Recension – Die Hard: Nakatomi Plaza

När jag nu tar av mig Bruce Willis dojor 14 år senare (ni minns kanske att han sprang runt barfota) och tar hissen upp i Nakatomikoncernens skyskrapa i Century City, så slår det mig att filmen egentligen ett enda stort 3D-actionspel - långt innan vare sig PC:n eller 3D-motorer gjort sitt intåg i våra hem. En hög byggnad, massor av hissar och schakt, en arsenal av vapen att välja mellan, en gisslan som ska räddas och en uppsjö med terrorister att smyga runt och skjuta ner - och framför allt: det är en enda man som ska klara av allt på egen hand.

Kan en film bli mera datorspel än så?

Knappast, och det är väl därför den här "filmlicensen" dyker upp en aning sent i förhållande till liknande spel. Men det gör ju inte saken sämre. Eller bättre heller för den delen.

Jag ska väl slå fast direkt att skådespelaren som hyrts in för att imitera Bruce Willis, gör det så erbarmligt dåligt att jag får frossbrytningar. Slutbetyget måste ta stryk, tyvärr, man kan bara inte tro att man ska gå iland med ett sådant kulturmord. Nåväl, låt oss fokusera på själva intrigen till att börja med, innan vi ger oss in i poängbedömningens svåra konst.

Fel dag, fel plats - men rätt man för jobbet?

Die hard: Nakatomi Plaza följer filmens intrig till nästan punkt och pricka, så man möter ju knappast några överraskningar i den första introsekvensen. Det är juletid i Los Angeles, och New York-snuten John McClane är på väg för att träffa hustrun Holly, som han sett alltför lite på senare tid. Holly McClane jobbar som sekreterare åt VD:n för den multinationella Nakatomi-koncernen, och samma kväll som John kommer för att träffa henne på företagets cocktailfest högst upp i skyskrapans takvåning, stegar tyske überskurken Hans Gruber in, tillsammans med ett par dussin tungt beväpnade gorillor.

Resten är, som det brukar heta, historia. Eller rättare sagt hade varit det på film. Men här är det en actionshooter vi snackar om, och alltså börjar man sin barfotavandring som John McClanes alter ego, vilt springande, krypande och hoppande mellan de 40 våningarna i skyskrapan. Målet är förstås att ta död på så många terrorister som möjligt, samtidigt som man själv behåller livhanken - samtidigt som det gäller att stoppa terrortyskarna från att spränga hissar och andra delar av huset i bitar. Tidvis är det faktiskt riktigt underhållande, uppdragen är ganska omväxlande och inbegriper både problemlösning och rena arkadinslag. Dessutom är vissa passager tidsstyrda: t ex när det gäller att hitta en avbitartång och desarmera ett tiotal laddningar inom en viss tid. En bit in i spelet blir tillvaron extra komplicerad, i och med att L.A-polisen skickar in sitt SWAT-team i byggnaden - och dessa skjuter på allt som rör sig...

Mera tur än skicklighet

Dessvärre finns det också "showstoppers" i form av dåligt utformade arkadsekvenser, där det handlar mer om tur än skicklighet om man ska klara sig. I ett rum måste man t ex undvika att sugas in i en stor fläkt, samtidigt som man öppnar ett kopplingsskåp och klipper av strömkablarna. Det tog mig åtminstone ett 15-tal försök (med väntan på att spelet skulle laddas) för att klara denna sekvens - som verkar vara ditplacerad bara i syfte att göra det svårare att ta sig igenom. Det finns ett par sådana tillfällen, och det är då man ser att detta inte är någon påkostad produktion från Sierras sida.

Att det halvt om halvt handlar om en budgettitel, ser man även på designen: rum, inredning och texturer är desamma vart man än kommer, grafiken ser ganska platt och tråkig ut, terroristerna rör sig yxigt - och allting drivs av den numera ganska åldrade Lithtech-motorn.

Spelet saknar dessutom helt och hållet multiplayer-funktion, något som man faktiskt blir ganska överraskad över att inte hitta i ett nytt spel. Lite synd är det, det hade annars kunnat bli en helt ny "counter-strike-variant" med SWAT vs terrorister i en strid över 40 våningar...

Men man får ta det för vad det är, och för 299 spänn får man trots allt ett ganska underhållande actionäventyr, även om det inte håller riktigt samma klass som sina konkurrenter i fullprisklassen, exempelvis Soldier of Fortune 2.

Fast visst var Bruce Willis roligare på 80-talet?