I Double Agent får du återigen träda in i rollen som den hårda superspionen Sam Fisher, vilket innebär den vanliga blandningen av högteknologiskt smygande och våld. Handlingen tar dock en del nya grepp då Sam får i uppdrag att infiltrera en terroristgrupp. Detta tvingar dig att ta ett antal moraliskt tveksamma beslut för att du inte ska avslöjas som den spion du är. Samtidigt måste du hålla dig på den rätta sidan av lagen, vilket på pappret skulle kunna bjuda på en intressant och knepig balansgång. Jag skriver bara "på pappret" för tyvärr fungerar det inte lika bra i praktiken. Du tvingas visserligen att fatta beslut som sänker ditt förtroende hos endera parten, men du får gott om chanser att vinna tillbaka det du förlorat vilket gör att det aldrig blir något riktigt problem.
Vi har sett det förut
- och det är fortfarande bra
Om Double Agent tar Splinter Cells handling och huvudperson i en ny riktning kan det samma knappast sägas om spelets mekanik och upplägg. Styrningen är slipad som få och Sams uppdrag tvingar dig att tänka igenom dina handlingar innan du genomför dem. Visserligen har våld en mer framträdande roll än i föregångarna och du klarar av många situationer med ren brutalitet snarare än finess. Detta innebär nu inte att de som hellre vill lösa problem med hjälp av akrobatik och lätta fötter inte kan göra det, men även om förändringen är liten gör den knappast spelet någon nytta.
Enspelarkampanjen kommer förmodligen att hålla dig på tårna i uppemot tio timmar, men det innebär inte att det roliga tar slut, snarare tvärtom. Double Agent har nämligen ett för genren mycket underhållande flerspelarläge där obeväpnade spioner ska hacka datorer, samtidigt som de måste undvika att bli upptäckta av de yrkessoldater som motståndarlaget styr. Att spionerna är obeväpnade betyder dock inte att de är försvarslösa, bara att de måste använda annat än råstyrka för att klara livhanken, något som känns både kul och uppfriskande.
Undermålig portning
- men ändå ett bra spel
Det är det kanske svårt att förstå varför jag i recensionens inledning använde uttrycket "slarvigt hantverk", men tro mig, det finns en mycket god anledning till de hårda orden. Playstation 3-versionen ser nämligen både sämre ut och lider av betydligt större problem med bilduppdateringen än 360-diton. Nu vet vi alla att Sonys nya maskin inte är en dröm att arbeta med, men flera utvecklare har redan visat att det går alldeles utmärkt. Kanske beror dessa tillkortakommanden på tidsbrist, avsaknad av kompetens eller slarv, vi kan inte veta exakt. Vad vi däremot kan konstatera att det osar en hel del respektlöshet gentemot de som äger en Playstation 3 och vill spela Double Agent.
Nu innebär inte bristerna jämfört med Xbox 360-versionen att spelet är fult. Det har trots allt en bra grund att stå på och når därför upp till en helt okej nivå, men "next-gen" är det verkligen inte tal om. Detsamma gäller ljudbilden som lämnats intakt genom portningsarbetet. Stämningsfull musik kompletteras med välgjorda ljudeffekter och röstskådespelarinsatser som ligger en bra bit över genomsnittet.
Double Agent är inte en välgjord portning och det finns ingen ursäkt för de kvalitetsmissar som finns. Gör bristerna Playstation 3-versionen av den senaste delen i Splinter Cell-serien till ett dåligt köp? Nej det gör de inte. Det har en tillräckligt stark grund att stå på för att det trots sina svagheter ska vara ett bra spel med både en välgjord kampanj och ett underhållande flerspelarläge.
