Glädje & Nostalgi - Bud Spencer & Terence Hill: Slaps and Beans

Det fanns tydligen några omslag att välja på.

Min favorit och påminner om de gamla filmaffischerna.

• Plattformar: Playstation 4, Xbox One, Windows, Linux, macOS, Android, iOS, Nintendo Switch.

• Testversion: Xbox Series X.

• Release: 2017-12-17

• Utvecklare: Trinity Team.

• Utgivare: Buddy Productions.

Minns ni filmerna med Bud Spencer och Terence Hill? Det gör jag. När jag och mina bröder var yngre satte sig farsan ner med oss grabbar för att lära oss om finkultur, vi skulle alltså se Trinity-filmerna med Bud Spencer och Terence Hill i rollerna Bambino och Trinity. Själv var jag såpass liten när vi såg dem att farsan fick berätta vad som hände på skärmen lite då och då för att jag inte kunde läsa, men allt som oftast behövdes det inte då den tidlösa humorn talade sitt eget universella språk. Det var spagettivästern med stora slevar humor, slapstick, och glädje som håller än idag. Sen, när mina bröder hade flyttat hemifrån, köpte farsan hem fler filmer med Bud Spencer och Terence Hill, såsom “Smockan i Luften!”, “The Troublemakers”, och “De blodiga stövlarnas kulle,” och det var en ren cinematisk njutning. Att säga att jag gillar Bud Spencer och Terence Hill än idag är minst sagt en underdrift. Men tyvärr har dem, liksom många andra forna filmhjältar, fallit i glömska i takt med att nya hjältar för nya generationer har tagit platserna som Bud Spencer och Terence Hill satt på. Just därför blev jag och min ena bror så överraskade och glada när vi såg att det efter alla dessa år släppts ett spel om den här härliga duo, Bud Spencer & Terence Hill: Slap and Beans. Givetvis skulle vi spela det tillsammans, om än onödigt många år efter att det hade släppts.

Bambino och Trinity i jakt på bönor.

Bambino och Trinity i jakt på lagen.

Bambino och Trinity i jakt på bönor och "bönor".

Bambino och Trinity i jakt på rumsljummen whiskey.

Bud Spencer & Terence Hill: Slap and Beans är ett enkelt klå-upp-dem spel, även känt som ett "beat’em up", där man mestadels går från vänster till höger och på klassiska Bud Spencer och Terence Hill manér klår upp diverse illdådare som råkar komma mellan dem och en portion bönor. Spelmekaniken är enkel och lätt för vem som helst att lära sig med en snabb standardattack, en långsammare attack som gör mer skada, en block och mottattacksknapp, och en knapp för att plocka upp alltifrån däckade fiender till ölsejdlar för att klå upp resterande bovarna med. Visserligen finns det lite utrymme för mer avancerat spelande och svårare svårighetsgrader, men det verkar som att tanken med Bud Spencer & Terence Hill: Slap and Beans var att göra det hyfsat enkelt att hoppa in i utan att behöva vara en mästare på beat’em up spel. Dessutom syns det att fokuset har legat på att göra hela spelet till en hyllning till Bud Spencer och Terence Hill, det märks verkligen från första stund.

Det är inte direkt dess djupa gameplay som är säljpunkten för Bud Spencer & Terence Hill: Slap and Beans, säljpunkten är dess berättelse som är en hyllning till både deras gemensamma och enskilda karriärer. Spelets fiktiva berättelse är om Bud Spencers och Terence Hills första film tillsammans och hoppet om ett genombrott i filmvärlden, och ett välfyllt lönekuvert. Men ganska snart tar ett klassiskt Bud Spencer- och Terence Hill-äventyr vid då lönekuvertet uteblir, en fager mö blir kidnappad, och en korpulent forskare försöker göra dumheter mot världens alla bönor. Äventyret blir lite av ett medley av referenser och homager till duons olika filmmästerverk där Bud Spencer är sedvanligt småtjurig men älskvärd och Terence Hill är den där charmige och stundvis naiva ungkarlen. Varje bana, scen, och konversation, har något att göra med de olika filmerna på det ena eller det andra viset. Till och med alla små och oväsentliga detaljer har något med filmerna att göra. Antigen i övergripande ton eller i form av direkta hänvisningar.

Att spela igenom Bud Spencer & Terence Hill: Slap and Beans och se de okrystade hänvisningar till “Mitt namn är Nobody” eller att spela igenom en bana dedikerad både till “Jag håller på flodhästarna” och “Snedseglarna” är en ren fröjd för oss som växte upp med Bud Spencer och Terence Hill. Oavsett om man såg filmerna bio när det begav sig eller om man såg dem i soffan med farsan bredvid sig. Att sen se ens hjältar klå upp skurkarna med deras ikoniska moves är barnsligt roligt, som när Bud Spencer tar tag i två bovar och bokstavligen slår deras mindre kloka huvuden ihop, eller som när Terence Hill håller fast någon olycklig skurk och örfilar honom i ljusets hastighet. Dessutom kommer Bud Spencer & Terence Hill: Slaps and Beans med ett mycket passande soundtrack som påminner om filmerna från förr. Det är lättsamma och trallvänliga låtar som dessutom loopar förvånansvärt bra. Om det faktiskt är låtar från filmerna vet jag inte, men jag skulle inte bli förvånad om det var det. Men allt det här, all den här njutningen, hänger på om man faktiskt gillar Bud Spencer och Terence Hill eller inte, eller om man ens vet vilka de är. För har man ingen koppling till dem så går man tyvärr miste om det som gör spelet bra.

Har man ingen koppling är man lika vilsen som de här två ser ut att vara.

Intressant nog började Bud Spencer & Terence Hill: Slap and Beans sitt liv som ett game jam spel skapat av två italienare. För vilka annars skulle få för sig att göra ett spel den här italienska duon? Även om Bud Spencer & Terence Hill: Slap and Beans har kommit långt sedan det var ett game jam koncept så märks dem rötterna av då det är ett spel utan större mekaniskt djup. Dessutom är det inte helt buggfritt. Spelet är kanske tre timmar långt och jag och min bror behövde stänga av och starta om det tre gånger då vi av en eller annan anledning inte kunde komma vidare. Ibland kändes det inte heller helt tydligt vem av oss som skulle göra vad då det inte finns något enkelt sätt att se om det är Bud Spencer eller Terence Hill som ska interagera med något. De båda kan nämligen göra lite olika saker då Bud Spencer är stor och stark medan Terence Hill är vig och akrobatisk. Sen är inte heller konversationerna eller spelets cut scenes helt problemfria, för även om konversationerna ofta är roliga och underfundiga så fanns det tillfällena där vi trodde att spelet hade hängt sig. Till exempel kunde en konversation verka vara slut men istället var det bara en konstigt lång väntan på att nästa del av den skulle börja eller en lång väntan på att någon animation skulle komma igång. Väntetiderna var sällan störande långa, bara tillräckligt långa för att man skulle börjar undra om något var fel. Så även om det är ett spel med mycket hjärta och mycket glädje så är det långt ifrån en perfekt upplevelse.

De vet inte vilka de har att göra med.

Det saknas dock inte en vilja att göra något speciellt med Bud Spencer & Terence Hill: Slap and Beans, trots begränsad budget och erfarenhet. Till exempel är varje boss fight unik och kräver att man klurar ut vad som krävs för att man ska kunna klå just den bossen, och för att inte beat’em up sekvenserna ska riskera att bli långdragna så bryts dem upp med olika utmaningar och andra typer av gameplay. Ibland är det något så simpelt som hederligt knapp spammande för att klå en hord skurkar, ibland är det korv och öldrickande som står på menyn, och andra gånger är det dueller med revolvermän. Inga av de här momenten är perfekta men de är ofta olika och är ett välkommet avbrott som aldrig pågår så länge att de blir tråkiga. Då behöver de här momenten inte vara perfekta, bara de är bra nog.

Som det kanske märks betyder Bud Spencer och Terence Hill mycket för mig och det gör att jag även gillar det här spelet, trots att det egentligen inte är något särskilt och trots att det finns betydligt bättre beat’em up spel ute på marknaden. Har man ingen koppling till dem två så kommer man att gå miste om allt som gör Bud Spencer & Terence Hill: Slap and Beans unikt och allt som är av värde. Utan en koppling till dem får man bara ett mediokert beat’em up spel med en humor som man inte förstår. Det går att argumentera för att det är kul i co-op, men alla spel är roliga i co-op. Till och med Terminator Salvation var kul i co-op men det är just för att man delar upplevelsen med någon annan och snackar skit samtidigt. Bud Spencer & Terence Hill: Slap and Beans är inte ett bra spel, men det är inte heller ett dåligt spel, det bara är. Enda anledning till att tycka om det är just för att man gillar Bud Spencer och Terence Hill, någon annan anledning finns det egentligen inte. Men den anledningen räcker för mig.

Dessutom finns det en uppföljare som ska vara bättre på alla sätt och vis, det gäller bara att brorsan köper det så jag kan vara hans co-op partner igen.

I mina ögon är de vinnare ändå.

En mycket god sådan. Men är som det ska, den yngste snyltar från den äldste
Tror några Arboga 10.2% borde räcka för att muta honom. Eller något annat "spännande"

Någon har druckit för mycket Budweiser och Chapel Hill Det är bara deras scennamn. Bägge två är italienare men de (liksom många andra europeiska skådisar) skaffade sig scennamn för att filmerna skulle slå bättre i USA, vilket ofta funkade.
Ja, de var som störst runt sent 60-tal och hela 70-talet, och Trinity filmerna var nog deras stora hit. De var ganska tidiga med att slå igenom med typen av filmer, omaka par som på någon höger ändå lyckas komma överens och råkar ut för diverse lustigheter. De blev så stora så det kom en del andra regissörer som försökte göra filmer som efterapade dem så mycket att affischerna nästan såg ut som om det var för en Bud Spencer och Terence Hill film, allt för att kunna rida på deras varumärke. En regissör gick så långt att han ändrade scennamnen på sina två huvudrollsinnehavare till "Bob Spencer" och "Terence Hall"... killarna som fick sina namn ändrade stämde i sin tur regissören. Säger lite om hur stora de var i den italienska filmvärlden och exporten av den

Mest var de kända för sina spagettivästernfilmer, även om de gjorde en del annat också.
Men vad gäller solo karriärer var det mest Terence Hill som lyckades, han var ju den charmige och som alltid visades som karismatisk. Han har varit med i en hel del bra västernfilmer genom åren och spelade även Lucky Luke i live action serien som kom någon gång på 90-talet.

Varför pixelgrafiken är som den är vet jag faktiskt inte, men min killgissning är att det är för att Team Trinity är ganska litet och oerfaret. Kanske finns det någon annan anledning, men vet faktiskt inte.

När jag skrev den funderade jag lite på hur många det fanns här på FZ med något minne av Spencer och Hill. Kul att du tog dig tid att läsa! Kollade Steam DB på prishistoriken, ettan verkar ligga på 2,5€ när det är på rea, det är det allt värt. Sen ska som sagt tvåan vara bättre och ser ut att ligga på 15€ när det är rea, tror inte det är så djup story man behöver ha koll på första spelet för att kunna köra det andra
Själv såg jag Trinity filmerna första gången på vanlig reklam tv, eller om det var på VHS, runt eller strax efter millennieskiftet. Tror jag. Minns hur häftigt jag tyckte det var när Trinity skulle blanda kort, ville givetvis lära mig hur man gjorde trots att vissa av sakerna han gjorde hade varit omöjliga utan sluga filmknep

Visste inte att vissa av filmerna fanns på YouTube. Kollade in kanalen, tydligen har de som driver den skaffat sig de licenser som krävs också för att kunna lägga upp dem så att folk kan se filmerna gratis. Väldigt fint av vilka det nu är som driver kanalen, att bevara sådant och hålla det gratis.

Det är en fantastisk nostalgi att spela som barndomshjältarna! Jag och brorsan såg faktiskt Trinity filmen som det länkas till ovanför efter att vi hade klarat av spelet. Den håller fortfarande

När spelet först släpptes var det några poddar som pratade om veckans releaser, och ingen av dem hade en aning om vilka Bud och Terence var, och efter att de hade googlat undrade de vem som skulle lira något sådant och varför man gör spel om de två så långt efter de var relevanta. Verkade bli lyckat ändå
Synd bara att Bud Spencer dog ett år innan spelet släpptes, av vad jag har läst om honom så hade han nog tyckt om det väldigt mycket

Saker hände och jag glömde svara alla fina människor som kommenterade...

Verkligen, ser ju fanatiskt ut! Det känns som om de faktiskt käkar och glufsar i sig på riktigt, inte som i andra filmer där maten spottas ut för att man ska kunna göra flera tagningen. Verkar vara deras egna ohämmade reaktioner. Man ser också i vissa av deras äldre filmer att de körde en hel del på bara en tagning trots att man kan höra mikrofonbommen skrapa i saker ibland. Så bara glufsa på, ingen budget för mer än en måltid
Kan nämna det att när Terence Hill spelade Luckey Luke så fastade han någon dag innan han skulle göra en scen där han käkar bönor, därför det ser ut som om han är i himmelriket när han slevar i sig bönor som en gris

Tack för att ni tog er tid att läsa! Försökte få fam det i texten, men gillar man Bud och Terence så är spelet helt klart minst en 3/5. Jag och brorsan hade skitkul när vi körde. Men när vi var klara kände vi båda att det hade varit ett 2/5 om man inte hade haft någon koppling till Bud och Terence, även om det för oss personligen är minst en trea. Satt och funderade ganska länge på vad som skulle vara ett rättvist betyg, det var svårt det här gången. Kanske inte framgick så väl som jag hade hoppats i texten, men det var det klassiska "många bäckar små" som var problemet.

• På tre timmar buggade spelet ur tre gånger, gick inte att gå vidare alls utan att stänga av och på konsolen.

• Ett uppdrag behövde vi spela om för att spelet inte räknade det som avklarat, var kul uppdrag men ändå störigt.

• Duellerna med revolvermän är ganska obekväma då fiendernas hitbox är begränsad till en mycket liten yta, trycker man av när siktet är på fienden men inte inom den väldigt specifika ytan räknas det som miss även om siktet var på fienden.

• Någon gång per bana går man in i ett hus och sen kommer skurkar in, då ska man spamma ena knappen för att fylla upp en mätare. Är svårt att se vem det är som spammar knappen mest effektivt och vem som inte riktigt fattar hur man gör, för en av mig och min bror var mindre bra på det. på slutet kom vi fram till att man fyller upp mätare utifrån var karaktärens man spelar soms position på skärmen där man väljer karaktär, alltså inte att Player 1 fyller upp från vänster och Player 2 från höger, som det är i resten av spelet. Mycket konstigt.

• Mini-gamesen där man rider häst och åker motorcykel kräver nästan reflexer som Spindelmannen, om man inte ostar sig fram som jag och brorsan gjorde.

• Sen till sist är spelet ganska basic, om man får säga så. Är inget fel med det men ingen egentlig wow faktor som kompenserar för alla diverse ovannämnda småproblem.

Inget av det här i sig gör spelet dåligt, det är bara saker som drar ner helhetsbilden lite och bidrar till känslan som både jag och brorsan fick, att det här är ett spel för Bud Spencer och Terence Hill fans. De flesta andra kommer nog att rycka på axeln åt det, tyvärr.
Hoppas ni förstår hur jag tänker

Tack så mycket, allesammans! Kul att ni tog er tid att läsa!
Kul också att se att Bud Spencer och Terence Hill betytt så mycket för så många! Var lite orolig för att knappt någon skulle veta vilka det var.

Om jag inte minns fel så dubbades deras röster på engelska i många år, trots att både Bud och Terence pratade bra engelska. Ännu roligare var att de också dubbades i de italienska versionerna av filmerna, trots att bägge två är italienare! Bud dubbades för att hans napolitanska dialekt var så förfärligt bred och Terence blev dubbad för att någon kände för det. Tog ganska många år innan man fick höra Buds och Terences riktiga röster. Till slut år 1977 fick i alla fall Terence prata själv i dem engelska versionerna av filmerna

Åh, kan man? Måste kolla upp det, kanske kan få morsan att byta ut Father Brown mot Don Matteo ibland då
Med lite kreativt VPN användande kan nog vi i Sverige också se det, känns som lagom "käkar middag och har inget att se på" program

Själv skulle jag nog ha börjat med Trinity filmerna, alltså "Dom kallar mig Trinity - djävulens högra hand (They Call Me Trinity)" och "Trinity - klipper till igen (Trinity Is Still My Name)". Fantastiska komedier och sätter förväntningarna på många av deras andra filmer som också är ganska roande, även om de här två är bäst (enligt mig).

De tre första, "Rid aldrig ensam", "Ess i topp", och "De blodiga stövlarnas kulle" är mer seriösa västernfilmer. Finns risk att man får fel förväntningar om man börjar med de tre första filmerna och sen förväntar sig mer av samma, även om det är riktigt tunga filmer. Kan även rekommendera en del av Terence Hills egna filmer, som "Django" (1966) och "Mitt Namn är Nobody" (1974)
Gillade man varken Trinity filmerna eller de tre första så bör man ändå ge "Smockan i luften (Watch Out, We're Mad!)" en chans, den utspelar sig i mer modern tid

Tror jag och min bror kommer ha ett sådant, hän köpte nyss hem en box med alla filmer samlade
Lite lustigt, hade tänkt säga att din länk var trasig, men när jag klickade för att citera och svara så dök en fungerande länk upp... knasigt. I fall någon annan hade samma priblem som jag, pröva den här länken "Trinity: Titoli"