Det är lätt att ta solen för given. Vi klagar ofta och gärna på den svenska sommaren när vi får för få soltimmar. Med rätta, för nog är det deprimerande när inte ens det soliga halvåret är soligt. Att spela Necromunda: Hired Gun ger väl i alla fall lite perspektiv, för det utspelar sig där solen aldrig skiner – i hive-städernas undre skikt. Det är en märklig känsla att utforska mörka, futuristiskt gotiska miljöer samtidigt som vårsolen faktiskt lyser in genom fönstret alldeles bredvid.

"Det utspelar sig där solen aldrig skiner"

Warhammer 40K är överlag inte ett speciellt muntert universum, men frågan är om inte just Underhive är den eländigaste platsen i en brutal galax. Här nere under de enorma städerna råder andra lagar. Här regerar de våldsamma gängen, och i de mörka ruinerna och grottgångarna lurar både det ena och det andra som gärna äter dig till lunch. I Necromunda är detta din vardag när du slår dig fram som prisjägare – allt medan intriger och rävspel pågår omkring dig.

Men det du inte kan råda över med ord eller social status får du ta igen med stora skjutdon. Och sådana finns det gott om i Streum On Studios nya spel, och jag gillar verkligen tyngden i dem. Studion har tidigare knåpat ihop både det omtyckta cyberpunkspelet Eye: Divine Cybermancy, och det inte lika omhuldade Space Hulk: Deathwing. Necromunda påminner lite om Shadow Warrior 2 i upplägget. Med andra ord är det ett snabbt actionspel som bygger mycket på rörlighet, massor med loot och en stor uppsättning av kortare sidouppdrag för den som vill ha in mer pengar till uppgraderingar eller vapen.

Jag är väldigt förtjust främst i hur många verktyg du har för att hålla dig rörlig. Dels har du ett härligt dubbelhopp, men även en änterhake som du kan använda för att snabbt ta dig upp på högre höjder, sno fienders sköldar eller bara ta dig fram snabbare. Ducka-knappen kan användas för att snabbt kasta dig åt sidan, även när du är i luften. Du kan även låsa upp och uppgradera fler förmågor, som möjligheten att sakta ner tiden eller få autosikte en kort stund. Allt det här borgar för en riktigt härlig actionupplevelse, men det når aldrig de riktigt höga höjderna – eller djupen, för den delen.

Necromunda är köttigt.

Människans bästa vän..?

När allt funkar som det ska så är det för all del riktigt kul att rusa runt och förvandla allt motstånd till en hög rött mos. Just splattereffekterna när du spränger fiender i bitar är rätt komiska i sig, då det inte sällan fastnar tarmar i taket. De bara hänger där och dinglar ett tag.

"Rent tekniskt är grafiken hejdlöst ojämn"

Bristerna börjar dock hopa sig ganska snabbt. Ett problem är att bandesignen är ganska trist, med lite väl mycket kopiera och klistra in-tänk. Banorna är ofta ganska korta, men ändå upprepas ibland partier på ett sätt som gör att jag undrar om jag ens går åt rätt håll. Till exempel tågnivån, som i övrigt är rätt häftig bana, är skyldig till detta. Det är synd, för miljöerna är ofta storslagna och väldigt atmosfäriska. Rent tekniskt är grafiken hejdlöst ojämn, men när det träffar rätt är det verkligen dödsläckert.

Jag kan ändå leva med lite halvdan bandesign, så länge striderna håller. Och som sagt så är de rätt kul – ibland. Andra gånger blir de ganska tröttsamma, med bullet sponge-fiender som mest är enerverande att sänka. Störst besvikelse är definitivt gene stealers – dessa fantastiska, ikoniska Space Hulk-monster, som efter en majestätisk entré visar sig vara en extra korkad skitfiende som inte alls är rolig att slåss mot. De tål onödigt mycket, och det är helt enkelt lite för lätt att komma undan från fiender som bara har närstridsattacker. Så även om de ser otäcka ut så blir de sällan något riktigt hot, ens i trängre utrymmen.

Fiende eller dörrhandtag?

Apropå korkad AI så är det definitivt ett av spelets största problem. Jag eftersöker absolut inte supersmart AI, det räcker med att fienderna är aggressiva och gärna att olika varianter har lite olika beteenden. Att det finns exploits i spel stör mig sällan så mycket, för jag letar inte efter dem. Men här är de liksom omöjliga att inte upptäcka. Som när jag backade undan för ett gäng gene stealers och märkte att de inte vågade sig förbi en osynlig gräns in i ett annat rum. De är dock inte ensamma om att bete sig suspekt. Alla fiendetyper drabbas lite för ofta av total sinnesförvirring och glömmer att du existerar. De bara står där och låter dig göra slarvsylta av dem. Du har också en hund med dig som du kan kalla in ibland för att upptäcka och anfalla fiender. Men även den är tämligen blåst, tyvärr, och vägrar ibland göra någonting alls.

"Ännu en komplikation för en stackars AI som har svårt att veta vad den ska göra med en enda motståndare"

Ett potentiellt intressant inslag är att olika gäng slåss mot varandra, oavsett vad du gör. Ända sedan första Doom har jag gillat när fiender börjar fightas internt. Men här tycks det mest innebära ännu en komplikation för en stackars AI som har svårt att veta vad den ska göra med en enda motståndare.

Även om man bortser från de tekniska bristerna (spelet har även kraschat några gånger) så är det ett ganska tunt spel, med en extremt oengagerande story. Sidouppdragen, som är tänkt att ge lite mervärde utöver den ganska korta kampanjen, är repetitiva, menlösa och består i regel av 10 minuter långa uppdrag i små arenor baserade på miljöer du redan besökt i huvuduppdragen.

Ju mer jag spelar Necromunda: Hired Gun, desto svårare blir det att inte stänga av spelet och istället gå ut sätta mig försommarsolen. Det finns för all del ett potentiellt bra spel någonstans under alla brister, men precis som Underhive ligger de begravda under för mycket trasig bråte.

Fotnot: Testat på pc. Spelet släpps 1 juni till pc, PS5, PS4, Xbox Series och Xbox One.

Necromunda: Hired Gun
2
Tveksamt
+
Fantastisk rörlighet
+
Slafsigt
-
Ojämn bandesign
-
Tekniska brister
-
Lite väl korkade fiender
-
Menlösa sidouppdrag
Det här betyder betygen på FZ