Tunic

Tunic är en saga om en räv i trubbel.

Det är en saga som utspelar sig bland grönskande kullar, på soliga stränder och i lummiga skogar, en saga som för mig upp till molnen bland de högsta bergstopparna och ner till de djupaste avgrunderna i jordens innanmäte.
Det är en saga som är fylld med själavårdande musik, bedårande grafik och nagelbitande utmaningar.

Det är en saga som påminner mig om varför jag spelar spel.

Redan vid första anblicken av Tunic visste jag att jag behövde spela det. Dess Nalle Puh-gulliga, rundkantade, mjuka, sagoboksliknande värld, tillsammans med det isometriska perspektivet fick mig att känna mig som ett barn igen - som att jag ville ha alla tillhörande samlarprylar att pryda mina väggar, mitt pennskrin och min ryggsäck med.

Redan då Tunics första reverberande tongångar träffade mina trumhinnor visste jag att jag var fast. Jag vet inte varför jag så sällan numera känner mig inspirerad av stora spelstudiors musiknummer, men Tunic med dess kompositörer Terance Lee och Janice Kwan är bara ytterligare ett exempel där en liten studio förmår skapa något fantasifullt, grandiost och drömlikt på samma gång.

Virtuella upptäcktsfärder i en pixelfylld barndom

Jag är yngst i min syskonskara. Det hade sina för- och nackdelar när det kommer till spel. Nackdelen var att jag inte hade så mycket att säga till om vad vi hade att spela. Fördelen var att min bror hade koll och han valde nästan alltid bra spel på sin OCH min önskelista. Om vi väl faktiskt fick ett spel på julafton upplevde jag därför nästan aldrig en besvikelse efter paketöppnandet. Nej, det var mest hemma hos kompisar jag upplevde de där "dåliga" spelen som någon knapert insatt stackars mor- eller farförälder köpt i julklapp ovetandes om vilka besvikna upplevelser de orsakat sina barnbarn och vad de slösat sina surt förvärvade pensionspengar på.

Men det var ett spel som vi aldrig ägde som istället var en sådan där lånis från hans skolkompis.
The Legend of Zelda: A link to the Past hette det. Jag tror nästan alla här på FZ har kört det nu, men för mig där och då i pojkrummet i mitten på 90-talet kom spelet som ett bombnedslag. Det var svårt att riktigt greppa just hur mycket man kunde göra i landet Hyrule. Man kunde gå var som helst, prata med vem som helst och interagera med så mycket mer än jag var van vid. Det myllrade av grottor och tempel att våga sig in i, nya förmågor och utrustning att samla på sig i världens alla hörn. Just hela världen förvandlades också till en annan, mörkare sådan mitt under spelets gång.

Sammantaget gav det intrycket av en ständigt växande värld, ett äventyr olikt allt annat.

Men allt det där senare var också saker som mest jag såg min bror göra. Själv var jag upptagen med att klippa buskar med mitt svärd, kasta krukor inne i hus, fånga bin i burkar och eh.. retas med hönsen i Kakarikobyn... tills de anstormade mig i stora kacklande dunstormar med mig vilt skrattande och flyende i panik med min grönluvade hjälte. Ibland vågade jag mig på att traska in i Lost Woods, ner i den mystiska öknen eller iväg mot Zorafolkets vattenfall, men mest nöjde jag mig med att bara vara i närheten av Link´s hus, där världen redan kändes så levande, så fylld med förmågor och hemligheter som bara väntade på att upptäckas.

När min bror spelade såg jag honom hitta gömda skatter bakom bortsprängda väggar, uppgradera sin utrustning hos den magiska fen och hitta ett sätt att simma under ytan i Hyrules alla vatten och drag. Jag såg honom besegra bossar och knoga sig igenom mörka tempellabyrinter. Det var kunskaper jag anammade och senare var utrustad med när jag spelade spelet med mina vänner som skaffade spelet något år senare. Jag kunde visa dem allt det där jag sett och upplevt tidigare - och jag njöt av att se dem lika överväldigade som jag själv varit över just hur många hemligheter det fanns att upptäcka i världen som var Hyrule.
Spel som sådana växer inte på träd. Eller... kanske gör de det, men är få i antal?

Om ett sådant "Zelda-träd" finns och dess äpplen har fallit till marken och slagit rot, så är Tunic ett av resultaten, ett skinande äpple vars frön grott till något eget, som det nya Dekuträdet i Ocarina of Time. För i Tunic känner jag mig just som jag gjorde då - där med Link i svärdet i högsta hugg bland buskar och höns, vinande genom Kakariko-byns långa gator. Tunic är ett spel bokstavligen fyllt med hemligheter, mer än jag någonsin hade kunnat ana när jag började spela - och sättet du får nysta upp dessa är gjort på det mest fina, oemotståndliga och engagerande sätt möjliga.

Att lära sig ett nytt språk

Skaparen av spelet Andrew Shouldice har beskrivit att han med Tunic ville återskapa hur det var när han var liten och läste spelmanualer för att få en hint om vad han behövde göra härnäst, utan att riktigt vara läskunnig ännu. Just den känslan känner jag igen - kanske i ännu högre grad än vad Andrew själv beskriver. Många, kanske särskilt gamers, lär sig engelska till följd av att leva sig in i språket dagligen, genom att göra det de älskar. Det sättet att ta till sig ett nytt språk är så mycket mer effektivt än att sitta och studera en textbok i skolbänken, för kontexten får det att bli intressant nog att fastna i synapserna.

Jag minns fortfarande hur jag och min kompis brukade frågade hans pappa vad tusan de olika presentationstexterna för de olika stjärnorna i Super Mario 64 betydde för att få en hint om hur vi skulle hitta stjärnan i fråga. Minnet som är som starkast är det 6:e uppdraget i tavelvärlden Whomp´s Fortress där uppdragstexten endast löd "Blast the Wall".
"Spräng väggen, eller nåt" var det vi fick till oss, innan vi sprang upp för trappan och till TV-skärmen för att börja spränga alla väggar vi såg med Mario-kanonen. Det tog bra många försök innan vi träffade rätt, men lyckan när vi gjorde det var också total. På vägen hade vi inte bara hittat en stjärna, vi hade också lärt oss ett eller två nya ord, men mest av allt översatt våra nya språkkunskaper till att ge oss på och övervinna en ny utmaning.

Tunic är också fyllt med sådana stunder, men vägen dit är snarare listig än baserad på rå envishet.

Utspridda i Tunics värld ligger sidor ur en handritad instruktionsmanual, som gradvis avslöjar spelets hemligheter. Istället för att förlita sig på påträngande pop-up-fönster, presenteras både Tunics story och instruktionerna för hur du utför spelets olika handlingar i de olika sidorna i manualen. Det som gör det hela så speciellt är att alla dessa handlingar är saker du redan kunnat utföra från början, men bara inte vetat hur. Det som gör det unikt är att manualen och resten av spelets skyltar och konversationer är skrivna på ett påhittat skriftspråk.
För att förstå hur allt hänger ihop och hur du ska lösa olika pussel behöver du både hitta de relevanta sidorna ur manualen och tolka vad som faktiskt menas i dem. Om lösningen inte uppenbarar sig är det bara att studera sidorna närmare och vem vet, kanske börja fila på dina kunskaper i det lokala "rävspråket", för Tunic ger inga gratislektioner.

Det fina i rävsången är hur spelet bemöter mina olika trevanden framåt och uppmuntrar min nyfikenhet. Det händer så ofta att små detaljer glimtar till i ögonvrån, som hur en buske verkar vara lite malplacerad, eller hur en symbol i instruktionsmanualen påminner lite väl mycket om något annat i spelvärlden. Det är sällan jag som sett fel, utan är istället spår som faktiskt leder någon vart. Det är inte bara jag som är för detaljorienterad, spelet uppmuntrar mig att vara det och belönar mig för mitt hoppande fokus! Det är hemligheter som i så många andra spel inte skulle hållits undangömda, men i Tunic är de just det. Lager på lager döljer sig alltid under ytan och just som jag tror att jag upptäckt allt visar det sig att det fortfarande finns så mycket mer att finna.
Jag visste inte att jag kunde bli så lycklig av att lösa ett pussel i ett spel. Jag visste inte att ett spel kunde göra mig så fäst i ett mysterium att jag till och med började rita lösningar på allt papper jag hade tillhanda, så som kallelser till tandläkarbesök, fakturor eller det orangea kuvertet från pensionsmyndigheten.

Jag minns inte heller när jag höll i en penna sist på det sättet, men den senaste månaden har Tunic fått mig att känna en upptäckarlust jag inte kom ihåg att jag hade inom mig. Ett pussel har jag suttit med i bokstavligen veckor. När jag väl knappade in kommandot pusslet urartat sig i framför det som skulle öppnas, en knappkombination som tog en minut att knappa in med flera dussin knapptryck, nästan skrek jag av lycka när porten framför mig öppnades.

Mer än en bedårande Sjumilaskog

Det är inte bara spelets pussel som är djupa. Världen själv är inte fullt lika ljus, fluffsig och kramgo som den ger intryck av vid första början och innehåller i senare bitar synnerligen mörka, bottenlösa platser, både i bokstavlig och allegorisk mening. Tunic är ibland ett brutalt svårt spel, på det där soulsiga sättet som blivit så populärt de senaste dryga decenniet och dess fiendeutbud, speciellt bossarna kan onekligen orsaka en flyktig spelare en hel del mardrömmar (och handsvett).

Som tur är finns det också en hel del färdigheter och utrustning att lära sig använda för att möta den tuffa utmaningen. Min favoritmojäng i hela spelet måste vara "Magic Orb" som fungerar som en Yoshi-tunga som kan dra till sig fiender och agera som änterhake till strategiskt placerade krokar. Dessutom finns det olika tillgänglighetsalternativ att aktivera för den som behagar, så som sänkt svårighetsgrad eller rentav oändlig uthållighet och hälsa.

Men den kanske mest avgörande faktorn som hållit kvar mig som spelare i så många veckor, även när utmaningen varit som svårast och jag varit nära att lägga ned, är spelets ljudlandskap. Det känns verkligen som att jag stiger in i en dröm när jag spelar Tunic, där musiken mer etablerar en bedövande "vibe" än den presenterar musiknummer att tralla på. Liksom den simpla (om än gulliga!) grafiska designen är melodierna tämligen rättframma, men likt hur Tunic förgyller det grafiska med hjälp av stilistiska kameravinklar, panoreringar, färger och ljussättning, blir musiken också drömlik tack vare sin fantastiska ljuddesign, som förvandlar tonerna till levande, musikaliska andetag.
Den kreativa ljuddesignen sträcker sig även till spelets övriga ljud, som alltid känns helt rätta för stunden och berättar en historia i sig, om det nu rör sig om spelets första gröna kullar där rävens rörelser och strider mot små "blobbs" definieras av "runda" ljudsättningar, eller mötena och striderna med de senare robotliknande fienderna där ljuden omvänt är kraftigt syntetiska och bit-crushade för att symbolsera hur artificiella och farliga maskinerna är. Under spelets gång stöter du flera gånger på olika pelare du kan aktivera för att ge kraft till en närliggande mekanism, som när den aktiveras ger ifrån sig ett närmast "argt" syntljud, och i underjorden, där farliga kristaller dränerar din hälsa om du närmar dig utan rätt utrusting, ger spelet inte bara visuella varningstecken utan förvränger också hela ljudbilden för att visa just hur illa ute du är. Det låter inte bara häftigt utan bidrar också till spelets berättande på ett väldigt effektivt sätt.

Jag är ärligt talat fascinerad över hur mycket tid och kraft de lagt på just spelets ljud, till en närmast onödig grad, där ljuden i sig i form av musikaliska chiffer innehåller hemligheter som få någonsin kommer finna, men det är ju just det som är charmen. Om någon idé sporrat utvecklarnas ambitioner, verkar de gett sig tusan på att implementera den, vare sig den någonsin upptäcks eller inte.

Slutsats

Vissa spel sticker ut. Vissa spel tar något etablerat och gör något alldeles nytt av det. Tunic är ett sådant spel. Det framstår vid första anblick som så bekant, så lättspelat och så gulligt. Men det är bara en ridå för att dra in dig i en av de mer engagerande utmaningarna det här årtiondet, vare sig det gäller slagsmålen, utforskandet eller pusslen... särskilt pusslen. Att det dessutom ljudsatts med ett så förunderligt musikspår och tillhörande ljuddesign gör det inte lättare att lägga ifrån sig kontrollen och hörlurarna när man egentligen borde gå och lägga sig.

Kortfattat, ja

Tack! Själv håller jag musiken som en stor anledning till att allt blev så mysigt

Samma kompositör gjorde OSTen till Dustforce, en annan gammal favorit

Det framstår som det till en början ja, men det blir sedan så mycket mer. Jag är fascinerad just hur djupt pusslen går i Tunic.
De enda lite b kanske är att storyn känns väl bekant från andra titlar

Ja. Men beror ju också på din budget vad du vanligtvis är villig att lägga på spel så klart. Själv köper jag väldigt sällan till fullpris, men här gjorde jag det.
Det är ett spel du kan spela igenom som ett Zelda med svårare strider, eller ett du verkligen ge dig tid att lösa alla dess alla mysterier genom att riktigt studera världen och instruktionsboken. Det senare var det som verkligen fick mig så impad och underhållen. Det ställde liksom krav på mig som spelare jag inte var van vid
Alla lager av hemligheter påminde mig om ett senare spel: Animal Well

Jag tycker den fångar spelets melankoliska stämning perfekt. Ljuddesignen är riktigt intressant och jag gillar den tunga reverben.
Tycker också själva soundtracket går från mer fantasy till mer sci-fi i takt med storyn(områdena som blir mer futuristiska)

Men ja, den har ju inte direkt någon utmärkande melodi

Ja! Jag skulle verkligen vilja äga ett fysiskt exemplar av just den här instruktionsboken, nu när jag hittat alla sidor

Tack att du läste. Jag hade egentligen tyckt lite lättare strider varit ok, då pusslena var den egentliga utmaningen. Men det är inte fel med svåra slagsmål heller

Tack så mycket! Kul att du gillar!

Ja färgglada manualer var något jag alltid uppskattade. Har märkt att allt fler, särskilt små studios spel återvänt till att göra dessa dock, ofta som gratis extramaterial på Steam.
Men det som gjorts i Tunic slår ju allt annat

Tackar! Det är kul när spel ställer krav på en, istället för att mata med sked, absolut.
Att göra en sprektrumanalys av noterna är jävligt ballt faktiskt men ja, att de lagt så mycket tid på sånna hemligheter är smått otroligt. Tror bara Animal Well ligger i samma liga vad jag vet.

Ja tycket det är galet charmigt att noterna i sig är ett språk, som gömts i musiken och i ljud i spelet. Till exempel säger robotarna i första kullarna att "Att inga rävar är tillåtna". I en vanlig produktion skulle det kunna sägas vara att ha för mycket tid över, men eftersom ljuddesignen är så attans bra brinner hen mer av en passion som spiller och blir över.

Aj då. Gillar du Zeldas labyrinter isf?
Hur som, vet känslan att inte alls känna igen mig i vad andra anser vara bra i ett spel.
Men vi har ju begränsat med tid här på jorden, så kör på det du gillar!

haha. Hur kändes det isf? Tappade du behållningen av det hela då?
Eller var det mer skönt att det var över?
Det jag brukade fastna på ibland var strecken genom sträcken, som betydde att det var dubbla tryck där.