Recension – Max Payne

Finska Remedy, utvecklarna bakom Max Payne, har en inte alltför imponerande repertoar av tidigare spel. Deras enda spel, Death Rally, släpptes så tidigt som 1996. Deras nästa titel blev Final Reality, inte ett spel utan istället ett avancerat benchmarking-program. Men Remedy ville i grund och botten ägna sig åt spelutvecklingen och därför startades MadOnion som fick ta över utvecklingen av benchmarking-programmen. MadOnion står idag bakom det väldigt populära benchmarking-programmet 3DMark. Med sin nyvunna kunskap inom 3D-programmering gav sig Remedy in på att utveckla ett FPS-spel (first person shooter). Idag kan vi se resultatet av deras arbete i form av spelet Max Payne.

En deckarroman

Storyn i Max Payne skulle utan problem platsa som ett filmmanus eller en deckarroman. Individen Max Payne för själv fram storyn, genom att likt 50-talets deckarserier, prata med sig själv om vad som händer under spelets gång. Samtidigt förs spelet framåt med hjälp av snyggt handritade sekvenser, både mellan uppdragen och under dem.

Till en början utspelas uppdragen i New Yorks slumkvarter där gangstrar har illegala spelhålor, bordeller och pengatvättar. Inredningen och miljön är väldigt välgjord och man får verkligen känslan av att befinna sig mitt i ett maffiatillhåll. Efter hand då deckargåtan kommer närmare sitt slut så blir individer högre upp i samhällsskiktet involverade. Miljön och banorna förändras och man kommer förflytta striden till New Yorks finare kvarter.

Matrix

Det finns många element i spelet som tyder på att spelutvecklarna varit influerade av filmen Matrix. Det tydligaste tecknet är det så kallade Bullet Time, vilket fungerar som en slags slowmotion, då man kan se kulorna flyga. Man kan enkelt kasta sig åt olika håll, samtidigt som spelet går in i slowmotion, för att man lättare skall kunna undvika fiendeeld. Bullet Time gör att man får en klart bättre översikt över de annars ganska röriga striderna. Dessutom är detta just tjusningen med spelet, då man kan se de intensiva striderna i närmaste detalj.

Linjärt, men varierande

Max Payne får sägas vara ett helt linjärt spel, där man aldrig har några val av hur man egentligen vill gå vidare i spelet. De enda valmöjligheterna man har är hur man vill ta hand om de otaliga fienderna man möter. Men istället för att enbart låta spelaren skjuta ner en mängd gangstrar, som agerar på i stort sätt samma vis, har Remedy lagt ner mycket arbete på att striderna skall kännas varierande. Man ser väldigt sällan en fiende som bara står still och skjuter, istället kan de välja att fly, ta skydd eller desperat anfalla dig. Med hjälp av scriptade sekvenser, har de lyckats göra striderna ännu mer varierade, då gangstrar slänger sig in genom dörrar, kastar granater och på flera andra sätt gör livet surt för dig. Ofta kan man dessutom tjuvlyssna på konversationer mellan fienderna innan man på ett trevligt sätt avbryter samtalet med några salvor från hagelgeväret. En liten men rolig detalj visar också hur mycket tid Remedy lagt ner på detaljerna. På två ställen i spelet kan man stanna och se på korta avsnitt ur en ovanligt trist såpopera som gangstrarna tydligen fattat tycke för.

Quick Save och Quick Load

Ett av de få felen med spelet är hur sorgligt ofta man måste spara och ladda spelet. Det är nämligen så gott som omöjligt att kunna klara sig igenom en bana utan att ha blivit sönderskjuten, pepprad, fylld med bly och brutalt nerskjuten ett antal gånger. Gangstrarna och legosoldaterna tål nämligen precis lika mycket som du själv gör, de siktar minst lika bra och framför allt är de väldigt många fler. Blir man överrumplad av en fiende med ett någorlunda kraftfullt vapen blir man ofta nerskjuten med en enda salva. Dessutom så råkar man ofta ut för att man måste sätta minst tre hagelgevärs salvor i bröstet på en gangster innan han vill falla till marken. Allt detta tillsammans gör att man väldigt sällan kan klara av en situation, utan att bli nerskjuten eller allvarligt skadad, om man inte vet exakt var fienden befinner sig.

Ett stort plus med spelet är dock hur de hanterat bosskonceptet. Att behöva pumpa trettio granater in i en supergubbe hade knappast varit tillfredställande. Istället så är bossarna vanliga gubbar, med något bättre sikte och de tål något mer än sina hantlangare, men kan i stort sätt hanteras som vanliga fiender. Oftast ligger svårigheten istället i att de är omgärdade av en mängd livvakter som du först måste ta hand om.

Imponerande 3D-motor

Det hör till ovanligheten att en spelmotor blir riktigt bra i första spelet som en utvecklare skapar. Men eftersom Remedy tidigare jobbat med benchmarking-program, har de stor erfarenhet av 3D-programmering, och därför är också Max Paynes motor riktigt imponerande. Har man en någorlunda ny dator, kan man utan problem spela med 1024*768 som upplösning, och systemkravet är inte högre än en 450 MHz dator.

Grafiken kan inte sägas vara annat än imponerande. Effekter, modeller och texturer är alla väldigt välgjorda. Och som tidigare sagt är banorna väldigt detaljerade för att skapa en bättre stämning. På grund av Bullet Time så har utvecklarna också lagt ner extra tid på modellernas animationer eftersom man ser dessa så mycket bättre i slowmotion.

Mervärde med moddar

Även om Max Payne inte inkluderar multiplayer så har Remedy ändå förstått vad som gör att ett spel kan fortsätta spelas långt efter man klarat originalspelet. De har nämligen sett till att redan när spelet släppts, ha flera väldigt bra verktyg för modtillverkare. På CD:n kan man hitta verktyg för att skapa modeller, banor och ljud. Dessutom finns det detaljerade beskrivningar på hur man skall göra egna modifikationer. På detta sätt har Remedy lyckats skapa ett mervärde i spelet då man förhoppningsvis kommer att kunna hitta moddar som räcker långt längre än själva spelet.

Slutord

Alla spel har sina problem, Max Paynes är att man måste spara och ladda något ofta och spelet går tyvärr ganska snabbt att klara av. Men ändå kan jag inte göra annat än att rekommendera alla att köpa det. Spelet har en superb story och är fyllt av action. Max Payne handlar om striderna, och dessa har Remedy lyckats göra ännu bättre och roligare med hjälp av en bra AI, varierade strider och framför allt slowmotion-systemet. Att man dessutom kan få många fler timmars spelande, på grund av de stora möjligheterna att göra modifikationer till spelet, gör det knappast sämre. Max Payne får en väldigt stark fyra, och det är bara att hoppas att Remedy fortsätter att ge ut fler lika bra titlar.