Under 90-talet konkurrerade Mortal Kombat-serien aldrig med fightinggenrens tungviktare. Inte om vi snackar prestige. Det kan man ju inte göra när man istället för finslipad kontroll lägger krutet på hinkvis med blod, nattsvart humor och så brutala avrättningar som möjligt. Serien levde därför en alternativ tillvaro i skuggan av giganterna fram till år 2011, då Raiden, Scorpion och det övriga makabra gänget pånyttföddes i ett spel som inte bara såg bra ut utan även kändes bra att spela.
Mortal Kombat X bygger vidare på den framgången när Netherrealm återigen försöker erövra Earthrealm. Hur den konflikten utvecklar sig får vi veta i en kampanj som säkert uppskattas av seriens trogna fans. De med lite mindre entusiasm inför spelseriens politik, karaktärer och övergripande story har förmodligen svårare att se mellan fingrarna på halvkassa filmsekvenser där högtravande tal och slentrianmässiga slagsmål är grundvirket. Skådespeleriet är “sådär” och quick time events visar sin fula nuna emellanåt.
Scorpion och Raiden löser konflikten med knytnävarna
Men när jag själv får styra över kampanjens många huvudpersoner blir det desto bättre. Något jag verkligen uppskattar med Mortal Kombat är att jag inte behöver nöta avancerade kombinationer tills fingrarna blöder. Istället räcker det med några enklare specialattacker för att skjuta projektiler, teleportera och glida längs marken. Oavsett om man är oerfaren eller ringrostig kan man kliva ut på slagfältet och ha roligt på en gång. Trots mörker och brutalitet är Mortal Kombat X synnerligen nybörjarvänligt.
Det sagt så finns det stort utrymme att bli riktigt bra och tävlingsspela på hög nivå. Spelmekaniken är i grunden samma som i förra spelet, fast i polerat skick med bättre animationer och högre tempo. X-ray-mätaren är tillbaka och fylls på medan matchen pågår, och när den är maxad går det att släppa lös en kraftfull attack som krossar ben med Mortal Kombat-typiskt övervåld samtidigt som den gör ordentligt med skada. Och apropå övervåld så kan de som vill återigen frossa i fighting-världens mest skoningslösa och kreativa avrättningar.
Räkna med en och annan ondskefull besvärjelse
En nyhet är att alla karaktärer numera har tre stances som man väljer innan matchen börjar. Dessa förändrar kämparnas utseende och några av deras förmågor. Den kyliga veteranen Sub-Zero kan till exempel välja mellan att skapa iskloner av sig själv, framkalla vapen att slåss med eller skapa defensiva isbarriärer.
För första gången i Mortal Kombats historia kan vi också använda själva miljöerna för att ta oss ur kniviga situationer i stridens hetta, till exempel genom att sparka upp ett fat med glödande kol i ansiktet på motståndaren och hoppa på en motorhuv för att fly ur ett trängt läge. Eller varför inte slita upp en fredlig munk från periferin och kasta rakt på fienden? Det är en mekanik som är värd att lära sig för att kunna hävda sig online.
Med en cool pose kommer man långt
Fightingspel är kanske den genre som lider allra mest när det laggar, så den uppkopplade Mortal Kombat X-upplevelsen står och faller med vem du möter. Den sibiriska bonden som slangar wifi från grannens mobiltelefon är inte någon fröjd att möta, och när de dåliga uppkopplingarnas förkämpar dyker upp som motståndare är det lika bra att avbryta matcherna; det kommer inte gå att få in några sköna käftsmällar ändå. När det fungerar felfritt är det dock kul, och det finns en hel del material att ägna sig åt. Bland annat rankat spel, utslagningsläget King of the hill och möjligheten att tävla i mot andra i Towers-utmaningar där man slåss under vissa specifika förutsättningar.
Ett fightingspel är förstås ingenting utan sina slagskämpar, och här brukar Mortal Kombat dela ut både träffsäkra uppercuts och tveksamma sparkar mot knäskålarna. Mortal Kombat X fortsätter den ganska tråkiga traditionen med att presentera kämpar som är snarlika varandra. Cassie Cage och Jacqui Briggs är två nykomlingar som påminner väldigt mycket om den befintliga karaktären Sonya och tillför inte särskilt mycket varken estetiskt eller spelmekaniskt.
Haudoken!?
Kotal Kahn och Kung Jin är inte mycket bättre i ett persongalleri som redan kryllar av gamla magiska halvgudar och kampsportsfantaster. Däremot gillar jag Ferra/Torr som är en stor bjässe med en liten figur ridandes på ryggen. Den insektsliknande D’Vorah är också ett välkommet tillskott, liksom cowboyen Erron Black. Trots att jag saknar några personliga favoriter (Nightwolf, Smoke och Kabal för att nämna några) så är jag överlag nöjd med utbudet. Men de överskuggas delvis av en ganska tråkig syn på nedladdningsbart material.
Att lägga en så populär karaktär som Goro som förbokningsbonus och betal-dlc känns som en riktigt ful manöver. Jag har lite större förståelse för att de tar betalt för karaktärerna Jason Voorhees och Predator som inte ingår i själva spelserien, men kunde de inte väntat med avslöjandet till någon månad efter release åtminstone? Det finns dessutom ett gäng karaktärer som man möter i kampanjen men inte kan spela som: Baraka, Sindel och Rain. De finns redan i spelet och moddare har lyckats få dem att fungera i pc-versionens practice-läge. Ska vi slå vad om att de dyker upp i ett dlc-paket i framtiden?
Fighterna är så mörka och brutala som man kan förvänta sig
Ett tråkigt grepp, men inget som gör att spelet förtjänar att hamna i någon av Netherrealms tortyrkammare. Mortal Kombat X är på det stora hela en stabil och underhållande slagsmålsfest för både nybörjaren och veteranen – en småblyg vidareutveckling snarare än den pånyttfödelse som föregångaren stod för. Sämre kan man ha det bland knäckta ryggrader, mosade hjärnor och utslitna tarmar.
