Planet of Lana inleds rätt stillsamt i lite primitiv bebyggelse placerad på pålar uppställda i strandkanten på en större vattensamling. Grafiken är sparsmakad men ändå vacker och karaktärerna kommunicerar med varandra på någon sorts påhittat språk. Till en början känns miljöerna rätt jordlika, men de egendomliga djuren som skymtar förbi och den gigantiska himlakroppen vid horisonten skvallrar om att vi kanske inte befinner oss på jorden ändå.
"Då träffar fekalierna fläkten"
Du spelar som flickan Lana och tillsammans med din vän Elo tar ni er genom byn och en bit utanför. Då träffar fekalierna fläkten. Den lilla fiskebyn attackeras av mekaniska och uppenbart utomjordiska krafter som tar samtliga bybor till fånga. Lana klarar sig mirakulöst undan och nu har hon bara ett mål i sikte – att hitta Elo och resten av sina vänner igen.
Äventyret består i korta drag av plattformande, pusslande och historieberättande. Du rör dig i två dimensioner och nästan alltid åt höger på skärmen samtidigt som Lana går, hoppar, kryper och drar saker. En rätt sparsmakad verktygslåda för att ta sig an en så övermäktig fiende men som tur är stöter man på Moj. Han påminner mest om ett becksvart, bollformat kattdjur och visar sig vara både lojal och väldresserad. Du kan utan problem få honom att utföra enkla kommandon och ganska snabbt är det lilla djuret en oumbärlig sidekick. Det blir ett ständigt dirigerande av den välvillige filuren: stanna, hoppa dit, bit av den där och så vidare.
Du och jag mot världen, Moj.
Början på en underbar vänskap.
Det blir en del pusslande.
Den lille krabaten ger spelandet ytterligare dimensioner och är ett mycket välkommet inslag, trevligt nog har utvecklarna också inkluderat möjligheten att ge honom en uppmuntrande klapp för väl utfört arbete. På många sätt påminner det hela väldigt mycket om Playdeads mästerligt dystopiska och ständigt hyllade Inside, men med den stora skillnaden att Planet of Lana är betydligt mer färgglatt. Det finns också ingredienser som får mig att minnas Abe's Odyssey, minus pruttar och ihopsydda munnar.
"Inverterade hattifnattar, kolsvarta med vita prickar till ögon"
Förutom de spindelaktiga mekaniska fienderna kommer du att stöta på delar av planetens märkliga djurliv. De skulle kunna beskrivas som olika typer av inverterade hattifnattar, kolsvarta med vita prickar till ögon. Några varelser är ganska gulliga medan andra är direkt vidriga med långa tentakler och sylvassa tänder. Det blir en rätt intressant kontrast mellan de detaljerade omgivningarna och den sparsmakade formgivningen på djur och karaktärer.
Från höga berg...
... och stekheta öknar...
... till djupa grottor.
Balansgången i det visuella, mellan minimalistiskt och väldesignat, återfinns också i ljudbilden. Från lummiga stillsamma skogspartier där man kan höra sällsamt fågelkvitter är steget kort till de allvarsamma blåsinstrument som signalerar att det nu är fara å färde. Alltsammans är mycket välarrangerat och det är inte konstigt att det låter så bra: musiken kommer nämligen från den prisbelönte kompositören Takeshi Furukawa som har det välljudande The Last Guardian på sin meritlista. Jag gillar också hur det påhittade språket ständigt är närvarande då den äventyrande duon kommunicerar och hur Lana också anpassar röstläget efter situationen.
Wishfully bjuder in till en både mysig och mystisk värld. Pålstugorna i vattenbrynet, de utomjordiska kidnapparna och andra märkligt högteknologiska men samtidigt uråldriga detaljer i världen verkar vara sammankopplade på något sätt. Under tiden man spelar är det ofrånkomligt att försöka tänka ut potentiella lösningar på mysteriet och tankarna följer också med en ut i det verkliga livet.
"Dessvärre bara två till tre timmar långt"
Trots det fenomenala världsbyggandet finns det lite smolk i bägaren. Tyvärr så upplever jag att pusslen inte alltid är helt klockrena. Ibland känns lösningarna lite väl oprecisa, något som resulterar i en del trial and error och Lana rör sig precis så långsamt att det stör tempot när man tvingas spela om en passage flera gånger. Sen så är äventyret dessvärre bara två till tre timmar långt och det finns inte mycket kvar att hämta när eftertexterna rullat. Det existerar en sorts samlarsak att återvända för. Givetvis kan du vilja spela ännu mer för att klura ut hur allt hänger ihop men det genererar nog inte mycket extra speltid.
Planet of Lana är bra och passar perfekt som underhållning under en eller två kvällar för den som vill avnjuta en stunds pusseläventyr i myset och mystikens förtecken men saknar det där lilla extra som skulle gjort det till ett oförglömligt äventyr.
Fotnot: Planet of Lana släpps den 23 maj till pc, Xbox Series och Xbox One. Testat på pc.
