Life is Strange är något i spelsammanhang så intressant som en äventyrsspelsmix av tonårs-angst och superhjältekrafter, allt till undertoner av en annalkande naturkatastrof. Det är väldigt emo. Stora känslor brer ut sig och gitarrbaserade singer/songwriter-spår är regel och legio.
Klassisk ungdomsproblematik med droger och övergrepp blandas med det övernaturliga i ett första avsnitt som känns lika delar lovande, överraskande och klyschigt.

Vår huvudperson Max är en rätt vanlig, småprententiös amerikansk tonåring som återvänder till sin hemstad där hon fått ett stipendium för att gå en utbildning med fotoinriktning på en specialskola. I samma veva som hon funderar över ett mystiskt försvinnande, sin gamla kompis och killar i allmänhet men sin fotolärare i synnerhet, märker Max att hon välsignats med superkrafter. Hon kan spola tillbaka tiden, och det är såklart det här som ska vara ”spelet” i spelet, förutom de klassiska äventyrspusslen.

Men jag gläds framförallt av hur väl franska Dontnod (Remember Me) lyckas med flytet. Få äventyrsspel hittar den här typen av dynamik, både tekniskt och berättarmässigt. När Max efter sin första lektion tar på sig hörlurarna och jag får ta kontrollen över hennes klassiska korridorvandring, med alla tankar och funderingar som den innebär, känner jag mig verkligen där. När Maxine efter en tuff skoldag lägger sig på sängen, tittar upp i taket och drömmer sig bort till tonerna av José González "Crosses" blir det väldigt verkligt.

Maxines ex-bästis och pundarkompis Chloe är aningen överspelad med sitt blåa hår och utåtagerande personlighet. Men samtidigt förstår vi hennes rebelliska natur bättre när hennes styvpappa, ex-militär och douchebag extraordinär, dyker upp som en spelversion av George "Pornstache" Mendez från Orange is the New Black.

Jag önskar dock att Dontnod inte kopierat Telltales irriterande ovana att skriva ut att ”den här handlingen kommer att få konskvenser!!!” stort på skärmen varje gång jag gör något. Jag önskar också att Max rewind-krafter även fungerade när jag gjort något uppenbart korkat, som att tappa någons hemliga mappar på ett golv fullt med spillolja. DÅ vill jag spola tillbaka tiden, lägga tillbaka mapparna men ändå ta med mig informationen som fanns däri. Men det är Dontnod som bestämmer, vilket berättarmässigt är förståeligt men kontextmässigt knasigt. För att vara en feature som hela spelet hänger upp sig på är den förvånansvärt trubbig.

Det inledande avsnittet kändes lagom långt med sina två, tre timmar, men sex veckor mellan vart och ett av de fyra följande delarna är på tok för mycket. Redan efter en vecka börjar konturerna att suddas ut. Här måste verkligen alla som sysslar med avsnittsbaserade spel skärpa sig och sluta skriva oss på näsan.
Speciellt när man inte kan använda huvudspelmekaniken till det den är avsedd för, nämligen rätta till sådant som blivit fel.