Carrion utgår från ett enkelt koncept – ge spelaren kontroll över monstret. Var den som jagar, istället för bytet. Det här är i sig inget nytt, utan har gjorts många gånger tidigare i såväl singleplayer som multiplayer, men Carrion kastar även in Metroidvania-element i blandningen för att försöka skapa något nytt och eget.

Mycket gällande berättelsen är höljt i dunkel, och allt du vet är att du är någon slags organism som brutit sig ut och nu sprider terror och skräck i forskningsanläggningen där du hållits fången. Du rör dig blixtsnabbt över skärmen samtidigt som du ser hur paniken lika snabbt sprider sig bland människorna runtomkring. Skrik och gråt följs av ett krasande ljud och blod som täcker väggarna när du tuggar i dig ditt första mänskliga byte.

"Var den som jagar, istället för bytet"

Det här är en av grundbulten i Carrion som har flera funktioner, då den både återställer hälsa samt gör att du växer dig större. Alla människor i anläggningen är dock inte lika försvarslösa som de första stackarna du stöter på, och snabbt dyker det upp motstånd rustade med allt från sköldar till eldkastare och automatkarbiner.

Blodigt värre.

Fienden slår snabbt tillbaka med eldkastare.

Jag ser dig, du ser inte mig.

Tentakler, man tackar!

Carrion är kort, men p.g.a. backtracking hade det gärna kunnat vara ännu kortare.

Samtidigt som människorna blir starkare blir även du det. Som nämnt tillhör Carrion Metroidvania-genren, vilket självklart innebär att du längs resans gång titt som tätt låser upp nya förmågor som ger åtkomst till nya områden. En speciellt användbar sådan är möjligheten att ta över människor och kontrollera dem och använda deras vapen mot sina allierade.

Något spelet lyckas bra med är att du nästan alltid känner dig starkare än dina fiender, förmågor eller ej. Likt xenomorphen från Alien kan du röra dig genom trånga utrymmen i rask takt för att anfalla fienderna innan de hinner reagera. Med hjälp av tentakler kan kan du navigera fritt och känslan av att vara en ostoppbar, övermänsklig organism infinner sig snabbt, även om detta avtar något mot slutet. Det förhöjs ytterligare av att du hör skrik och gråt från dina fiender, samtidigt som musiken ökar i takt och volym. Mäktigt.

Carrion är ganska kort med en effektiv speltid på omkring fyra timmar och under den tiden rör du dig genom olika områden i anläggningen, både utomhus och inomhus. Oavsett miljö är dock grundmålet alltid detsamma – ta dig till ett visst antal platser, som även agerar sparpunkter, vilka sprider din biomassa i anläggningen som i sin tur öppnar dörren till nästa område.

Den relativt korta speltiden är dock snarare till spelets fördel, men den sista timmen innehåller så pass mycket backtracking att man ibland önskar att det var kortare. Vid den tidpunkten har spelet använt upp alla sina idéer och nyhetens behag har lagt sig sedan länge.

"Känslan av att vara en ostoppbar, övermänsklig organism"

Det hela gynnas inte av att du måste navigera genom den relativt stora anläggningen helt utan karta och det är inte alltid logiskt var du ska härnäst. Du har en förmåga som ger dig ett hum om var nästa sparpunkt är, men den tar inte sådant som väggar och ogenomträngliga dörrar i åtanke. Det här gör att du ofta möts av en återvändsgränd och får ta dig bakåt för att hitta den rätta vägen som leder dig framåt.

Trots dessa tillkortakommanden har jag dock kul större delen av tiden när jag krälar fram och tuggar i mig människokroppar på löpande band. Stämningen sitter som en (blodig) smäck, och bara det gör Carrion värt din tid.

Fotnot: Carrion är släppt till pc (testad version), Nintendo Switch och Xbox One.