinna på en redig tutorial, men kampanjen tappar ofta bollen och vissa spelmoment förklaras aldrig. Att sätta upp handelsrutter är en plågsam process, och diplomatisystemet är svårbegripligt och känns mest som en kuliss. Efter några timmars pillande med vetefält och väderkvarnar är det rejält irriterande när en granntant med Selma Lagerlöf-hatt utan förvarning tittar förbi med ett gäng kanonskepp och börjar bombardera de stackars bönderna. Det är å andra sidan få strategispel som lyckas med just diplomatin.

Högafflar är inget vidare försvar när en surmulen granne hälsar på med ett par stridsfartyg.

Tropikerna bjuder på en annan estetik än de europeiska öarna, och bananer!

Invånarna i Anno-världen tycks flockas till öburna metropoler likt flugor till skit.

Kampanjens story är dock förvånansvärt intressant, med släktintriger och skurkar ombord på eldsprutande ångbåtar, iförda spexiga masker. En skjutglad drottning som blir besviken när det visar sig att inga skepp ska sänkas just den här dagen är en av höjdpunkterna. Valet att låta spelarens karaktär agera tyst åskådare skaver, men man får i alla fall välja porträtt och flaggfärg som plåster på såren.

Fans av Anno-serien lär ha många timmars njutning att se fram emot. 1800 är värt att kolla in om du gillar att bygga väloljade industrier och får en varm känsla i kroppen av att trycka på ”uppgradera” när dina bybors alla behov lyser grönt. Den som är ute efter nästa byggarfix efter Planet Coaster gör nog bäst i att leta vidare.