“Det känns liksom så jäkla äkta, liksom. Det... alltså, det är sjukt stämningsfullt och blir så mycket bättre än en tv-serie eller en film, liksom. Valen man gör känns på riktigt!”

Över en kopp kaffe försöker jag förklara för en icke-spelande vän hur mycket jag älskar #The Walking Dead. Det känns som att berätta om en fantastisk dröm man haft om natten. Oavsett hur många superlativ jag slänger mig med så faller det platt i morgonens obarmhärtiga ljus. Hon nickar tillmötesgående och instämmer med “Jahaaa, det låter ju riktigt coolt.”

Clementine är underbar.

Hon skulle aldrig förstå om hon inte själv upplevt äventyret. Gå fem episoder i historieläraren och dömde mördaren Lees skor och sedan kan vi snacka. Hon måste låta sig konsumeras av det vackert men smutsigt tecknade Georgia och hamna mitt i ett hetsigt gräl mellan desperata överlevare. Känna vikten av en pistol i handen samtidigt som alla runt omkring psykiskt och fysiskt bryts ner, men alltid försöka behålla fattningen. För 8-åriga Clementines skull. Fina, underbara Clementine.

Texten i början av varje episod är på sätt och vis en vit lögn; “Den här historien påverkas av de val du gör”. Spelet lyckas alltid återknyta till det huvudsakliga berättandet, med bara små skillnader som slutprodukt. Att man tvingas till dessa val är ändå viktigare än dess konsekvenser. Det handlar aldrig om binära val och det är sällan som man fattar dem med lätt hand. Mer subtila ställningstaganden är de som oftast känns värst att fatta. Vem tar jag ställning för och vad motsätter jag mig? När som helst kan något jag gjort föras på tal igen. Vad man väljer att göra påverkar alltid någonting och när både val och dess konsekvenser kastas i ansiktet är det alltid man själv som får bära hundhuvudet.

Den äkta skräcken

#Telltale har under det gångna året utforskat spelmediets berättarkonst på ett fantastiskt sätt. Uttrycksfulla ansikten är budbärare för välriktade slag i magen som får mig att känna på ett sätt som få medier är kapabla till. Flera gånger under seriens gång gråter jag. Inför den femte och sista delen tycker jag att jag är beredd på det. Jag är rädd att det inte kommer att påverka mig lika starkt när jag förväntar mig styrkan. Spelet lyckas ändå leka med mitt hjärta som en marionettdocka och finalen lämnar mig emotionellt uttömd. Det är en förlösande och fri smärta som jag tvingas bevittna.

Personer som tidigare framstått som svin och idioter visar sig alltid ha fler dimensioner än man först anat och genom utmärkta skådespelarinsatser lämnas ingen som en karikatyr. Förgängligheten i dessa relationer är vad som ständigt håller historien knivskarp. Stundtals är spelet konstnärligt utförd skräck, inte som inger rädsla av att bli påhoppad av ett monster utan snarare rädslan av att mista någon man lärt känna och håller kär. Och skräcken i vetskapen om att man kunnat göra något för att stoppa det.

The Walking Dead är så otroligt uppfriskande i en värld där ord som filmiskt och fria val används av själlösa pr-människor för att försöka få dynga att framstå som merinspirerat. The Walking Dead är historien om en kamp som inte går att vinna. En värld som inte ger någon pardon och alltid står redo att slita undan dem man lärt sig att älska. Men på så många sätt är det vackert, fridfullt och älskvärt.

Det värsta kvart i två-ragget. Någonsin.

“Det är så vackert och känslosamt och... liksom... alltså...” Att beskriva spelet är som att beskriva en vacker dröm. Det går inte att snabbt sätta fingret på det och skjuta av några buzzwords som fångar känslan. De som inte upplevt det kan aldrig förstå hur innerligt det fått en att känna. Det finns ändå en lika självklar som underbar skillnad mellan ett riktigt bra spel och en feberdröm; ett spel är en upplevelse som man kan dela med andra.

Det finns i min bok inget tvivel om att The Walking Dead är årets bästa spel. Klarsynt, emotionellt och med en känsla för takt och berättande som få verk bjudit på senare tid, oavsett medium. Jag är glad över att ha fått uppleva denna värld där hoppet lever kvar, även efter att hjärtat slutat slå.

Fotnot: The Walking Dead har släppts i fem delar, med start i april i år (recension). Delarna kan köpas var för sig eller i det paket som är föremål för den recension du just läst, som för övrigt gäller Windows-versionen.