Året är 1849, platsen Paris. Omgiven av sina närmaste ligger Frédéric Chopin nedbäddad mellan linnelakan, bara timmar från döden. I en febrig dröm försvinner den turberkulossjuke pianokompositören in i en värld där citrongula fjärilar dansar över vidsträckta sommarängar. Den idylliska landskapsbilden skuggas emellertid av såväl vemod som ondska. De människor Chopin stöter på är själva döende, fångade i en värld som hotas av varelser som bara förstår tre ord - magi och vässade svärd. Med heder och ära som insats beslutar sig därför Chopin med en grupp nyvunna kamrater att osjälviskt offra sin sista tid i livet för att befria världen från tyranni och förtryck.
Chopins sista stund
Den okonventionella inledningen är signerad den Tokyo-baserade utvecklaren tri-Crescendo vars rollspel Eternal Sonata är företagets 360-debut. Spelet lanserades på den japanska hemmamarknaden i somras under namnet Trusty Bell. I sin europeiska utgåva har förvisso orginaldialogen - till förtret för somliga - översatts till engelska, men ursprunget går det ändå inte att ta miste på. Eternal Sonata är ett tvättäkta J-RPG till hjärta och själ.
Linjärt men polerat
- snyggt förpackad rollspelskultur
Således är upplägget välbekant. Som japansk rollspelstradition närmast föreskriver handlar det stundtals mer om historieberättande än interaktivitet. Spelet är med andra ord uttalat linjärt. Du tvingas bokstavligt talat leda din ensamma spelfigur (övriga syns först i strid) längs med stigar i olika miljöer. Upplägget ger förvisso utvecklaren möjlighet att lägga fram storyn utan att tvingas ta hänsyn till improvisation och spelare som är allt för kreativa med spelvärlden. Men ändå - The Elder Scrolls 4: Oblivion känts väldigt avlägset.
Jämförelsen är dock inte helt rättvis. Eternal Sonata slår som asiatiskt rollspel an på helt andra strängar. Därmed spelar dialog, karaktärer och berättardjup en annan roll, och här märks det att tri-Crescendo spelar på hemmaplan. Spelet är stundtals känslosamt, engagerande och nästan gripande. Chopin och hans vänner brottas förvisso med en och annan av genrens klichéer ("nattsvart ondska hotar världen"), men var för sig och tillsammans är de betydligt mer levande än flertalet av sina västerländska, ofta mer tystlåtna kollegor.
Slåss med paraply
Glädjande nog är såväl grafik som ljud i paritet med dramaturgin. Cell-shadad grafik i kombination med hög detaljrikedom placerar spelet i animeinspirerade rollspels absoluta framkant. Sockersött men ändå självsäkert. Musiken är i motsvarande grad välarbetad och framförs för Chopins räkning tonsäkert av den internationellt erkände ryske pianisten Stanislav Bunin.
Resan genom spelvärlden Forte är kantad av fantasyrollspelens brukliga inslag: byar, skogar, vilsna människor, magiska föremål och - så klart - monster. Här spelar Eternal Sonata ut ytterligare ett starkt kort. Istället för att ha anammat ett vanligt turordningsbaserat stridssystem har utvecklaren valt en hybridlösning där vissa realtidsmoment ingår. Varje spelarstyrd karaktär får ett "tidsfönster" i vilket man är fri att handla som man vill. När den tillhörande stapeln sjunkit i botten går turen istället över till nästa person eller fiende. I takt med att karaktärerna blir mer och mer erfarna tar spelet bort möjlighet till paus och trissar upp tempot allt högre. På Eternal Sonatas mest avancerade stridsnivå belönas därför handlingsförmåga, reaktionstid och god timing. Upplägget fungerar tack vare en enkelt och avskalat gränssnitt (bara ett halvdussin av handkontrollens knappar används regelbundet) överlag bra.
Sympatiskt fantasyäventyr
- men inget paradigmskifte
Intrikata strider
Trots god design är stridssystemet samtidigt sin egen fiende. Striderna avlöser varandra flitigt, och förr eller senare blir du garanterat mätt. Enough is enough. Att förläggaren Namco i sin marknadsföring dessutom har mage att kalla möjligheten att låta två av dina vänner delta i strider framför tv:n med varsin karaktär för ett "cooperative"-läge känns ansträngt - speciellt när Xbox Live-möjligheter i övrigt helt saknas.
Eternal Sonata är inte spelet som tar initativet från den tongivande och kritikerrosade konkurrenten Final Fantasy. Å andra sidan är det inte heller något hafsverk. Är du beredd att stå ut med enahanda strider, linjär design och ett tveksamt andrahandsvärde väntar några kvällars tvättäkta japansk tv-spelskultur i höstmörkret. Som extra wasabi på moset bjuder därtill tri-Crescendo på ett välarbetat manus samt en grafik- och ljudupplevelse som inte behöver skämmas för sig. Domo arigato gozaimasu!
