Estetik VS Svårighetsgrad

Det har hänt några gånger att man läst nyheter om arga föräldrar som tagit med sitt barn på bio för att se en ny animerad film. Men till deras häpnad var de tvungna att lämna biografen när de insåg att karaktärerna svär eller pratar mer om teman som är riktade till vuxna.
Själv brukar jag skratta åt dessa nyheter för hur kan man missa att allt som är animerat inte är menat till yngre? När det finns åldersgränser till filmer samt att sådant brukar bli väldigt tydligt om man spenderar 3min och ser på trailern.

Men jag har kommit till insikten att jag själv kan bli lurad på liknande vis fast när det kommer till spel. Kanske inte riktigt att jag misstolkar åldersgruppen spelet är menat för men där emot spelets svårighetsgrad.
Nog är det så att flesta spel också väljer sin grafiska stil efter vad de vill förmedla bara genom att vi konsumenter ser en bild av spelet. Ett praktexempel tycker jag är Dark Souls eller någon av From Softs andra liknande titlar. Miljöerna och fienden ser hotfulla ut och skapar en känsla av fara runt varje hörn. Det känns farligt och spelet ÄR farligt. Säg jämfört med allas våran tjocka och glada rörmokare som har betydligt färgladare paletter för att ge oss en känsla av att det ska bli ett kul och mer avslappnat äventyr (även om nu Super Mario kan innehålla hemliga och mer utmanande banor också).

Färgglatt och lättsamt.

Självklart är detta inte fallet för alla spel, men många. Estetiken matchar vad spelet lovar oss när det kommer till upplevelsen och svårighetsgraden. Så vad händer när vi väljer att bryta denna regel? Kan gulligt vara svårt? Ja. Ja det kan det.
Ända sen jag första gången såg en trailer på indie spelet Tunic så var jag nyfiken. Jag gillade stilen, den färgglada världen, den söta räven man spelar och som grädde på moset gav det starka old school vibbar till gamla 2D Zelda spel som är mina favoriter bland den serien.

Så när jag fick en lucka bland mina spel för något år sen efter att jag var färdig med Elden Ring föll ögonen på Tunic. Jag var trött efter den stora öppna världen i Elden Ring. Hundratals timmar av att sitta på helspänn för att inte råka begå misstag och behöva springa om sträckor. Hålla koll på min stamina där jag frenetiskt försöker undvika bossars attacker. Ni som spelat det vet hur det kan vara. Så Tunic såg lagom inbjudande ut. Ett mysigt och enkelt litet äventyr som troligtvis inte är allt för långt eller svårt tänker jag och installerar spelet.

Det tog inte långt tid innan jag satt där och irriterade mig på att jag inte förstod vissa saker. Hur saker i andra spel förklaras svart på vitt medan här så kände jag att jag inte fått någon vägledning alls. Jag hade bara hittat papperslappar som såg ut som en instruktionsbok men som jag ändå inte förstod något av.
Det visade sig att jag helt missförstått spelets grundidé. Att jag själv behöver hitta instruktionerna till hur saker fungerar. Och även om jag hittade nya sidor till instruktionsboken så kunde det ändå vara lite knepigt att tyda den.
Men trots att jag nu kunde ta mig vidare så visade spelet sig ändå väldigt utmanande i sina stunder. Istället för avslappnande satt jag där igen, på helspänn när min lilla räv undviker attacker och jag måste hålla koll på min stamina mätare under strider. Skulle olyckan vara framme och jag dör? Ja då var det bara att springa om.
Låter det bekant? Kanske låter det som jag spelade Elden Ring igen? För lite så kändes det.

Lika farlig som den ser ut.

Det är absolut spännande när ett spel går emot vågen och väljer att vända upp och ner på vad man förväntar sig ifrån ett spels grafiska stil och självaste spelmekaniken eller berättelsen. Jag kan inte säga att Tunic är ett dåligt spel. Tvärtom så är det en unik idé som överraskar med sina pussel och mysterium. För att inte tala om också hur deras karta är sammanknuten. Det är värt en chans och tror att många kan älska spelet.
Ser jag också om trailern nu i efterhand så ser jag att striderna visas smått och även att mörkare partier syns. Men för mig blev det den mysiga och gulliga stilen som satte sig i huvudet på mig.

Så lite lurad kände jag mig. Men är det mitt fel som misstolkade spelet baserat på trailern? Eller har Isometricorp Games som skapat spelet misslyckats med att förmedla vad deras spel är till mig som konsument? Kanske är det bara ett spel som är svårt att förmedla vad det är med en trailer och jag borde tagit steget och läst en recension?
Jag är nyfiken på att höra era resonemang om ni har något. Men det jag främst är ute att få höra är om någon mer råkat ut för samma sak till något spel? Att du köpte det för att det såg mysigt och lättsamt ut, men att du sen blev slagen på fingrarna om och om igen när det visade sig vara svårare än du trodde?

Cuphead är ett till bra exempel! Inte spelat det. Är sugen. Men där har jag iaf hört att det ska vara riktigt utmanande.

Jag brukar ändå ha bra koll då jag spelat sen tiders tider och är jag osäker så kikar jag upp lite mer om spelet vad folk skrivit. Men av någon anledning så hoppade mitt huvud över det steget med Tunic. Jag vet inte om det helt enkelt var det gulliga samt att jag tyckte det såg ut som gamla Zelda i sitt upplägg som fick mig att anta att "jag behöver inte veta mer, jag vet vad jag får". För att sen inse hur fel man hade. 😅 Kanske lite självöverskattning som smög sig fram inom ens spelkunskap och man fick fel. 😂

Klart man kan bli sporrad av en utmaning också. Oftast är det wn mental förberedelse för mig dock. Säg i för Dark Souls så måste jag intala mig att "nu sätter jag mig med ett svårt spel, det är meningen att jag ska misslyckas och bli bättre." Men om det kommer som en överraskning eller som med Tunic där jag hoppades på något lugnt finner jag det bara drygt. Som med mycket annat kan det handla om förväntningar. Även om du går och ser vad andra klassar som världens bästa film, med de förväntningarna finns en hög risk att bli besviken.

Flesta spel har svårighetsgrader av något slag. Tunic ställde jag ner emot slutet när jag inte orkade mer men ville spela klart det. På så vis är Dark Souls och liknande tyngre att sätta sig med.

Man brukar säga att äldre spel alltid var så svåra då mycket satt kvar sen arkad tiden att få folk att vilja trycka in mer mynt i maskinerna. Men känner att även många nya spel kan våga ta i med näven. Säg allas favoritspel sen förra året, Baldur's Gate 3. Jag tog mig igenom Tactician Mode men fick då savescuma en del och det var min 4:e genomspelning. Att försöka sig på Honour Mode med permadeath är inget för mig. Som även finns i andra titlar för de som vill ge sig på en sådan utmaning. Så det är klsrt att mycket AAA vill tilltala den stora massan och vill inte vara för svåra. Men finns ändå några som säkert kostat folk en och annan handkontroll/mus/tangentbord. 😂