Detta är andra och sista delen av recensionen. Den första läser du här.

Den senaste tiden har det skrivits spaltkilometer om hur Animal Crossing: New Horizons träffat precis rätt. Om hur perfekt tajmad releasen är. I denna märkliga tid när vi uppmanas pausa våra liv får vi bygga ett nytt på en öde ö, långt bortom oro, virus och svarta rubriker.

"Animal Crossings bästa tid är konstant"

Det är i allt detta lätt att glömma något: Animal Crossings bästa tid är konstant. Lika mycket som det är en tröst idag var det en varm kram igår och en källa till barnslig glädje imorgon.

Om jag haft en jäktig dag är New Horizons där för att lätta på bördan. Jag snickrar ihop en dubbelsäng av körbärsträ med ett vackert mönstrat överkast. Mina K.K.-tavlor arrangeras så att det blir så rätt. Luftrenaren sätts upp i badrummet (smart!) och en fluffig matta läggs ut under toastolen (nåja). Jag smäller ihop en liten bokhylla och sätter mig i min nya gungstol, njuter av att se vårregnet piska mot rutan. Jag bara är.

Tom Nook är "smidiga sms-lån" personifierad.

Jag kan sakna tiden då ön såg ut så här, men som man säger: du kan inte hindra utveckling.

Köp det här hjulet så snabbt du kan, du kommer inte ångra dig.

Det regnar presenter!

Om det däremot är en tidig helgmorgon, utan några måsten, tassar jag upp, drar fåtöljen fram till tv:n, sveper en pläd om mig, och inleder en extra produktiv New Horizons-dag. Innan jag vet ordet av har klockan 7 blivit klockan "dags för lördagstacos". Animal Crossing-tid är speciell. Den följer vår egen klocka, våra egna årstider, men den flyger samtidigt fram.

Sedan förra delen av recensionen har det hänt så mycket att jag knappt vet var jag ska börja. Blathers har öppnat sitt stora museum, med akvarium för alla sorters fiskar jag både fångat i floden uppe på berget och nere vid sandstranden (Blathers gillar fisk), och rum för getingarna, spindlarna och larverna jag håvat in (Blathers hatar insekter), och så förstås väldiga salar för fossilerna jag gräver upp (Blathers älskar att prata om dem). Samlardjävulen har sedan länge borrat klorna i mig och nu när april är här är det hög tid att se hur faunan expanderat på ön...

...som har expanderat i sig. Tre nya grannar har flyttat in, och den nya campingplatsen ökar chanserna för ännu fler. Första besökaren blev hamstern Graham, som hälsade med en donut i sitt grepp och sa adjö med ett "Guten tag!" Vilken kille! Snart flyttar han hit för gott.

Tom Nooks boendeservice har gått från koja till snudd på slott. Mitt skuldberg har vuxit i takt med att möjligheterna blivit fler. Nook kan reservera tomter för nya grannar, han låter mig bygga dyrgripar till broar och trappor som öppnar upp ön ytterligare. Visst, det funkar att hoppa stav över floderna och släpa med sig en stege för att klättra, men det tar tid.

"Den här ön är inte stor nog för oss båda"

Isabelle har anslutit som Nooks assistent, och logiskt nog har hon hand om hundgörat. Om någon retar gallfeber på dig är det Isabelle som utan vidare frågor vräker retstickan. Tammy har funnits på ön sedan dag ett, och till en början kändes hon fab med sin svarta kajal, långa ögonfransar och självsäkra sätt. Men på sistone har hennes attityd satt sig på humöret. "Jag tror inte den här ön är stor nog för oss båda", sa hon förra veckan, och hon har en poäng. Till att börja med har Tammy fått flytta till andra sidan ön.

Hon tyckte också det var en bra idé.

Sedan får vi se. Att vara invånarrepresentant på Eden Isle är ibland ett smutsigt jobb. Roligare är att systrarna Able öppnat sin chica butik med nya plagg varje dag. Äntligen är mitt regnställ komplett! Mable är ansiktet utåt medan Sable låter symaskinen tala.

Lika viktigt som att möblera sitt hus, lika viktigt är det att smycka staden.

Beach please.

Vad som är bättre än ett lejon? Ett modelejon, förstås.

Broarna är riktiga dyrgripar, så se till att fira dem ordentligt.

New Horizons handlar förstås inte bara om happenings. Snarare tvärtom. Vardagen är en ännu viktigare del. Jag går på jakt efter fjärilar och fisk, hugger ny ved till mina DIY-projekt, pangar ballonger med presenter, gräver efter skatter, säger hej till grannarna och vattnar min allt större stadspark. Några gånger i veckan brukar jag anlita Dodo Airlines för att flyga till mysterieöar där jag kan hitta nya blommor, exotiska frukter och träffa nya ansikten.

Väldigt mycket är väldigt bra, men det finns skavsår i Animal Crossing-livet jag inte kan låta bli att pilla i. Alla lata lösningar står mig ibland upp i halsen. Invigningar av nya faciliteter är snarlika med liknande dialoger, jag får samma vitsar när jag fångar samma sorters fiskar. Inventoryt fylls snabbt upp, trots att jag byggt ut det till max (?), och händelser som ska röra om i grytan – skeppsbrutna Gulliver och spökrädda spöket Wisp – handlar i grunden om föga kreativa fetch quests.

New Horizons tar kliv framåt, men står och stampar på sina ställen.

Dessa är små irritationsmoment, medan multiplayer-lösningen är en rejäl vurpa. Är du den primära spelaren är det en sak – och vi säger "Grattis!" – men det svider att vara spelare två, eller tre eller fyra. Bihangen kan bygga bo men har i princip inget att säga till om i de stora besluten. Nintendo strör ytterligare salt i såren då bara en enda ö per Switch är tillåten.

Jag har mer eller mindre portat min sambo från min ö, då den aldrig kommer bli vår ö. "Jag tror inte den här ön är stor nog för oss båda", indeed.

"Från ett par tält till en liten, livlig stad"

Det är ett smolk i en bägare annars fylld till brädden av värme och sann eskapism. Visst, även som solospelare har ö-livet mindre smickrande sidor. Men dessa drunknar i glädjen över att se mitt paradis växa och frodas, från ett par tält till en liten, livlig stad där jag håller i taktpinnen. 50 timmar in har jag svårt att se hur jag inte skulle vilja tillbringa hundratals timmar ytterligare här.

Minst.