Saints Row har alltid varit lite som den udda kusinen till GTA-serien. Ni vet den där erkänt galna släktingen som dyker upp på släktträffarna i kycklingul kavaj, illgrön fluga, dansar på bordet och gör ballongdjur till barnen. Problemet har alltid varit att Volition försökt överträffa sin egen galenskap och senaste spelet med helgonen hamnade på en nivå där det helt enkelt blev svårt att ta det vidare. Utvecklarna valde då att skala tillbaka och göra en omstart.
Därmed är rebooten också en mycket mer jordnära upplevelse, utan simulationer av helvetet, superkrafter och invaderande utomjordingar. Vi är tillbaka till att bygga upp ett gäng i den påhittade ökenstaden Santo Ileso. Detta innebär också att vi lämnar Stillwater, där de förra spelen utspelat sig, och istället hamnar någonstans i sydvästra USA.
Staden är kontrollerad av tre gäng, nämligen Marshalls (paramilitär grupp), Los Panteros (den klassiska kriminella gruppen) och The Idols (som är någon form av anarkister). Målet med spelet är som tidigare att i egenskap av ”The Boss” bygga upp gänget ”The Saints” från grunden. Det finns tonvis med uppdrag att göra för att bygga upp statusen i världen, och egentligen landar spelet i en rätt klassisk open world-mall. Det handlar om att göra uppdrag, levla, få pengar, köpa vapen, ta över zoner och bygga upp ditt kriminella imperium. Har du spelat GTA eller tidigare Saints Row kommer du känna igen dig direkt.
"Ett spel som tar ut svängarna och humorn"
En av spelets starka sidor är karaktärerna och det lilla gänget jag hänger med. Jag gillar dem mer än jag trodde jag skulle göra och även om de är något av stereotyper så är alla charmiga. Att göra uppdrag åt dem känns roligt då jag får chansen att lära känna dem mer. Nu är det förstås inga djupa personporträtt, men de är tillräckligt intressanta för att engagera mig. Min egen karaktär är ett tomt blad, men det finns nästan oändligt med möjligheter i karaktärsskapandet i sann Saints Row-anda. Spelet fyller också på detta med ännu mer kläder, konstiga hattar och andra fånighet under spelets gång.
Även om Saints Row tar några steg tillbaka från all tidigare galenskap är det fortfarande ett spel som tar ut svängarna och humorn. Styrkan med serien har alltid varit variationen och att du aldrig vet vad som riktigt väntar härnäst. Ena stunden jagas du av polisen, sen invaderar utomjordingar och efter det åker du runt med en tankbil och sprutar bajs på byggnader.
Även vi Violation har skalat ned på galenskapen finns det ändå humor och gott om variation i rebooten. Vad sägs om en biljakt medan du ligger på biltaket och avvärjer poliser med en automatkarbin medan bilarna exploderar runt omkring dig i sann Micke Bay-anda? Eller försäkringsbedrägeri genom att kasta sig framför bilar för att dra på sig så mycket skador som möjligt? En av mina favoritstunder var när jag skulle delta i ett LARP (Live action role-playing) i spelet, och fick åka runt i en rustning gjord av kartong och låtsas skjuta folk. Det påminde en hel del om Borderlands Tiny Tina och jag skrattade rejält när fienderna föll ihop med fraser som "You killed thee, and I am going to the great beyond" efter att jag skjutit dem med min ärtpistol. Uppdraget gick för övrigt ut på att jag skulle hitta en låda tejp så vi kunde tejpa ihop vår egen rollspelsbas. Uppdrag som dessa blandas upp med mer seriösa uppdrag som bankrån eller att rädda kumpaner som blivit kidnappade. I Saints Row har du aldrig tråkigt, det är en sak som är säker.
Det har funnits oro, bland annat hos mig, att rebooten ska gå för långt från originalet. Men jag kan bedyra att Saints Row ÄR ett Saints Row även om Volition tagit några steg tillbaka. Det är roligt att spela och tar inte sig själv för seriöst, men det blir inte heller för fånigt. Precis som i föregångarna finns det tonvis med sätt att klä sin karaktär och du kan även anpassa bilarna efter tycke och smak.
"Gränsen mellan galenskap och briljans är hårfin"
Grafiskt är spelet en lite blandad kompott. I vissa stunder ser det riktigt bra ut, andra gånger kan det kännas daterat. Rörelser och karaktärsmodeller är rent omoderna (vem fan släppte igenom hoppanimationen..?), men när jag sen kör bil igenom en sandstorm känns spelet verkligen next-gen. Bilkörandet är annars helt ok, inte lika tight som GTA men godtagbart. Skjutandet däremot känns bättre än i Rockstars spelserie och i överlag finns det spelglädje oavsett om man befinner sig i bilen, till fots eller i luften (japp, det finns flygfarkoster också).
Saints Row gör precis vad det förväntas göra. Även om open-world-konceptet idag kan kännas lite gammalt och gjort finns det ändå något unikt i den här omstarten. Det är väl kanske som man säger, att gränsen mellan galenskap och briljans är hårfin och Volition visar att de kan balansera på den gränsen. Saints Row må kanske inte göra något banbrytande, men då och då är det fantastiskt roligt att spela.
Fotnot: Testat på Xbox Series X. Spelet släpps den 23/8 till Xbox, Playstation, pc och Stadia.
