Jag hade nog lite svårare för första säsongen av Life is Strange än de flesta, åtminstone av recensioner att döma. Det var lite för emo, lite för många college-stereotyper och hade vändningar och överraskningar som blev för mycket. Det var som att författarna i sin iver att leverera twist på twist helt slog knut på sig själva. Det som hade kunnat stanna vid ett intressant porträtt av två unga kvinnor blandat med lite mystik byggdes snart till en sorts uppvisning i att proppa in så många thriller- och tidsreseklyschor som möjligt i ett trångt rum. Samtidigt tar jag absolut inte ifrån Dontnod att manuset emellanåt briljerade med sina subtila detaljer och öga för det äkta.

”I en road movie vars katalysator är det ofattbara har Dontnod hittat ett makrofokus”

Det är därför befriande att inte det övernaturliga tar alldeles för stor plats i det inledande avsnittet av den andra säsongen. Istället står de två bröderna Sean och Daniels relation och deras gemensamma förlust i centrum. I en road movie vars katalysator är det ofattbara har Dontnod hittat ett makrofokus in i två levnadsöden, och dröjer sig kvar där.

Man hänfaller längs med vägen förvisso åt en del forcerade politiska samtidskommentarer och rätt stereotypa personporträtt som känns aningen trötta. Men det är på det stora hela en parentes. Den personliga tragedin genomsyrar allt och till och med det övernaturliga får stå tillbaka. Vi leker inte med coola gameplay-tricks för att lösa pussel – det som blev en alldeles för stor del av inledningen i första säsongen. Vi anar kanske vad som ska komma, men det är än så länge en förnimmelse.

Jag tar istället med mig den helt uppslukande känslan av att vara på helspänn, att försöka skänka Sean och Daniel någon form av kontroll mitt i all känslomässig kaos. Jag tar, via Sean, den frånvarande förälderns plats och letar ständigt efter potentiella hot samtidigt som jag gör allt i min makt för att skapa en känsla av trygghet och fast mark mitt i en helt absurd situation.

”Jag gör allt i min makt för att skapa en känsla av trygghet och fast mark”

Av egen erfarenhet vet jag vilken bubbla av chock bröderna måste befinna sig i. När något fruktansvärt och traumatiskt som ingen i sin vildaste fantasi kan tänka sig händer i en familj, ser man världen som inifrån en rymdkapsel. Man gör allt för att hitta någon form av normalitet där inne, och betraktar samtidigt de utanför med skepsis och ibland misstro. Då och då lyckas kanske någon ta sig in och gör samtidigt luften så mycket lättare att andas. Men sedan stängs luckan igen.

Kanske är avsnitt ett, ”Roads”, ibland lite för mycket film för det här mediet. Onödigt långa mellansekvenser får koncentrationen att vandra. Men det är paradoxalt också i några av dessa sekvenser som de absolut starkaste scenerna byggs upp. När originalmusikspåren av Jonathan Morali sakta byggs upp placeras en tung sten i bröstkorgen. Och den blir egentligen aldrig lättare, för Roads är inte underhållande. Det är jobbigt, sorgligt och tankeväckande. Och nästan inget görs bara för chockvärdet.

Gonzalo Martin som storebror Sean och Roman George som nioårige Daniel bär upp Life is Strange 2:s inledande kapitel på ett förtjänstfullt och relaterbart sätt. Det är snudd på en förolämpning att de två röstskådespelarna inte ligger allra först när sluttexterna rullar. Jag ser med tillförsikt fram emot vad de kommer att leverera i kommande avsnitt.

Fotnot: Life is Strange 2 består av fem avsnitt varav Roads släpps idag, 27 september. Vi kommer inte att recensera alla avsnitt, utan nästa gång gör vi istället ett helhetsgrepp när vi kan ta till oss hela spelet från början till slut.
Plattformarna är pc, PS4 och Xbox one.

I en version av texten som låg ute på sajten i ca en halvtimme stod betyget 3/5. Detta var fel. Korrekt betyg är 4/5. Inget annat.

Life is Strange 2
4
Mycket bra
+
Ingen superkraft-bonanza
+
Genuin skildring av syskonrealtion
+
Tar sig tid
-
Ofta låst berättande, via mellansekvenser
-
Ett par rätt trötta, stereotypa biroller
Det här betyder betygen på FZ