Horizon Forbidden West

OBS! Recensionen innehåller tunga spoilers för Horizon Zero Dawn samt lätta spoilers för Horizon Forbidden West

Hårda värden
Konsol: Playstation 5 | Ljud: Sony Pulse 3D-headset | TV: LG Oled B9 65''

Mjuka värden
Speltid: 68 timmar | Svårighetsgrad: Hard | Grafikläge: Performance (60 fps) | Vertikal styrning: Inverterad, som sig bör

Rekommenderad bakgrundsmusik under läsning av recensionen
Promise of the West, på repeat

På ett Guerrilla Games-HQ nära dig

Inledning
Spelvärldens mest självspäkande spelserie är tillbaka i sin andra tappning. När Horizon Zero Dawn (HZD) lanserades i februari 2017 var det endast tre dagar före The Legend of Zelda: Breath of the Wild. Ett faktum som inte bara resulterade i ansenlig konkurrens om spelarnas tid och pengar, utan också en större diskussion om vad ett bra open world-spel egentligen är. Personligen har jag, och många med mig, reflekterat över att det på många sätt lysande HZD kom lite i skymundan och dessutom helt plötsligt befann sig på fel sida sträcket vad gäller upplägg i sin spelvärld. Där HZD slipat på open world-formulan ala Assassin’s Creed bjöd det senaste Zelda på ett helt annat upplägg, som dessutom verkligen gick hem i stugorna och på redaktionerna.

Men varför spela livet på Easy när man kan spela på Hard. Horizon Forbidden West (HFW) hade ursprungligen ett planerat lanseringsfönster till slutet av 2021, men försenades i slutändan till februari 2022. Detta hade inte endast den olyckliga bieffekten att vi inte kunde fira jul bärandes den förbjudna västen, utan också att man tajmade in utgivningen perfekt med ett hyfsat efterlängtat och i efterhand smått väl hyllat alster. Jag låter läsaren fundera över vad det skulle kunna vara för titel. Skall då HFW gå samma tragiska öde till mötes som sin föregångare? Skall Guerrilla Games misslyckas med sin uppföljare eller upplever vi ett nytt Mass Effect 2 / Aliens? Låt oss ta reda på det!

En republikansk San Fransisco-dröm

Världen
Världen i Horizon-spelen är vår egen, i en framtida dystopisk tappning. HZD utspelar sig i runt de amerikanska delstaterna Colorado till Montana och HFW tar oss chockerande nog västerut till Nevada och Kalifornien. Det är, i verkligheten, stora landytor som komprimeras till ett spelvänligt format. Ett fenomen vi är väl bekanta med vid det här laget och som erbjuder möjligheten att inte bara känna igen sig i spelvärlden, utan också få uppleva en varierad topografi. Det som får stryka på foten blir så klart realismen och därmed inlevelsen.

Men vilken värld vi bjuds på. Den sträcker sig från karja öknar, snötäckta toppar, vildvuxen djungel till idylliskt söderhavsklimat. Jag imponeras flera gånger under resans gång över de mäktiga vyerna och detaljrikedomen. Ljudbilden och musiken gör att jag smälter in i världen friktionsfritt, precis som det skall vara.

Det har hos mig funnits en generell oro för konsolgenerations-överskridande spel bland annat när det kommer till det grafiska. En av fördelarna med konsolspel är att de inte behöver förhålla sig till en myriad av olika hårdvara. Men om HFW de facto hålls tillbaka grafiskt, vilket det säkerligen gör till viss del, så är jag väldigt spänd på vad framtiden har att bjuda. Det ser helt enkelt helt fantastiskt ut. Min PC Master Race-skadade hjärna tvingar mig dock att snabbt byta till Performance-läget och dess härliga 60 FPS. Det har diskuterats om vissa grafiska defekter, men inget som jag reflekterat närmare över. Men vi är alla olika känsliga för dylikt.

Legerings-tjejen Al(l)oy

Karaktärerna
En genetisk kopia av sin historiska skapare och samtidens förkämpe. Aloy är en legering av nu och då, inte bara till namnet. Hon har med teknikens hjälp hela sitt liv bokstavligt sett bortom sina medmänniskors basala verklighet och det är en luttrad spelhjälte som vi axlar när vi börjar vår resa. Nu sitter hon mer eller mindre allena på den smått fantastiska sanningen om hela världsbygget och det Ragnaröks-liknande hot som finns på horisonten. Kanske är det inte så konstigt att hon har kort stubin och lagt sig till med en ibland smått oklädsam översittarattityd. Mitt sekulära jag ler dock inombords varje gång hon snäser av de mer eller mindre religiösa utläggningarna som diverse karaktärer har för vana att inleda. Det märks att Nederländska Guerrilla Games likt Sverige tillhör världens mest sekulära länder.

Allt eftersom timmarna rinner iväg så förändras också Aloy. Det är en karaktärsresa som hon upplever tillsammans med oss, även om vi mer eller mindre glatt får titta på istället för att bestämma hennes öde själva. Karaktärsutvecklingen tar kanske inga dramapriser, men den är välbalanserad med gott om nyanser. Den är ett sant nöje att göra denna resa med Aloy, men det är det övriga karaktärsbiblioteket som imponerar mest.

Generellt sätt är karaktärsanimationerna, skådespeleriet och modelleringen superbt. Det är helt klart bland det bästa jag stött på vid sidan av The Last of Us 2. Detta är ett område där det onekligen skett stora framsteg de senaste åren och ribban för verklighetstrogna animationer flyttas framåt i en rasande takt.

Under resans gång stöter vi på ett antal olika karaktärer från ett gäng olika stammar, den ena mer unik och intressant en den andra. Det är sannerligen en makalös fantasi och uppfinningsrikedom som spelat in i karaktärsbygget. De olika stammarna har sitt säregna sätt och visuella språk. Detta känner vi igen från HZD, men här är det uppskruvat ett snäpp till. Några har snöat in på några gamla museiföremål, några på bolagsstyrning. Alla med sin barnlika oskyldigt oförstående touch. Det är ett i många fall religiöst dyrkande av de mest basala saker. ”Any sufficiently advanced technology is indistinguishable from magic” – Arthur C. Clarke

Teenage Bionic Ninja Turtle

Fienderna
Vid sidan av de fantastiska mänskliga karaktärerna står våra maskinella antagonister i övrigt för lejonparten av invånarantalet i världen. Någon väl vald illasinnad AI har rensat och förfinat utbudet på menyn av potentiella motståndare. Liksom i HZD märks den oerhörda kärlek och energi som Guerrilla har lagt ned på sina skapelser. Det slår inte lika högt denna gång som den humanoida sidan, men det är bara för att utgångsläget redan var så pass bra. Det är samma höga kvalitet och sinne för detaljer som sist. Det är fler än en gång som jag helt sonika gömmer mig i ett närliggande buskage och lever ut min dinosaurievoyeurdröm.

Stridsdansen är skönt nog bekanta fotspår. Analys, strategi, exekvering. Maskinernas olika delar kan avlägsnas eller besparas. Smygattacker eller fullbordat kaos. Svårighetsgraden upplever jag har skalats upp en smula i HFW. I början är Aloy hett villebråd och på slutet är de fortfarande en utmaning utan självklar seger.

Arsenalen har utökats kraftigt sedan sist. De flesta vapen från HZD är tillbaka och ett antal nya har tillkommit. Personligen tycker jag det blir för mycket och håller mig till pilbågarna nästan uteslutet. Mångfald ledde denna gång snarare till enfald. Men jag är lika glad för det och det är sannerligen upp till spelaren hur den vill släcka ljuset för motståndaren.

Ibland möter man mänskliga motståndare, det är helt menlöst. Nog om det.

V75 från helvetet

Spelet
Hittills har vi mer eller mindre kunnat diskutera vilken annan fin- eller fulkulturell konstform som helst. Låt oss ge oss in på det som förenar oss alla, det rent spelmekaniska. HFW är på många sätt en bättre kopia av sin föregångare i sina spelsystem. Det som fungerade är i mångt och mycket kvar. Det som inte fungerade har slipats till eller försvunnit helt.

Klättersystemet har fått sig en välbehövlig uppgradering och Aloy får ganska snabbt tillgång till en glidanordning som mer eller mindre blivit obligatoriskt i denna typ av spel. Och det fungerar, jag rider knappt runt på någon maskin en enda gång utan tar mig fram till fots.

Den öppna världen lever fortsatt sitt Assassin’s Creed-liv. Det är frågetecken som skall undersökas, maskin-torn som skall klättras och quest-markörer som skall uppsökas. Irriterande nog spenderar man första halvan av spelet med att konstatera att halva mängden frågetecken är icke hanterbara för stunden. Något som man inser först när man är smärtsamt nära inpå.

Några sidoaktiviteter är tillbaka från HZD och de flesta är kära återseenden, speciellt de underjordiska fabrikerna där maskinerna tillverkas. En del sidoaktiviteter är mer eller mindre meningslösa. En del bjuder på hyfsat välregisserade klättringspussel, som man ibland får lösa själv när Aloy får för sig att inte avslöja lösningen 5 sekunder in. En del får mig att koka inombords. Något av det mest frustrerande i spelväg i modern tid är stenstaplandet i Assassin’s Creed: Valhalla. Det har nu fått sig en värdig bordskamrat i form av de maskinridningslopp man kan genomföra i HFW. Ha inte dåligt samvete om ni skippar just den aktiviteten.

En annan nykomling är möjligheten att uppgradera sin utrustning. Tyvärr saknar man hela tiden det man verkligen behöver i denna process och det är alldeles för omständligt att tillskansa sig rätt grejer i rimlig tid. Balansen i detta skulle onekligen behöva en översyn.

RGB inpå bara skinnet

Narrativet
Vi spelar alla spel av olika anledningar. För mig är det ofta berättelsen som står i centrum och är både moroten och syftet med hela upplevelsen. Jag har väldigt kära minnen från HZD. Det var en fantastiskt skickligt berättad historia med en träffsäkerhet som gav gåshudskänslor vid flera tillfällen. Den totala ovissheten som så sakteliga övergick i insikt om hur allt hängde ihop. Det ryktas om att Guerrilla planerade för en trilogi redan från början, men slutet i HZD anpassades nog något för att stänga det mesta för säkerhets skull. Så det är stora skor att fylla när vi kliver västerut.

Man gör sig själv en tjänst att spela HZD först om man inte gjort detta då vi tar vid precis efter slutet på densamma. Fienden är besegrad, men kärnan i det livsnödvändiga terraform-systemet i form av super-AI’n GAIA, behövde tyvärr begå harakiri för att skydda världen. Alla dess undersystem är på vift. Det är nu upp till Aloy att bygga upp systemet igen innan världen rasar samman.

Inledningsvis fungerar det väl. Aloy är sitt syrliga jag och tvingas västerut på sin AI-jakt. Hon möter gamla bekanta, nya vänner, nya fiender, framgång, motgång, utveckling. Generellt är det hög klass på berättelsen och ett bra tempo. Stärkt av de goda tekniska karaktärs-egenskaperna diskuterade ovan blir det mestadels en härlig resa. Det är en snitslad bana på många sätt, en välplanerad tripp med sina stopp på vägen. De stora spelmässiga värdena ligger inte i narrativet, och det har heller aldrig påståtts.

Sidouppdragen duger hyfsat tätt och de håller till min stora glädje riktigt hög nivå. Det är inte Witcher 3-klass, men det är mycket bra. En del korta stickspår, en del serier av uppdrag som mynnar ut i imponerande stor påverkan på världen. Sidouppdrag med kvalitet är sannerligen inget som det ströslas friskt med i spelvärlden tyvärr.

Tyvärr tappar narrativet fokus den sista delen av spelet. Kanske ligger här den för mig största besvikelsen, att man inte riktigt lyckas hålla sig till kärnan av narrativet man har skapat. Det är inte dåligt, men inte så bra som jag hade förväntat mig.

5/5 va? En olycka händer så lätt..

Betyget
Det är svårt att sätta betyg, det är en färskvara. Under större delen av min genomspelning är jag helt övertygad om att detta är full pott. Det finns så många kvaliteter i detta spel som är av absoluta toppklass. Några hack i kurvan längs vägen får man räkna med och inget som gör att jag får anledning att omvärdera min ställning. Men i slutändan är det den svaga utvecklingen i narrativet som får mig att tänka om. Det är en så pass stor del av spelutlevelsen för mig att det får ta överhand.

Oavsett detta är HFW verkligen ett imponerande verk som jag varmt kan rekommendera till en bred palett av spelare. Det är ett mäktigt äventyr i en välsvarvad klädsel. Jag är sedvanligt tom inombords när jag plockar av mig den förbjudna västen och eftertexterna rullar. Jag ser mycket fram mot den förhoppningsvis rafflande avslutningen på Aloys resa.

Stort tack för alla värmande ord

Jag är inte emot systemet i sig, mer timingen och antalet grejer som behövdes för olika gear. Kändes som balansen var fel, att man precis kunde uppgradera klart lila gear i slutet av spelet. Legendary ska vi inte prata om.