Eternal Darkness är annorlunda men inte fantastiskt
12 timmar. 12 karaktärer i en historisk odyssé. Eternal Darkness: Sanity’s Requiem är en resa späckad med magi, död, obehag och grafik från förra årtusendet.
Sitt gulliga yttre till trots hade Gamecube ett respektabelt utbud av skräcktitlar. Capcoms deal med Nintendo garanterade flera nya Resident Evil och en fantastisk remake av originalet. Men det stannade inte där. Eternal Darkness: Sanity’s Requiem började på Nintendo 64 och slutade som det märkvärdigaste av alla skräckspel till Nintendos kub.
Titeln säger något. Detta är nämligen ett skräckspel där spelaren har mer än bara en livmätare. Lika viktigt som det fysiska tillståndet är det mentala. Men vi kommer till det.
Alexandra Roivas får ett obehagligt samtal. Hennes enda levande släkting är död. Brutalt mördad, dessutom. När polisens utredning står och stampar bestämmer sig Alex för att utforska fastigheten på egen hand. Här tar ett minst sagt omvälvande äventyr som spänner över tvåtusen år sin början.
Hallucinationer
Eternal Darkness börjar som ett klassiskt survival horror. Silicon Knights gör mycket för att skrämma oss och få oss att sitta på helspänn när vi börjar utforska huset. Det är oförklarliga knackningar och fotsteg när ingen är närvarande, det är obehagliga röster, statyer som följer en med blicken när man går förbi och, visst, ett och annat jump scare också.
Snart blir det uppenbart att detta är något annat än vi är vana vid. Upplägget är annorlunda än i många andra klassiska spel i genren. Till att börja med växlar vi mellan ett dussin olika karaktärer. Alex är en sorts huvudkaraktär som vi ständigt återvänder till, men efter korta sejourer i släktens slott färdas vi bakåt i tiden igen. Samtliga berättelser vävs stegvis ihop på ett hyggligt vis.
Något annat som sticker ut är spelets fokus på karaktärens mentala tillstånd. Vi behöver göra allt för att behålla förståndet. När sanity-mätaren sjunker ökar karaktärens visuella och auditiva hallucinationer som ångestskrik, galna skratt och en förändrad självbild. Även kontrollen påverkas ibland, vilket är ett effektivt och väldigt konkret sätt att bråka med spelaren.
Pretentiöst narrativ
Styrkan i Eternal Darkness ligger utan tvivel i dess för tiden annorlunda grepp att busa med spelarens sinne. Sättet som karaktären förändras, hur oväntade saker dyker upp som om något var fel när det inte är det eller hur kontrollen plötsligt spegelvänds, är underhållande sätt att leka med spelarens perception.
Jag har överlag lite svårt för det pompösa och pretentiösa narrativet. Spelet inleds med ett citat av Edgar Allan Poe, och det är i sig inget problem. Men det sätter tonen för var Silicon Knights vill placera sig i skräckhistorien, och riktigt så briljanta är de inte. Stilistiskt är Eternal Darkness aldrig något mästerverk, så den högfärdiga tonen hade jag kunnat vara utan.
Striderna är frekventa men erbjuder ingen positiv utmaning. När jag dör är det ofta till följd av ett klumpigt stridssystem, vilket leder till viss frustration. Karaktärerna har tillgång till olika vapen och alla är inte lika flinka på att svinga en sabel som den andre. De större fienderna kan bli lite besvärande när karaktären är allt annat än smidig i rörelserna och kameran ger dålig överblick. Att vara i ständig rörelse är ett tips för att överleva.
Tandblekning var poppis redan på romartiden.
Mer udda än väntat
Viktigare än att svinga ett svärd är att behärska de magier som styr mycket av det som händer. Vi plockar på oss runor, sätter ihop kombinationer som ger magier både för att besegra fiender, hela karaktären och öppna dolda passager. Magierna är en sorts grundbult i Eternal Darkness, och jag hade önskat att användningen av dem var lite mer uppenbar. Jag får ofta prova mig fram tills jag hittar rätt. Men när jag väl får till det är det tillfredsställande och ganska underhållande.
Eternal Darkness är lite mer udda än jag hade trott. Det är verkligen något helt annat än Resident Evil eller Alone in the Dark. Likheterna är faktiskt väldigt få, även om spelet delvis utspelas i ett slott. Det har åldrats en del, och grafiskt var det inte vackert ens för 20 år sedan. Grundstenarna är emellertid så pass solida att de håller hela bygget uppe fortfarande. Åtminstone hyggligt. Det finns en del frustrerande inslag här, där striderna onekligen är ett av dem, men inget som sänker hela upplevelsen.
Jag skulle inte säga att jag föredrar Eternal Darkness framför Resident Evil, Silent Hill eller Alone in the Dark. Det är lite för spretigt och miljöerna är inte jätteimponerande. Lyckligtvis måste vi inte välja, och detta är som sagt så pass annorlunda att jämförelser med genrens giganter blir lite skeva.
Eternal Darkness är absolut inte identitetslöst. Tvärtom försöker Silicon Knights göra något eget här, och det fungerar. Det är bara inte så fantastiskt som jag hade fått intryck av.
Lanseringsdatum: 1 november 2002
Testat på: Gamecube
Övriga format: -
Köpte det med min Gamecube, Super Mario Sunshine och Wave Race: Blue Storm och älskade det! Tyckte det var riktigt läskigt och snyggt. Men så var jag väl lättimponerad 13-åring typ. Skulle gärna spela om det om det släpps på NSO senare men kanske skulle det inte imponera lika mycket på mig idag.
Köpte det med min Gamecube, Super Mario Sunshine och Wave Race: Blue Storm och älskade det! Tyckte det var riktigt läskigt och snyggt. Men så var jag väl lättimponerad 13-åring typ. Skulle gärna spela om det om det släpps på NSO senare men kanske skulle det inte imponera lika mycket på mig idag.
Så är det oftast när så många år har gått, förstås. Jag minns dock att detta fick väldigt högt betyg i Super PLAY (9/10) så jag tänkte att det kanske hade något. Möjligen har bara tiden sprungit ifrån detta lite för mycket. En ganska solid upplevelse överlag, dock.
Tack för recensionen! Har varit sugen på att spela detta själv och streama på Twitch. Känns som ett kul spel man skulle kunna uppskatta med vänner och likasinnande.
Twitch
Personbeskrivning: "Han är stygg över alla gränser" - Gustav Höglund
Personbeskrivning 2: "Man kan lita på uber" - Joakim Bennet
Det råder lite tvivel ovan, men jag luktar gott i alla fall.
Vill minnas att spelet först utvecklades till N64 men flyttades sedan över till Gamecube. Jag minns att Super-Play tyckte redan då att grafiken kändes gammal för sin tid.
Jag, med mina bröder körde detta, men vi fastnade på ett ställe. Kanske dags att återuppta det, såhär 22 år senare. 😅
Vill minnas att spelet först utvecklades till N64 men flyttades sedan över till Gamecube. Jag minns att Super-Play tyckte redan då att grafiken kändes gammal för sin tid.
Jag, med mina bröder körde detta, men vi fastnade på ett ställe. Kanske dags att återuppta det, såhär 22 år senare. 😅
Japp.
"Eternal Darkness: Sanity’s Requiem började på Nintendo 64 och slutade som det märkvärdigaste av alla skräckspel till Nintendos kub."
Ett av de bästa spelen från den konsolgenerationen.
Det led en del av några enformiga banor/nivåer och skjutaction som var bara godkänt. Men överlag har det åldrats långt mycket bättre än många andra spel från den eran, t.ex. Silent Hill 2 är ju i mycket sämre skick idag.
Vet inte om jag håller med om det. Men jag spelade inte Eternal Darkness när det släpptes, möjligt att jag skulle tycka att det åldrats bra om jag kunde jämföra. Silent Hill 2 ser jag dock fortfarande som ett mästerverk, även om jag gillar remaken mer.
Vet inte om jag håller med om det. Men jag spelade inte Eternal Darkness när det släpptes, möjligt att jag skulle tycka att det åldrats bra om jag kunde jämföra. Silent Hill 2 ser jag dock fortfarande som ett mästerverk, även om jag gillar remaken mer.
Ja, Silent Hill 2 är ju än idag unikt vad gäller berättandet och stämningen (i remaken försvann dock kvaliteterna).
Men gameplaymässigt tyckte jag Silent Hill 2 var rent bedrövligt långtråkigt senast jag testade det för några år sen. En ren plåga att ta sig igenom, och inte för att det känns läskigt längre. Eternal Darkness har helt klart också blivit tristare att spela i takt med att spelets åldrats, men tycker ändå det känns ganska hyfsat idag, och magisystemet känns ganska tidlöst väl genomfört.
Så är det oftast när så många år har gått, förstås. Jag minns dock att detta fick väldigt högt betyg i Super PLAY (9/10) så jag tänkte att det kanske hade något. Möjligen har bara tiden sprungit ifrån detta lite för mycket. En ganska solid upplevelse överlag, dock.
Precis. Nostalgi gör sitt. Jag minns ju t.ex. att Metroid Prime såg ut exakt som Remastern Men ja, vore kul att spela om för att se hur det håller sig. Både grafiskt och spelmässigt! Testade ju Fahrenheit nyligen som jag älskade när det kom och det höll ju t.ex. inte jättebra, inte ens kontrollerna kändes så bra som då.
Japp.
"Eternal Darkness: Sanity’s Requiem började på Nintendo 64 och slutade som det märkvärdigaste av alla skräckspel till Nintendos kub."
Kan tillägga att jag inte läst recensionen än. 😆
Har 2 kids här hemma så ska göra det så fort det lugnat ner sig. Vill nämligen läsa under någorlunda ordnade former.
Kan tillägga att jag inte läst recensionen än. 😆
Har 2 kids här hemma så ska göra det så fort det lugnat ner sig. Vill nämligen läsa under någorlunda ordnade former.
Know the feeling.
Ett av de bästa spelen från den konsolgenerationen.
Det led en del av några enformiga banor/nivåer och skjutaction som var bara godkänt. Men överlag har det åldrats långt mycket bättre än många andra spel från den eran, t.ex. Silent Hill 2 är ju i mycket sämre skick idag.
Ja, Silent Hill 2 har verkligen inte åldrats väl, "Kill your darlings" och Eternal Darkness var daterat rent grafiskt redan där och då, men det var inte skälet till att spela spelet till att börja med. Ville man ha grafik och spelbarhet så var det Resident Evil 4 som gällde, om det var skräck så var det Eternal Darkness. Silent Hill 2 var något mittemellan som inte har åldrats särskilt väl.
Återigen känns det som att du är inne och petar ungefär på samma saker som jag upplevde, fast med den största skillnaden att det som störde mig fick mig att sluta spela. Men, som alltid, sinnesstämningen kan ha varit helt avgörande för slutresultatet och det är möjligt att ett nytt försök skulle få mitt perspektiv att skifta till ett klart mer positivt dito. Det är trots allt över tio år sedan jag försökte mig på Eternal Darkness senast. Kanske närmare 15, osäker.
Silent Hill 2 är ju i mycket sämre skick idag.
Ja, Silent Hill 2 har verkligen inte åldrats väl, "Kill your darlings"
Lustigt nog tyckte jag med min första genomspelning för något år sedan att Silent Hill 2 kändes extremt daterat gameplaymässigt. Nu senast, vid min andra genomspelning, kändes gameplay helt sekundärt berättandet och spelet kändes mycket fräschare än vad jag tänkt mig.
Precis. Nostalgi gör sitt. Jag minns ju t.ex. att Metroid Prime såg ut exakt som Remastern
Något jag tycker är rätt trist är att det är helt hopplöst att jämföra SD-spel spelade på CRT med HD-spel spelade på moderna skärmar. Svårast av allt blir det när SD-spel spelas på moderna skärmar då det man upplevde med crt (och fortfarande upplever om man är som jag) är något helt väsenskilt.
Det som upplevs lågupplöst på en modern skärm (480p) känns relativt högupplöst på en crt. Det som flyter på så sinnessjukt mjukt i 60 Hz på crt känns ibland som om det går i 30 fps på en modern skärm som följd av sättet bilden uppdateras på. Och så vidare.
Det skulle nästan behövas att man ställde Metroid Prime till GameCube på en crt bredvid Metroid Prime till Switch på en platt skärm för att kunna göra en rättvis jämförelse. Och något säger mig att jag trots aningen mer tekniskt imponerande grafik skulle dra mig mot originalupplevelsen.
Något jag tycker är rätt trist är att det är helt hopplöst att jämföra SD-spel spelade på CRT med HD-spel spelade på moderna skärmar. Svårast av allt blir det när SD-spel spelas på moderna skärmar då det man upplevde med crt (och fortfarande upplever om man är som jag) är något helt väsenskilt.
Det som upplevs lågupplöst på en modern skärm (480p) känns relativt högupplöst på en crt. Det som flyter på så sinnessjukt mjukt i 60 Hz på crt känns ibland som om det går i 30 fps på en modern skärm som följd av sättet bilden uppdateras på. Och så vidare.
Det skulle nästan behövas att man ställde Metroid Prime till GameCube på en crt bredvid Metroid Prime till Switch på en platt skärm för att kunna göra en rättvis jämförelse. Och något säger mig att jag trots aningen mer tekniskt imponerande grafik skulle dra mig mot originalupplevelsen.
Haha! Bra poäng! Ja, det var ju skillnad när en satt med kuben inkopplad mot en typ 12" CRT och det kändes som en hemmabioupplevelse där i den ljuva ungdomen Har funderat på att skaffa en Wii som kan spela Gamecube-spel också men det kanske inte är värt det trots HDMI-konverterare? Kanske får hoppas de spelen jag vill återuppleva dyker upp på NSO istället.
Bra recension! Detta är en underskattad pärla som jag tänkte på häromdagen, konstigt nog. Spelade detta på min GC när det kom ut och jag måste säga att grafiken ändå har åldrats bättre än hur jag minns det.
SpaceX-fantast, och Tesla-nörd. Ni hittar mig i SpaceX-tråden.
*Jag skriver detta meddelande via Starlink*
Tack för en trevlig läsning!
Jag spelade Eternal Darkness för några år sedan på min Gamecube med RAD2X HDMI kabel ansluten till OLED TV.
Back in the day på Gamecube blev det mest Resident Evil 1,2 och 4. Så jag har inga nostalgiglasögon för Eternal Darkness.
Jag håller med i mycket av vad som du skriver. Rent grafiskt är det acceptabelt för sin tid. Gameplay och strider kunde kännas lite stelt men fungerade.
Spelet växlar mellan olika tidsåldrar och karaktärer. Detta gör att spelet håller sig fräscht storymässigt hela vägen. Det blir växlingar både i miljöer och rent hur varje karaktär spelar. Hur karaktären rör sig, vilka stats och vapen den har etc. Detta gjorde att jag sällan hade tråkigt när jag spelade Eternal Darkness.
Det som gör spelet speciellt i min mening är till stor del insanity mekaniken, där mängden audio-visuella variationer är så pass stort att spelet lyckas överraska och förvirra en även många timmar in i spelet. Jämförelsevis i Silent Hill var det mest spöklika ljud från omgivningen och det du ej kunde se som stod för den psykologiska skräcken. I Eternal Darkness använder de samma knep men de lägger även på visuella hallucinationer i olika former. Det är några visuella hallucinationer som jag minns särskilt väl. Det är just de där ögonblicken som gör Eternal Darkness minnesvärt och jag tänkte för mig själv att den där upplevelsen får jag ingen annanstans. Givetvis är inte insanity mekaniken immun mot igenkänning. Tillslut lär man ha bekantat sig med alla hallucinationer och till synes och sist är den första genomspelningen den bästa.
Spelet har 3 olika mätare, hälsa, magi och sanity. Beroende på vilken av de tre krafterna som väljs i början av spelet, kommer spelaren att bli motarbetad i någon av dessa tre discipliner. Jag tror de flesta är ganska överens om att välja disciplinen som motarbetar sanity är den roligaste och den som rekommenderas för en första playthrough. Detta maximerar ju trots allt sannolikheten att du har låg sanity i hela spelet och därmed också kommer att uppleva hallucinationerna oftare.
Iomed att låg sanity inte påverkar vare sig hälsa eller magi särskilt mycket, är det också en av de enklare genomspelningarna av de tre valen man kan göra.
Vill man se alla slut i spelet behöver man spela det tre gånger, en genomspelning för varje disciplin. Varje spelomgång behöver spelas lite annorlunda strategiskt, då du har en annan svaghet (liv, magi eller sanity). Vissa fiender/bossar kommer också att skilja sig.
Förutom den audiovisuella ljud-designen som redan nämnts, vill jag slå ett slag för soundtracket till spelet. Flera minnesvärda låtar, personliga favoriten är The Gift of Forever.
Allt som allt, tycker jag Eternal Darkness definitivt håller än idag. Jag skulle nog ge det 8/10. Mycket för att man inte riktigt hittar något liknande på marknaden. Det var en Kickstarter för en tydlig spirituell uppföljare till Eternal Darkness "Shadow of the Eternals" pågång för flera år sedan (långt innan jag började intressera mig för spelet). Tyvärr fick den aldrig den crowdfundingen som behövdes. Hade annars varit riktigt intressant vad man hade kunnat göra för spel med dagens audio-visuella effekter.
Återigen känns det som att du är inne och petar ungefär på samma saker som jag upplevde, fast med den största skillnaden att det som störde mig fick mig att sluta spela. Men, som alltid, sinnesstämningen kan ha varit helt avgörande för slutresultatet och det är möjligt att ett nytt försök skulle få mitt perspektiv att skifta till ett klart mer positivt dito. Det är trots allt över tio år sedan jag försökte mig på Eternal Darkness senast. Kanske närmare 15, osäker.
Lustigt nog tyckte jag med min första genomspelning för något år sedan att Silent Hill 2 kändes extremt daterat gameplaymässigt. Nu senast, vid min andra genomspelning, kändes gameplay helt sekundärt berättandet och spelet kändes mycket fräschare än vad jag tänkt mig.
Något jag tycker är rätt trist är att det är helt hopplöst att jämföra SD-spel spelade på CRT med HD-spel spelade på moderna skärmar. Svårast av allt blir det när SD-spel spelas på moderna skärmar då det man upplevde med crt (och fortfarande upplever om man är som jag) är något helt väsenskilt.
Det som upplevs lågupplöst på en modern skärm (480p) känns relativt högupplöst på en crt. Det som flyter på så sinnessjukt mjukt i 60 Hz på crt känns ibland som om det går i 30 fps på en modern skärm som följd av sättet bilden uppdateras på. Och så vidare.
Det skulle nästan behövas att man ställde Metroid Prime till GameCube på en crt bredvid Metroid Prime till Switch på en platt skärm för att kunna göra en rättvis jämförelse. Och något säger mig att jag trots aningen mer tekniskt imponerande grafik skulle dra mig mot originalupplevelsen.
Jag har också känt av att upplevelse och omdömen av äldre spel kan ändras med tiden, vi förändras och våra erfarenheter med spel likaså. Sedan är crt spel på crt skärmar i förhållande till en plattskärm som natt och dag. Jag skulle nog också föredra orginalversionen av Metroid Prime framför remastern som släpptes, dels pågrund av bildbehandlingen och dels på grund av att spelet är byggt för en Gamecube-kontroll.
Eternal Darkness erbjöd något som inga andra spel gjort och få spel efteråt har gjort, vilket innebär att spelets plats i spelkulturens historia känns viktig att bevara.
Tycker det är synd att Eternal Darkness aldrig fått samma uppmärksamhet som Silent Hill och Resident Evil. Antagligen för att det var just exklusivt på GC, men jag tycker det är ett mer intressant skräckspel på många sätt än både RE och SH. Det har skavanker och kändes som skrivet lite gammalt redan då, men jag hade gärna sett en uppföljare där utvecklarna fått bygga vidare på konceptet.
"Writer and Fighter"
Tycker det är synd att Eternal Darkness aldrig fått samma uppmärksamhet som Silent Hill och Resident Evil. Antagligen för att det var just exklusivt på GC, men jag tycker det är ett mer intressant skräckspel på många sätt än både RE och SH. Det har skavanker och kändes som skrivet lite gammalt redan då, men jag hade gärna sett en uppföljare där utvecklarna fått bygga vidare på konceptet.
Denna på NSO och en uppföljare på Switch 2 skulle sitta så otroligt fint!
Denna på NSO och en uppföljare på Switch 2 skulle sitta så otroligt fint!
Jag säger inte emot!
"Writer and Fighter"
Tycker det är synd att Eternal Darkness aldrig fått samma uppmärksamhet som Silent Hill och Resident Evil. Antagligen för att det var just exklusivt på GC, men jag tycker det är ett mer intressant skräckspel på många sätt än både RE och SH. Det har skavanker och kändes som skrivet lite gammalt redan då, men jag hade gärna sett en uppföljare där utvecklarna fått bygga vidare på konceptet.
Det är förmodligen lite för lite mainstream för att få maximalt genomslag. Och absolut gjorde väl exklusiviteten sitt till också.
Det är förmodligen lite för lite mainstream för att få maximalt genomslag. Och absolut gjorde väl exklusiviteten sitt till också.
Det är egentligen bara Resident Evil och Sonic som var ordentliga tredjepartsframgångar på GameCube, spel som sålde mellan 1-1,7 miljoner exemplar.
Jag vet att många anser GameCube vara konsolen som fick tillbaka tredjepartsstödet efter Nintendo 64-dippen, men samtidigt är det svårt att se på utbudet som annat än:
1. Nintendo-dominerat
2. Ett litet smakprov av tredjepart i form av multiplattformsspel, som om de testade vattnet samtidigt som de pumpade ut den breda skaran till PS2 och Xbox (och när de insåg att Nintendo-folk inte bryr sig jättemycket om tredjepart så lades fokus på de två konkurrenterna istället… en majoritet av de bäst säljande spelen till Xbox var tredjepart).
3. Några få exklusiva spel från tredjepart med pendlande mottagande av kritiker och kommersiellt genomslag.
Exklusivitet är för övrigt lite lurigt.
Jag tror ju inte alls att, säg, Grandia 2 och Skies of Arcadia hade blivit i närheten av lika hyllade om de släppts på alla konsoler samtidigt. Tror att en stor del av hyllningskören beror på att man var svältande efter bra spel i genren till konsolen (Dreamcast, det vill säga). Hade de droppat som jrpgn i mängden till PS2 tror jag de emottagits aningen svalare. Menar, fick de senare portarna till PS2 och GameCube något nämnvärt genomslag? Det kanske de fick… men jag hade inte gissat på det.
Det är egentligen bara Resident Evil och Sonic som var ordentliga tredjepartsframgångar på GameCube, spel som sålde mellan 1-1,7 miljoner exemplar.
Jag vet att många anser GameCube vara konsolen som fick tillbaka tredjepartsstödet efter Nintendo 64-dippen, men samtidigt är det svårt att se på utbudet som annat än:
1. Nintendo-dominerat
2. Ett litet smakprov av tredjepart i form av multiplattformsspel, som om de testade vattnet samtidigt som de pumpade ut den breda skaran till PS2 och Xbox (och när de insåg att Nintendo-folk inte bryr sig jättemycket om tredjepart så lades fokus på de två konkurrenterna istället… en majoritet av de bäst säljande spelen till Xbox var tredjepart).
3. Några få exklusiva spel från tredjepart med pendlande mottagande av kritiker och kommersiellt genomslag.
Exklusivitet är för övrigt lite lurigt.
Jag tror ju inte alls att, säg, Grandia 2 och Skies of Arcadia hade blivit i närheten av lika hyllade om de släppts på alla konsoler samtidigt. Tror att en stor del av hyllningskören beror på att man var svältande efter bra spel i genren till konsolen (Dreamcast, det vill säga). Hade de droppat som jrpgn i mängden till PS2 tror jag de emottagits aningen svalare. Menar, fick de senare portarna till PS2 och GameCube något nämnvärt genomslag? Det kanske de fick… men jag hade inte gissat på det.
Många bra poänger. Jag tänker att vissa Dreamcast-spel hade sålt bättre om de bara fått en bredare publik medan andra, som du skriver, hyllades åtminstone delvis för att de var utstående titlar till ett litet format. Vad gäller tredjepartsutbudet till Gamecube är det ganska få ljuspunkter, tycker jag. Capcom är definitivt en av dem, och intressant nog gäller det även deras utbud till Dreamcast.
Allt detta reser frågan hur vi kommer ta emot framtida titlar när exklusiva titlar kanske bara blir förbehållna Nintendos egna till det egna formatet. I övrigt kommer allt finnas att tillgå överallt.
