Jag säger det direkt, rakt ut - Valhalla är det bästa Assassin’s Creed-spelet hittills. Men beroende på vem du är och hur djupt och komplicerat ditt förhållande till serien är, kan den åsikten antingen vara guld eller vatten värd. Jag har nämligen inte orkat spela klart ett enda Creed-spel. Man kan faktiskt, milt sagt, säga att jag alltid haft väldigt svårt för Creed, trots otaliga försök att hitta kärleken.
"Den lite glättiga, plastiga och tillrättalagda Ubisoft-formulan"
Sedan Ubisoft övergick till en mer open world- och rollspelsliknande struktur i och med Origins och Odyssey, har jag lagt fler timmar på varje titel. Men det har ändå alltid skavt. Den lite glättiga, plastiga och tillrättalagda Ubisoft-formulan som också återfinns i Far Cry et al. har lagt krokben för den totala inlevelsen - att bara få sjunka ner i främmande världar och låta sig svepas med. Det har känts så konstruerat, med den flåsiga jakt på direkt tillfredställelse som är så symptomatisk för vår tid. Stil, men med lite substans.
Utvecklarteamens uppenbara blandning av historiskt överintresserade personer, mikrontransaktionsvurmare, nytänkare, purister, drömmare och Excelmän har fött spel som till ytan haft allt det jag letat efter, men som till syvende och sist inte har hållit måttet. Sen har jag som bekant alltid haft problem med Assassin’s Creeds rätt krystade blandning av historisk fiktion med modern konspirationsteori av den lite mer avslagna sorten.
I Valhalla känns det som om man velat skala bort mycket av detta, men inte vågat löpa hela linan ut. Resultatet är oavsett rätt spektakulärt.
När de rytmiska trummorna bara fortsätter att mala uppgår jag i någon sorts makaber exstas. Min hird vrålar, eldar flammar upp runt omkring det lilla klosterområdet, och munkarna flyr skrikande undan vårt blodtörstiga anfall. Allt är såklart mycket tillfredställande, men jag vet inte riktigt varför. För hur fan kan man känna så här inför att helt omotiverat plundra en fredlig böneplats, massakrera dess vakter och rasera allt innan man sjungandes tar långbåten hem till byn igen? Jag vet inte, men när ett datorspel kan frammana sådana här primala lustar ligger det lite närmare till hands att förstå hur simpla vi människor är.
"Får vikingablodet att svalla"
Är det något Valhalla lyckas med så är det att få vikingablodet att svalla även på en recensent vars tidiga anfäder säkert fanns på flera sidor av den myriad av konflikter som Ubisoft försöker sig på att spegla här. Min släkt finns belagd i Leicestershire på 1500-talet och det var precis där, mitt i dåvarande kungariket Mercia, som spelets fiktiva protagonist Eivor 700 år tidigare grundade sin bosättning, efter att ha lämnat Norge och intrigerna där bakom sig. Det är smått hisnande att föreställa sig hur blodet över århundradena kan ha färdats från Skandinavien till England och tillbaka, för att bubbla till liv inför ett äventyrsrollspel gjort av kanadensare i Montreal.
Och här gör Valhalla en stor folkbildningsbragd - man beskriver med fiktionens hjälp hur starkt de brittiska öarnas folksammansättning formades av nordmännens invasioner och bosättningar. Och hur ett splittrat och ständigt ockuperat land slutligen enades till ett kungarike där vi än idag kan se tydliga spår av alla de som slog ned sina bopålar där.
Det är kanske därför det här slår an en sådan nerv. Inget är större än en känsla av sammanhang. Men samtidigt är det här rent objektivt (haha) ett bättre spel än mycket som Ubisoft klämt ur sig på åratal.
Att man har mer än sneglat på både The Witcher 3 och Red Dead Redemption-spelen är glasklart. I övergångarna mellan blommande ängar till ödesmättade, övergivna slagfält, från mörka träd med olycksbådande, tung frukt till en yster bröllopsfest, är det nästan för uppenbart att man inspirerats av CD Projekt Reds mästerverk. Och de långa ritterna med dialogscener, de plötsliga mötena i vildmarken och den tydligt western-inspirerade dramaturgin har man såklart hämtat från Rockstars titlar. Men det här är ingen copycat i dålig bemärkelse. Istället har man öppet lärt från de bästa i genren och sen gått sin egen väg.
Och ibland överträffar man även mästarna.
"Känslan av att kunna låta tiden och årstiderna ha sin gång"
Det främsta exemplet på detta förfinade hantverk är hur man hanterar den övergripande berättelsen, indelad i så kallade “story arcs”, där varje del går ut på att finna bundsförvanter i det nya land som Eivor och nordmännen anländer till. Eftersom allt handlar om att ena kungariken och hitta allierade i ett intrikat politiskt spel, finns där sällan den känsla av panik och brådska som återfinns i till exempel The Witcher 3, där man hela tiden känner sig lite skyldig när man avviker från jakten på målet. Här får man istället känslan av att kunna låta tiden och årstiderna ha sin gång, då spelet (och dess huvudpersoner) hela tiden uppmanar dig att ta din tid och inte hetsa vidare.
Att man parallellt med kampen för att sätta kronor på rätt huvuden bygger upp sin egen bosättning gör också sitt för att skapa en känsla av tidens gång. Även om själva byggandet känns lite gimmickartat - samla resurser genom räder och se hur olika nödvändiga och icke nödvändiga byggnader växer fram som genom ett trollslag - så ger det här en känsla av lugn och ro. I modernt spelspråk skulle det här säkert kallas för en hub, en plats varifrån både viktiga uppdrag och flyktiga relationer utgår.
Det finns mängder av saker att göra i Valhalla, men de känns inte lika påklistrade och in your face som i tidigare spel. Det är väldigt sällan som din logg fylls av saker som pockar på din uppmärksamhet. Istället väljer du fritt, men utan den där känslan av att kanske missa någon sidoberättelse som kan mynna ut i något mycket större. Utan att spelet egentligen säger det rakt ut, vet du vad som handlar om att skaffa loot, och vad som kommer ge dig lite djupare innehåll. Det är snillrikt utan att egentligen vara så konstigt. Ikoner hamnar på kartan allt eftersom du besöker områden, men det är inga pulserande frågetecken, eller skrikande utropstecken. Istället får vi guld- eller silverfärgade blänkare för skatter, och en mängd andra markörer som aldrig känns påträngande. Har man vägarna förbi så känns det som en smal sak att plocka upp lite extra erfarenhetspoäng, utforska en krypta eller dräpa en “zealot”.
"Utforskandet blir något du kan göra utmed din just då utstakade rutt"
Ibland dyker det upp en person med ett frågetecken över huvudet, eller så hör du någon ropa efter hjälp utmed vägen eller floden. Väljer du att ta dig an dessa “world events” får du ofta en mindre, snabbt avklarad side quest som förvisso kan vara belönande, men som du samtidigt inte ska ligga sömnlös över. Utforskandet blir något du kan göra utmed din just då utstakade rutt, snarare än att du måste vända på varje sten.
För att hitta material till din bosättning måste du fara på viking, alltså ge dig ut med ditt långskepp och plundra längs de många och långa floder som fungerar som motorvägar på kartan. Det är faktiskt just vid dessa räder som skeppet används mest - annars är det ofta häst som fungerar bäst, eller fötterna. Precis som på vägar kan du på floderna, i Red Dead Redemption 2-stil, trycka på en knapp för att låta din farkost fara fram av egen maskin. Njutbart ibland när man vill insupa miljöerna eller ta en snygg bild, men också lite ostigt. Hastigheten är enorm, det är som om jetmotorer fästs vid skrovet. Men man vänjer sig, som någon skaldade.
"Dina vikingar kastar sig ur båten och börjar slakta i jakt på dyrbarheter"
Väl vid ett kloster eller en militärförläggning startar du räden, och dina vikingar kastar sig ur båten och börjar slakta i jakt på dyrbarheter. Ibland, när du hittat rätt nivå på motståndet, är det nervpirrande och hektiskt. Du tar dig tid, försöker koordinera (i realiteten, springa dit du vill att dina män och kvinnor ska springa). Bryter upp portar och kistor, letar gömda skatter medan allt brinner runt omkring dig.
Råkar du ta dig an en räd där motståndet är för hög nivå, blir det istället en fars. Som den där gången då superhjälten Cudberct ensam massakrerar en hel hird, helar konstant och tar 30 ballistaskott i magen utan att bry sig nämnvärt! Gud så trist sånt är ändå. Ubisoft visar vilken nivå de rekommenderar. Du får helt enkelt testa vad som passar din spelstil bäst.
Du bestämmer såklart också hur du vill slåss, vilken sorts krigare din Eivor ska bli - och här ger Ubi många vägar att gå förutom de olika vapen som finns att tillgå. Färdighetssystemet målas upp på ett jättelikt träd där varje ökning kostar en poäng. Du kan välja vilka grenar och skolor du vill spendera xp på - gå all in på smygande, tunga attacker, lättfotade närstrider eller olika bågskyttekunskaper.
"Är du missnöjd kan du när som helst nollställa systemet och börja om på nytt"
Eller så plockar du friskt från olika förgreningar, för att skapa en alltiallo. Är du missnöjd kan du när som helst nollställa systemet och börja om på nytt. Det här borgar för många olika builds, men känns också lite oöverskådligt. Frihet under ansvar är inte alltid helt enkelt.
Själva handgemänget är ibland snabbt och lite sladdrigt, men när jag väl lär mig att använda sköld, parera och läsa fiendernas attacker, går det att komma in en mer rytmisk holmgång. Plockar jag upp större pjäser som danska tvåhandsyxor eller enorma hammare blir brutaliteten påtaglig. Där finns tyngden som jag letar efter i ett spel med vikingar.
"Jag saknar möjligheten till lite mer organiserade attacker"
Men jag saknar möjligheten till lite mer organiserade attacker, tillsammans med mina medhjälpare. Att kunna beordra en sköldmur inför ett extra tufft motstånd. Eller be mina män att hålla ett visst område. Sådana tankar fladdrar förbi, där finns en outnyttjad potential.
Stealth är tillfredställande och dödligt, men jag använder både det och Eivors fantastiska klätterkunskaper rätt sparsamt - för jag försöker spela ett annat spel än vad Ubisoft har tänkt sig. Jag försöker helt sonika ta bort Assassin’s Creed ur ekvationen.
Jag veta att man inte ska klaga på vad ett spel BORDE vara, utan bedöma det för vad det faktiskt är. Men jag kan inte komma ifrån känslan av att det här hade mått så mycket bättre av att vara en början på en helt ny serie. Fri från Creed-bojorna, med lönnmördare, templars, Abstergo, tidsresor och påklistrade nutida kommentarer. För Valhalla skulle klara sig alldeles utmärkt som början på en historisk odyssé (förlåt) som förvisso tar sig en massa friheter, men som ändå kan bli den där open world-öppnaren som Ubisoft ju drömmer om. Men som de skohornar in i en serie som de vägrar att släppa taget om.
"Den här storyn är otroligt stark helt på egna ben"
Den här storyn är otroligt stark helt på egna ben, och de allra svagaste länkarna i kedjan handlar om hur två mystiska män från sydländerna sakta men säkert groomar in Eivor i lönnmördarsekten, för att befria de engelska kungarikena från de motståndare som vi vid det här laget känner så väl, under många olika namn. Abstergo, templars, och här The Order of Ancients, som ännu inte hunnit ta formen vi ser i flera tidigare spel.
Älskar du den här delen av serien kommer du säkert inte att bli besviken, men mitt 800-talets England känns bara mer främmande av de här inslagen.
En annan liten svaghet i Valhalla är dess Death Stranding-liknande pushande för indirekt interaktion med andra spelare.
När jag vandrar runt och insuper atmosfären dyker en jomsviking, en sorts legosoldat upp. Han vill att jag rekryterar honom. När jag nyfiken granskar honom märker jag att han är SlippKnotz23:s skapelse - en annan spelare har erbjudit mig att plocka upp hans egen hirdsman, och jag bara tappar hakan av avsmak.
"Okända spelares kreationer, som trycks upp i ansiktet på mig"
När jag granskar världskartan ser jag mängder av små fotoikoner - inte bara mina egna, som markerar platser där jag tagit en extra snygg bild med spelets kompetenta fotoläge. Utan även okända spelares kreationer, som trycks upp i ansiktet på mig. Jag letar febrilt efter inställningar för att komma runt dess intrång, men hittar inga. Förhoppningsvis löser man det strax efter release, så att vi ensamvargar kan få vara i fred. Att kontakten med Connect-servrarna dyker med jämna mellanrum skapar också förtret, det känns som ett intrång varje gång ett felmeddelande dyker upp när jag sitter och granskar och drömmer över den stora kartan.
"Ni som sett Vikings eller The last Kingdom kommer att känna er som hemma"
Men vilket världsbygge Ubisoft har gjort, och vilka karaktärer man har lyckats fylla det med. Jag kanske är partisk, men även de mindre rollerna här, både anglo-saxare och nordbor, är långt mer fascinerande än det flesta från glättiga Odyssey och framförallt det gravallvarliga Origins, som inte slog an någon lyra alls. Verkliga och legendariska personligheter avlöser varandra, utan att det känns för trångt på scenen. Den övergripande berättelsen om en ung krigare som följer i spåren på Den stora hednaarmén är som upplagd för aha-upplevelser, och ni som sett Vikings eller The last Kingdom kommer att känna er som hemma bland alla Ragnarssöner, Aethelstans och Ceolwulfs. Det finns alltid något att göra, och någon att möta, med bosättningen som ett lysande exempel på hur man kan få spelaren att slappna av i en trygg hamn.
Huvudpersonen Eivor själv, som du ju som bekant själv väljer kön på (du kan byta när du vill också - progressivt!), är riktigt sympatisk och växer i oanade riktningar allt eftersom spelet fortskrider. Kanske kan man ha åsikter kring helyllekänslan Eivor utstrålar även om man försöker spela lite hård. Men den mörka brutalitet som också finns där väger faktiskt upp det.
"Det finns en nyfunnen spelglädje"
Och alla Eivors möten, strapatser och äventyr målas i en ömsom färggrann ömsom dov palett, som effektivt särskiljer områden utan att ta bort känslan av att befinna sig i ett ändå ganska begränsat geografiskt område. Östra England är inte så stort till ytan, men man lyckas ändå få mig att känna en upptäckarlusta jag aldrig erfor på egeiska havet. Det finns en nyfunnen spelglädje, mitt i den här trötta Ubisoft-formulan.
Och det är något fint med ett företag som Ubi låter en före detta trummis från det högst kontroversiella, norska black metal-bandet Gorgoroth vara med och gör soundtracket till en blockbuster som Valhalla. Tillsammans med i spelsammanhang betydligt mer kände Jesper Kyd har Wardrunas Einar Selvik lyckats skapa musikspår som både ekar forntid och lägger an en och annan modern sträng.
Även om man inte når riktigt hela vägen fram med Valhalla visar Ubisoft att de kan transcendera sin egen formel, och skapa något större utan att för den delen tänka helt nytt. Det är berömvärt, även om jag såklart skulle vilja se dem våga ta steget fullt ut, i ett Creed-riktigt “leap of faith” som de själva varit med att ikonisera.
Gör de det kommer jag att hoppa efter, full av förväntan. För Valhalla har lyckats med bragden att för första gången nagla fast mig vid ett Assassin’s Creed-äventyr. Det är ingen liten bragd.
Fotnot: Testat på PC. Spelet släpps även till Xbox One, Series X/S, PS4, PS5 och Stadia den 10 november.
