Jag vet inte om Yngwie Malmsteen gillar gaming. Men om han hade designat ett spel skulle det kunna vara Dirt 5, allt enligt den gamle strängbändarens filosofi "more is more". För denna Dirt-seriens åttonde del är en sån där titel som öser på med allt den har i form av bilar, spelformer, miljöer, presentation och attityd.

"Ingen jobbig skademodell lägger näsan i blöt"

Det är absolut inte en fortsättning på Dirt 4, den något skonsammare varianten av brutalsvåra Dirt Rally. Femman är istället renrasig arkad, med tillgänglighet och underhållning som främsta mål. Gasen ska ofta vara i botten, det straffar sig bra lite att vara för ivrig på kontrollerna och en gamepad funkar alldeles utmärkt som styrdon. För snabb in i en kurva? Ingen fara, bromsen biter krokodilhårt och om det ändå går för fort rycker du handbromsen och vallar dig vidare – ingen jobbig skademodell lägger näsan i blöt. Oss emellan får jag erkänna att jag varit opportunist och använt motståndarbilar som broms eller för att curla mig förbi, för regler finns det inte heller.

Dirt 5 studsar dig mellan olika miljöer och förutsättningarna varierar vilt. Grusig rallycross-doftande racing bland norska bergstoppar, brasiliansk gyttjebrottning, dammig rundbaneracing med alldeles för starka bilar i Arizona, följt av kinesiska färgexplosioner, marockansk sand och en sladdfest på en istäckt Hudson-flod. I karriären är det pang på med dussinet bilar i antingen varv- eller sträckkörning. Och i menyerna mellan racen rullar en podcast där Nolan North och Troy Baker drar medvetet krystade skämt, i linje med spelets tillbakalutade natur.

Så långt är upplevelsen rätt blek. Färger må explodera och leran spruta, men det känns krystat. Du vet, ett sånt där racingspel där awesome-attityden är viktigare än innehållet. Och trots banor spridda över världen tar det bara några timmar innan racen känns ganska lika. Kanske för att det saknas ordentlig utmaning. AI-förarna hänger ihop som flockdjur, kör ibland tröttslött men andra gånger som gudar. Och grafiken är inte sällan direkt ful, såväl på pc som Playstation 5 och Xbox Series X. Där får jag välja mellan lägre grafikinställningar och 60 bilder per sekund eller ett snyggare med bara 30 fps, och givetvis är det första att föredra. Konsolerna förtjänar beröm för snabba laddtider, men jag trycker skaket och triggerfunktionerna i PS5-kontrollen kunde ha använts mer.

Men det blir roligare när jag låter karriären vila och navigerar till Playgrounds, ett nytt spelläge som helt i linje med några tidigare Dirt-titlar innehåller gymkhana och andra trickkörningsdiscipliner. Och – en baneditor. I den snickras egna trickupplevelser på bästa Trackmania-manér, och om inte det passar kan jag istället hämta och köra andra spelares alster. Men det är begränsat till mindre trickbanor, med spelformer som gymkhana och checkpoint-lopp (du kan alltså inte bygga rallycross-liknande större banor/race), men det ger bra variation. Och stora delar av spelet, även karriären, stödjer split-screen för upp till fyra spelare – bra, Codies! Givetvis kan du köra online också, men bara några dagar efter release gapade pc-servrarna tomma. Lovar väl inte jättegott för framtiden.

"Jag vill veta vad jag kan förvänta mig"

Dirt-serien fortsätter att hela tiden byta fot, och det enda du kan vara säker på är att om ordet "Rally" finns med i titeln så är det en svinseriös simulator. Annars liknar den mest spelvärldens svar på Bob Dylan, en man som byter skepnad i samma ögonblick någon förknippar honom med den nuvarande. Det gör åtminstone inte mig sugen på köp – jag vill veta vad jag kan förvänta mig av en ny del i en etablerad serie. Men Dirt 5 är något helt annat än föregångaren, och det är svårt att förstå varför Codemasters inte bara delar in serien i flera tydligt namngivna underavdelningar.

Rörande Dirt 5 så är det långt från seriens största stund. Det ger en väldigt tydlig arkadupplevelse som funkar bra när den körs lekfullt med några kompisar, och byggardelen är en kul nyhet. Men att dra igenom karriären blir trist, trots allt från rallycrossbilar (gamla som nya), buggys och massa andra fordon känns den snart enformig och utmaningen saknas. Men spelet underhåller ändå tillräckligt för att betyget ska orka sig upp till ett (väldigt knappt) godkänt.

Dirt 5
3
Bra
+
Kravlös underhållning
+
Split screen
-
Trött karriär
-
Stundtals direkt fult
-
Låt Dirt vara Dirt, Codies
Det här betyder betygen på FZ