Life is Strange 2 känns ibland som ett skevt sociala medier-flöde, helt besatt av att pränta i dig hur du ska tycka, vad som är rätt. Svart eller vitt, utan några större nyanser. Det är som om utvecklaren Dontnod suttit i en liten bubbla där de försökt suga in heta, gångbara ämnen från världen utanför för att få sitt spel att verka aktuellt. När de i själva verket bara reproducerar ett tugg som vid det här laget malts dagligen, i åratal. Viktiga ämnen var för sig, men som serveras bäst i munsbitar som faktiskt går att svälja.

"En säsong lite väl marinerad i samhälls-kommentarer"

Resultatet blir en säsong lite väl marinerad i samhällskommentarer - intryckta, skohornade och i vissa fall rent bisarra.

Där föregångaren med Chloe och Max förvisso var pretentiös, noga med att inte trampa folk på tårna och målad med väldigt breda penslar, försökte det i alla fall inte vara predikande. Och det som i första, finstämda avsnittet av Life is Strange 2 mest kändes som en parantes, blir med hela säsongen i backspegeln dessvärre det allöverskuggande.

Efter “Roads” skrev jag att tilltalet i upptakten kändes “jobbigt, sorgligt och tankeväckande.” Och att nästan inget i det första avsnittet gjordes bara för chockvärdets skull. Det håller inte hela vägen. För efter att First Aid Kits smäktande ballad I Found a Way tonat ut avsnitt 2 verkar utvecklarna ha fått skrivkramp. Vad fan ska vi göra nu?
Svaret blev: Gå all in på märkvärdigheter och aktualitet. Varför inte testa en kristen sekt som minus ultravåldet lika gärna skulle ha platsat i Far Cry 5?

Säsongen följer bröderna Diaz under en resa med övernaturliga inslag, där deras pappas död fungerar som katalysator för både äventyret och den yngre brodern Daniels telekinetiska uppvaknande. Målet med flykten undan lagen är Mexico, och resan tar oss med till flera platser i östra USA.

"De frihetsälskande pundarna, tokig rasistisk milis, onda poliser, inskränkta småstadsbor"

Hade överraskningarna längs vägen varit lika smarta som spelets grundpremiss hade det kunna bli spektakulärt, men dessa känns ärligt talat mest som trötta klyschor, som man ibland skruvar lite på. Förutom den kristna galenpannesekten har vi de frihetsälskande pundarna, tokig rasistisk milis, onda poliser, inskränkta småstadsbor, konstnärliga off the grid-människor med svåra livsöden bakom sig, förstående sjukgymnaster och en stereotypisk, gråtande migrantfamilj. Och inte ens i sitt tv-spel slipper man självgoda eko-svenskar på höga hästar. Smug alert!

Ironiskt nog är det minavsnittet Captain Spirit, som fungerade som en sorts introduktion till Life is Strange 2 och som också har kopplingar det andra avsnittet i säsongen, som tillsammans med Roads väger tyngst.

Ett annat problem är tempot. Långa, utdragna scener med sävliga kameraåkningar till plinkande gitarrslingor känns som en ökenvandring. Ibland bränner det till, men med tanke på att avsnitten alla har samma berättarstruktur så vet du exakt när något lite mer dramatiskt ska hända. Formeln är att först invagga spelaren i lugn, därefter introducera olika karaktärer som är viktiga för avsnittet. Sedan händer något avgörande, som följs av ett dramatiskt klimax. Cliffhanger.

Det är lite skumt att något så omvälvande som Daniels kraft får så mycket utrymme i berättelsen, via mellansekvenser, men inte används spelmekaniskt annat än i små minispel. En av styrkorna med första avsnittet var mystiken kring kraften, men när den ändå blivit så central är det synd att man inte bygger mer av gameplay runt den. Originalets tidsresande var i alla fall en relativt integrerad del av ditt spelande.

"Folk dör. Folk får leva. Resultaten av dina handlingar blir rätt dramatiska"

Men det har heller aldrig varit en hemlighet att det är berättelsen och dina val som bygger hela Life is Strange. Och även om själva resan rent geografiskt är längs med en snitslad bana så händer det mycket längs vägen som du faktiskt kan påverka. Folk dör. Folk får leva. Resultaten av dina handlingar blir rätt dramatiska, inklusive fyra olika slut med mer eller mindre sorgliga konsekvenser.

Dontnot ska ha en eloge för det, men dessvärre bryr jag mig inte tillräckligt mycket om karaktärerna i spelet för att det ska känna på riktigt, som när Telltale drog igång hela genren med The Walking Dead. Jag tappar till och med patos för bröderna med tiden - kanske är det den ständigt uppgivna, skälvande rösterna som till slut blir lite för mycket. Och de där eviga gitarrslingorna som säger till mig - Känn! Gråt!

Jag vet inte med er, men som den sura gubbe jag är väljer jag att inte bli sondmatad med känslor samtidigt som en gäll, darrande röst skriker "det här är Viktigt!" i örat på mig.

Life is Strange 2
2
Tveksamt
+
Captain Spirit och de två första avsnitten
+
Rätt dramatiskt emellanåt
-
Kristna sekter och andra uttjatade skurktyper
-
Forcerade samhällskommentarer
-
Gud så långsamt!
Det här betyder betygen på FZ