Billy Hatcher and the Giant Egg - ett spel utan det lilla äggstra

Det har blivit dags att ta på sig kycklingdräkten, skrika kuckeliku och jaga kråkor. Billy Hatcher and the Giant Egg är precis så märkligt som det låter. Men är det en eggande upplevelse?

Sonic Team är förstås kända för Sonic i första hand. Men de har gjort en del annat också. Förutom actionspel som det stekheta Burning Rangers, det mästerliga pusselspelet ChuChu Rocket! och det galna musikspelet Samba de Amigo utvecklade Sonic Team även ett mindre känt plattformsspel. Billy Hatcher and the Giant Egg släpptes exklusivt till Gamecube och floppade. Förutom gästspel i några av Segas racingtitlar har stackars Billy helt fallit i glömska. Låt oss undersöka om han förtjänade ett bättre öde.

I Morgonlandet kacklar hönsen runt i godan ro när plötsligt Dark Raven och dennes kråkor kidnappar samhällets äldre, sätter dem i bur och lägger ett mörker över alltsammans. Billy är en helt vanlig kille som får ett ovanligt uppdrag: han ska rädda Morgonlandet från de elaka kråkorna. För detta behöver han förstås en kycklingdräkt.

Dräkten ger Billy särskilda förmågor. Eller, tja, huvudsakligen styrkan att rulla ett ägg. Detta är det som får Billy Hatcher and the Giant Egg att sticka ut från mängden av traditionella plattformsspel. Jag kommer att tänka på Mega Drive-spelet Marko's Magic Football. Den Kalles Kaviar-liknande hjälten behövde dock inte springa och hämta sin boll hela tiden. Den var ju, tydligen, magisk.

Kuckeliku!

Till skillnad från andra plattformshjältar oskadliggör inte heller Billy sina fiender genom att hoppa på dem utan genom att rulla eller sparka ägget. Större fiender är tuffare att tas med vilket förutsätter ett större och mer kraftfullt ägg. Ägget växer genom att man matar det med godsaker längs banorna, och när det är tillräckligt stort börjar det blinka och vi vet att det är dags att kläckas med hjälp av ett ”kuckeliku!”. Inuti vissa ägg hittar man allt från samlarobjekt till medhjälpare med särskilda egenskaper. Ägget kan också gå sönder om man är oförsiktig, och då går man miste om innehållet och får raskt leta upp ett annat ägg. Har man sönder ett guldägg är det bara att börja om.

Kameraproblem

Kontrollen kan ställa till det ganska ofta, men i grunden är det kameran som är det största problemet. Eftersom Billy behöver rulla sitt ägg för att kunna avancera framåt och ägget växer när man rullar över något ätbart, är det viktigt att hela tiden ha en god översikt. Med ett stort ägg som skymmer sikten framåt behöver jag justera kameran till ett snett ovanifrån-perspektiv ibland. Problemet är att det är lättare sagt än gjort när Billy fått upp farten. Stannar jag för att justera kameran släpper Billy ägget med ett stön och gör sig genast sårbar. Ägg som rullar över kanter och ut i evigheten är vanligt förekommande.

Det går att lära sig hantera detta hyggligt, men det känns aldrig hundraprocentigt tryggt att hantera Billy och hans ägg. Plattformsmomenten kräver sällan millimeterprecision, men det kan ändå bli frustrerande att behöva göra hopp och tajma nedslag när det känns som att kameran motarbetar mig.

Grafiken imponerar

Sättet vi tar oss fram på är ganska varierande. Förutom att springa går det även att rulla fram över skenor och färdas blixtsnabbt genom blå ringar genom att hoppa in i den första av dem. Till mer avlägsna platåer tar sig Billy genom att hoppa in i en kanon och skjuta sig ut. Att sikta rätt är dock inte helt enkelt alla gånger.

Något bör också sägas om fienderna. Här har Sonic Team verkligen inte lagt manken till. De känns mest inkastade som utfyllnad än för att erbjuda en meningsfull utmaning. Designen är dessutom högst tveksam, och vissa av bossarna ser inte kloka ut. Desto mer nöjd är jag med grafiken. Billy Hatcher and the Giant Egg är ett förvånansvärt snyggt spel så här över två decennier senare. Förmodligen har den ganska simpla art designen hjälpt spelet att åldras med värdighet, men jag noterar att allt från ljus- till vatteneffekter ser anmärkningsvärt bra ut än i dag.

Titta, en "pirat"! Fiendedesignen är genomgående usel.

Varierande miljöer

Även miljövariationen är berömvärd. Här finns allt från piratskepp till en snöbana, en lavabana och en cirkus. Bandesignen känns visserligen ganska enahanda spelet igenom, men det är ändå uppfriskande att få besöka nya områden mellan varven.

Billy Hatcher and the Giant Egg är ett ganska kort spel. Sju världar uppdelade i ett antal uppdrag per värld är det som erbjuds. Och det räcker väl så. Uppdragsstrukturen är identisk spelet igenom: rädda en äldre, besegra en boss samt en del andra mindre göromål däremellan. Det skulle inte riktigt hålla för en längre speltid än så här.

Med rätt förväntningar

I slutändan kan jag konstatera att det är föga förvånande att detta äventyr inte blev en miljonsäljare, att det aldrig fick en uppföljare och att det inte kvalar in i toppskiktet bland Sonic Teams spel genom åren är heller inget konstigt. Med detta sagt är Billy Hatcher trots allt lite av en positiv överraskning.

Här måste vi därför dryfta något om betydelsen av förväntningar. Mina var nämligen ganska lågt ställda, och det påverkar oundvikligen min upplevelse. Den som förväntar sig en fullpoängare, ett nytt Sonic the Hedgehog, en oslipad diamant eller bortglömd klassiker kommer bli besviken. Detta är inte ett sådant spel.

Förtjänade Billy Hatcher and the Giant Egg en uppföljare? Det vete kråkorna. Men om du förväntar dig ett trevligt, lättsmält och lite annorlunda plattformsspel som vågar lämna den upptrampade stigen emellanåt och om du har överseende med mycket av det som tas upp i denna text. Ja, då har du några ganska underhållande timmar att se fram emot.

Lanseringsdatum: 23 september 2003
Testat på: Gamecube
Övriga format: -

Jo, lite så kanske. Men det påverkar ju spelbarheten en hel del, i synnerhet i ett plattformsspel.

Haha. Kycklingarna berättar ju typ allt man ska göra. Rulla runt så hittar du säkert vägen, ibland måste man krossa staket för att komma vidare.

Intressant. Då är det förmodligen inte tidens tand som satt käkarna i detta spel utan att det helt enkelt aldrig var särskilt mästerligt till att börja med. Alltid svårt att veta hur man skulle ha sett på ett specifikt spel för över 20 år sedan. Mer förlåtande? Förmodligen. Men en bökig kamera och otajt kontroll var ingen höjdare då heller.

Ja, det är sant. En bökig kamera kan också ursäktas om spelet är förlåtande. Bångstyrig kamera kombinerad med höga krav på precision är däremot en mardröm. Då brinner det i skallen på mig och jag stänger till slut av i vredesmod.