Alien-spelen blandar och ger. Å ena sidan Alien: Isolation, å andra sidan Aliens: Colonial Marines. Oavsett genre och oavsett århundrade är det bevisligen svårt att göra Ridley Scotts och James Camerons sci-fi-klassiker rättvisa. Risken för besvikelse är större än chansen till stordåd. Därför ryckte jag på axlarna åt Aliens: Dark Descent. Detta trots Xcom-vibbarna.

Ett misstag jag inte gör om. En halvtimmes demonstration – om än hands-off – räcker för att sudda bort den likgiltighet jag tidigare kände. Så som Isolation fångade känslan hos Ridley Scotts original ser Aliens: Dark Descent ut att spinna vidare på mer intensiva Aliens, även om själva händelserna äger rum tjugo år efter Alien 3. Vi får emellertid knappt doppa tårna i storyn så vi nöjer oss med att konstatera: få marinsoldater mot väldigt, väldigt många fler aliens.

"Läget är under kontroll!?"

Det visuella sätter rätt Aliens-stämning.

"Xcom-arvet är tydligt, trots skiftet från turordning till realtid"

I realtid-ish (förklaring strax) styr en ensam spelare över fyrmannatrupper i uppdrag som kan ta allt från tjugo minuter till en timme. Månen Lethe är skådeplatsen där ett Xenomorph-utbrott gör varje ögonblick och varje beslut till ditt potentiellt sista. Marinsoldaterna är visserligen rustade med hagelbrakare, maskingevär och eldkastare, men är trots allt uträknade med tanke på hotet de ställs inför. Såväl Xenomorphs som "helt nya varelser".

Xcom-arvet är tydligt, trots skiftet från turordning till realtid. När som helst kan du nämligen sakta ner tiden, även om du aldrig får chansen att pausa för att beordra i total lugn och ro. Emellan uppdragen hamnar du i en hub där du får möjligheten att boosta dina soldarer, och till och med byta ut dem om de stupat. En död soldat är en förlorad soldat. Xcom så det förslår.

Att degradera Dark Descent till en klon är emellertid orättvist, för även om det inte hymlar med sina influenser så är det också troget sitt Aliens-arv och är actionstrategi med egna regler.

Du rör dig fritt över kartan och slipper därmed se alltsammans som ett intrikat schackbräde. När som helst kan fienden kliva fram bakom ett hörn eller klättra upp ur avgrunden, och det är såklart aldrig fel att ligga steget före med Alien-iska rörelsesensorer. Du vet precis vilka jag talar om. När kvartetten pressar sig allt längre in i komplexet placerar de ut dessa. Varelserna kan visserligen snabbt ha sönder dem, men inte innan vi får en fingervisning om var de håller hus.

Å andra sidan är det nu paranoian börjar stiga på riktigt. Vi visste var Xenomorpherna var för trettio sekunder sedan, men det var då. Nu kan de vara där. Eller där? Vad f*n var det som lät!?

Basen är stor med både sterila korridorer och betydligt luftigare utrymmen. Allteftersom kommer vi låsa upp genvägar, och även om jag får se min beskärda del av slomo-strider där de ikoniska bestarna pressar in soldaterna i hörn är det fullt legitimt att ibland lägga benen på ryggen. Xenomorphs är dock envisa som synden så det gäller, exempelvis, att permanent försegla dörrar. Och jag menar verkligen permanent. Återvänder du till samma plats består sådant här, men det gäller tack och lov också rörelsesensorer. Spelet ger, och spelet tar.

Bistert nog kommer du också stöta på sönderslitna kroppar av stupade soldater.

Genom att försegla dörrar skapar du dig andningshål.

Heltäckningsmattor gör ingen glad.

"När du försöker rädda en kan du lika gärna mista alla fyra"

I sann Xcom-anda kan dock sårade krigare räddas, men det i sig är en nagelbitare. De soldater jag följer betar av hot på hot, trots att de stundom är omringade. Det är djupt tillfredsställande att se hur en alien-best sprängs i bitar just som den ska sätta sina sylvassa klor i en soldat. Tur är dock en färskvara, och i takt med att stressen (ett faktiskt värde det gäller att ha koll på) ökar, så ökar också risken för misstag. Ett enda kan vara ödesdigert.

Flyktfasen är ett kapitel i sig. Då en av soldaterna släpar den skadade finns blott två kvar i hundra procent stridsdugligt skick. På något vänster måste de ta sig ur byggnaden till transporten som ska ta dem i säkerhet. Det är lätt att se hur sådana här räddningsaktioner kan sluta i ännu större tragik. När du försöker rädda en kan du lika gärna mista alla fyra. Svår balansgång.

Aliens: Dark Descent är ingen pionjär, men det faktum att det tycks låna lika friskt från Xcom som sitt eget Alien-arv gör att det ändå känns fräscht. Fräscht, och desperat, krypande och...

Vänta! Hörde du också något?

Fotnot: Aliens Dark Descent släpps under 2023 till pc, Playstation och Xbox.